”Det goda kriget” kallade Anders Bejbom och Ture Dahlqvist sin rapport om svenskarnas tidiga FN-insatser på 1950- och 60-talen[1]. Uttrycket är beskrivande för den bild av fredsbevarande som FN har strävat efter att förmedla. I denna bemärkelse utgör inte det svenska exemplet något undantag. Ifall detta mål har uppfyllts är ändå rätt tveksamt.
Fredsbevarande är ett tema som med jämna mellanrum lyfts fram i samhällsdebatten, särskilt på märkesdagar som FN-dagen (24.10) och även Nobeldagen (10.12). Det sistnämnda som ett resultat av att FN:s fredsbevarande styrkor år 1988 tilldelades ett kollektivt Nobels fredspris bland fredsbevarare som tjänstgjort tills dess. Diskussionen om fredsbevarande har trots allt avtagit särskilt i Finland under de senaste årtiondena. Detta beror delvis på ett skifte i terminologin. Nuförtiden beskrivs deltagande i internationella insatser sällan med det traditionella uttrycket fredsbevarande. Istället föredras uttryck som krishantering vilket också syftar till att allt flera moderna insatser är ledda av NATO eller EU, till skillnad från tidigare operationer som oftast skedde under FN-flagg.
