Etikettarkiv: samtidshistoria

Om Globalhistoriska laboratoriet och nästa flyktingkris

1900-tal, 2000-tal, Afrika, Europa, Globalhistoria, Klimat, Mellanöstern, , , , , , , , , , ,

GlobLab/GHL eller Globalhistoriska laboratoriet etablerades för en vecka sedan. Laboratoriets kärna utgörs av de existerande forskargrupperna kring CINDAST– och EGL-projekten, InterSol– och RGE-projekten samt övriga forskare i allmän historia. Det som förenar våra olika forskningsteman är det rumsliga perspektivet eller studiet av ”det globala” eller ”globaliteten” i det lokala eller ”glokaliteten”.

GlobLab vill vara en nod som sammanbinder aktörer, en plattform för tankeutbyte och kritiska diskussioner. GlobLab kommer att lansera en egen hemsida senare under hösten där vi kommer att utveckla vidare våra idéer och positioner samt presentera laboratoriets aktiviteter. Vi har kört igång två studiecirklar, en där vi läser ”klassiker” i rumslig analys och en annan där vi tar ställning till pågående forskning som anlägger ett rumsligt perspektiv på globalhistoria. Avsikten med de två studiecirklarna är att tjäna som vägkost för våra gemensamma forsknings- och skrivprojekt om teoretiska perspektiv på globala rumsligheter, vilka skall utmynna i en eller två antologier kring denna tematik. Den tredje pelaren i GlobLab är det globalhistoriska seminariet där vi kommer att diskutera såväl egna texter som olika gästföreläsares presentationer. Här bygger vi vidare på CINDAST- och EGL-projektets Atlantseminarium som i sin sista fas utvecklats till det Atlant- och globalhistoriska seminariet.

GlobLab initieras under en tidpunkt då ”det globala” obönhörligen har blivit en del av det lokala och formar våra liv och de samhällen vi lever i. För en historiker är det visserligen för tidigt att utropa Anno 2015 som den stora vändpunkten (för vem?) men den stora in- och omflyttningen av människor till och i Europa har väckt både politikers och forskare till insikt om att ”flyktingkrisen” (vems kris?) inte enbart är en följd av en politisk kollaps i en rad ’failed states’ i både Europas omedelbara (Syrien, Irak) och ’indirekta’ närhet (Somalia, Afghanistan). Krisens (eller borde vi tala om ’kriserna’?) komplexitet har påtalats av en rad kolumnister i finländska tidningar under de senaste veckorna, inte minst statskollapsen i Syrien som en indirekt följd av den pågående klimatförändringen.

Historikerna har varit återhållsamma med att integrera klimatet som en, om inte den mest betydelsefulla externa faktorn som påverkat människors, hushållens, byars, städers eller samhällens liv. Medan klimatet och miljön utgjorde för Fernand Braudel den centrala kuggen i la longue durée, varnade Emmanuel Le Roy Ladurie historikerna för att falla i den ekologiska determinismens fallgrop. Historikernas svårighet med att tackla klimatets roll har huvudsakligen berott på frågan om aktörskap: är klimatet en aktör eller är det människan som reagerar (re-act) på vädrets nycker?

Om vi vill det eller inte: klimat, väder och miljön är den centrala externa faktorn i mänsklighetens historia. Kommer regnet eller inte? Kommer frosten, när går isarna? Blåser vindarna, hotar stormen? Följderna om regnet uteblir, köldknäppen slår till, floden stiger över sina bäddar och orkanen sveper över öar och kusten: missväxt, skördebortfall, foderbrist. Och sedan: dyrtid, människor som lämnar sina boplatser. Vad händer om detta upprepar sig ett annat år? Vem drabbas? Wilhelm Abel skrev tidigt om 1300-talets agrarkris, nordiska historiker samlades på 1970-talet till det berömda ödegårdsprojektet, samhällsvetare och geografer, som Hans-Georg Bohle, Michael Watts och Piers Blaikie lyfte fram begreppet sårbarhet (vulnerability), Alex de Waal och andra lade blickpunkten på livsmedels- och hälsokrisernas orsaker och följder.

Historiker har varit sena med att ta klimatet på allvar men under det senaste decenniet har en omvärdering inträffat. John McNeill poängterade att ’Something’s New Under the Sun’: industrialiseringen, urbaniseringen och i deras farvatten miljöförstörelsen blev globala fenomen med global inverkan under 1900-talet. Christian Pfister skrev om klimatets direkta och indirekta följder och utvecklade klimathistorien som vetenskaplig genre. Ladurie omvärderade sin tidigare negativa ståndpunkt angående klimatets betydelse, Dipesh Chakrabarty gick från ’Provincializing Europe’ till att plädera för en klimathistorisk djupförstående och Geoffrey Parker (”the military revolution”) smällde till med en tegelsten som kombinerade det klimathistoriska perspektivet med det globalhistoriska när han undersökte 1600-talets ’globala kris’.

I och för sig: även i Finland tog den social- och samhällshistoriska forskningen klimatet på allvar i undersökningarna om 1860-talets missväxt- och hungersnödsår. För en Afrikahistoriker var studiet av dessa kriser givande och öppnade för globala jämförelser: hur reagerade folk på tiggare som sökte efter mat? Vad drev dem iväg, hur mottogs de? Vad gjorde myndigheterna, makthavarna? Motsatsen ’vi’/’de’ kodifierades såväl i de engelska poor och vagracy laws som bestämmelser i det svenska riket om förpliktelser och förhållningssätt till fattiga: våra fattiga har rätt att ta emot hjälp, utomstående inte. Nödår innebar att städer stängde sina portar för de främmande – inte bara i Europa utan även i Kano år 1908 då Hausaland drabbades av torka och människor begav sig på tiggarfärd. Beslutet hade tagits av Kanos emir, inte den brittiske residenten som kritiserade beslutet (men inte hade rätt att upphäva det).

GlobLab vill lyfta fram det rumsliga perspektivet; i denna blogg söker jag att anlägga det på dagens ’flyktingkris’. Finns det ett rumsligt minne? Vilka platser, orter, regioner drabbas av en klimat- eller miljökris? Hur länge? Beror årstidernas förväntade växlingar till att det torka, orkaner, översvämningar eller köldknäppar inte registreras i det kollektiva minnet = klimatvariationen är förväntad? Men vad om McNeill och andra har rätt att 1900-talet är en brytpunkt och att vi sedan 1800-talet befinner oss i antropocen, människans tidsålder? Ty en ekvation har förändrats under 1900-talet, även om dess konsekvenser är oklara: allt mera människor utsätts för externa stressfaktorer. Tidigare lösningsmodeller på kriser – såsom att stänga portarna – går inte längre att tillämpa. Förebyggande åtgärder krävs men är ytterst instabila: ett politiskt beslut att skära ned i utvecklingsbudgeten raserar fördämningarna (läs: enklaverna som etablerats av myndigheter för att fånga upp flyktingar, d.v.s. en modern/senmodern form av att tillämpa de stängda portarnas logik varvat med 1800-talets idé om nöd- och arbetsläger). Å andra sidan: insikten om att endast ett konstant förebyggande i form av att upprätthålla och höja dammarna längsmed den holländska och tyska Nordsjökusten kan förhindra omfattande översvämningar och katastrofer.

Nästa globala flyktingkris kan redan skönjas. Den brittiska hjälporganisationen Oxfam varnar i sin senaste rapport om att en ’super’ El Niño motsvarande den 1997/98 håller på att utvecklas. Berörs vi av det? Afrikas horn kommer med säkerhet att drabbas. Vad händer om regimen i Eritrea inte klarar av påfrestningen? Vilket blir utfallet i Somalia, vad händer i Kenya och Etiopien? Oxfam varnar för att den globala tillgången på ris kommer att minska, i främsta hand p.g.a. torka kommer att drabba de stora risexportörerna i Indien och Sydostasien. Priset kommer att stiga vilket kommer att bli problematiskt för länder där ris blivit baslivsmedlet under senare hälften av 1900-talet. Speciellt i Västafrika är situationen kritisk i och med att risimporten subventioneras av myndigheterna; i ett flertal länder tillhandahåller är den inhemska risproduktionen endast en bråkdel av den nationella efterfrågan. Vad följer sedan?

”Teflonpartiet” och den historiska förståelsen

1900-tal, 2000-tal, Europa, Okategoriserade, Sverige, , , , , , , , , , , , ,

Jag är nervös för vad som dagligen händer och vad som komma skall i Sverige. Jag är förbannad och samtidigt sorgsen över vad som har hänt i Sverige. Varje dag ställer jag mig frågande till det som utspelar sig på gator och torg, i bussar och på tåg, inom vardagslivet eller det sociala spelet på restauranger, klubbar och barer. Detta inlägg är lika mycket en politisk observation som det är ett ställningstagande. Genom att på något schizofrent sätt kliva ur rollen som historiker, anammar jag samtidigt den kunskap och förståelse som en historiker tillskansar sig för att tolka och uttala sig om mönster och tendenser vare sig dessa utspelar sig i då- eller nutid. Helt enkelt, det här är personligt.

Vad är det då som har orsakat det som vrider och vänder sig inom mig, en fråga som river och sliter i mig och skapar irritation? I år är det ett så kallat ”supervalår” i Sverige med demokratiska val i maj till Europaparlamentet, och sedan i september till landstingen, kommunerna och till riksdagen. Vi må reflektera över det faktum att den parlamentariska traditionen i Sverige inte ens kan räknas till hundra år, dvs. att alla medborgare har rösträtt vare sig man är man eller kvinna. Som medborgare är det både ett ansvar och rättighet att värna om ett fritt samhälle, i vilket man kan uttrycka sig och göra sin röst hörd, en förutsättning som påverkar i vilken riktning det samhälle man lever i utvecklas. I detta sammanhang existerar det dock en motsättning i Sverige, och om vi lyfter fram den slitna klyschan ”historien upprepar sig” så är liknelsen tyvärr allför talande här, dvs. insikten om att en samtida parlamentarisk aktör i dagens svenska riksdag gynnas av ett historielöst samhälle. Denna aktör tituleras här som ”Teflonpartiet” (vilket parti jag syftar på lämnar jag över till er läsare att tolka fritt kring), ett parti som lever på att ifrågasätta och rucka på de demokratiska fundament som Sveriges sociala, kulturella och politiska samhälle vilar på.

Varför jag kallar partiet för ”Teflonpartiet” istället för dess rätta beteckning är dels att det är min rättighet att göra så, dels att det är en talande liknelse för partiets sätt att hantera i efterhand känsliga frågor och kontroversiella utspel i dagens Sverige. Ingenting verkar fastna och det kvittar vad media och intellektuella gör, kritiken fastnar inte. Här spelar därför rollen som historiker en väldigt viktig roll att upplysa allmänheten om den dunkelhet och mörka rötter som bör kopplas till det som hör hemma intoleransens historieskrivning. Det som gör mig i synnerhet särskilt tveksam och uttalat rädd är det historiska mönster med sina tydliga kopplingar till nazismens framväxt och etablering i Weimartyskland under 1920-talet fram till det ödesdigra året 1933. Genom att klä sig i kostymer, tona ner ett språkbruk som normalt sett är fyllt av anklagelser och rasistisk trångsynthet och agera i en parlamentarisk miljö, lyckades det tyska nazistpartiet skapa sig en politisk plattform att stå på. Samtidigt utövade och visade den bruna svansen (SA etc.) till nazistpartiet på hur det förtryck som senare etablerades i Tyskland efter den 30 januari 1933 (datumet för Adolf Hitlers utnämnande till rikskansler) skulle komma att utveckla sig.

Min poäng här är rätt logisk. Till exempel, genom att klä sig enligt den socialt accepterade koden (kostym) avväpnade nazisterna i mångt och mycket sina politiska motståndare. Efter den 30 januari 1933 var kostymerna ett minne, ersatta med militär utstyrsel, men också, det tyska samhället hade stigit in i en process där alla nivåer nedmonterades i rask takt utifrån odemokratiska principer. Idag i Sverige rör sig ”Teflonpartiet” i liknade miljöer och använder sig av liknade strategier såsom nazisterna gjorde i Tyskland. Kanske detta låter en aningen dystopiskt, men jag vill hävda att så inte är fallet, utan dagligen rapporteras det om våldsamheter och överfall med fruktansvärda konsekvenser i Sverige. Senast igår (11.3.2014) i samband med den svenska journalisten Nils Horners tragiska död i Kabul försöker representanter med dolda kopplingar till ”Teflonpartiet” göra billiga politiska poänger av denna horribla händelse, ett dåd som utspelades i en konfliktfylld del av vår oroliga värld. Vidare har vi fallet med hur nynazister nyligen attackerade och knivskar demonstranter i Malmö, eller det helt absurda angreppet mot den anti-rasistiska manifestationen i Kärrtorp söder om söder i Stockholm den 15 december 2013, arrangerat av Linje 17, ett angrepp som hade planerats och utfördes av den mest radikala grenen av den bruna svansen. Det går inte att undvika det faktum att ”Teflonpartiet” är en del av en odemokratisk rörelse som dagligen strävar efter att vinna politisk mark och kraft i Sverige.

Detta kräver i sin tur av gemene man och kvinna att bryta med historielösheten för att förstå att historien kan upprepa sig själv. Historiskt sett är det alltid lättare att förstöra än att bygga upp något, vare sig det är idéer eller konstruktioner av diverse slag. Jag vill inte leva i en miljö i vilket ett parti har lyckats prägla en acceptans av intolerans och isolering. I Sverige, men också i många andra länder över hela världen, borde var och en känna och ta ett ansvar att sätta in dagens problem i en historisk kontext för att först förstå och sedan bryta ner de mörka krafter som lurar runt hörnet.

Om det är något som jag vill förmedla här så går det i linje med ett budskap som jag nyligen konfronterades med under en kortare vistelse i Delhi i Indien. Runt omkring denna kaotiska och intensiva stad finns det ett stort antal skyltar uppsatta med samma budskap: ”Think Today – Tomorrow It Is Too Late”.