Den ”Afro-Asiatiska konferensen” i Bandung, Indonesien, april 1955. Den tredje världen markerar sin närvaro.
Parallella historier och motnarrativ
Etikettarkiv: transnationell historia
Globalhistoria på svenska
Jorden sett ur Apollo 17:s perspektiv.
”Not everything can be about everything”
Det är genom resor och möten man lär sig förstå historia. Nu i juni deltog jag i en workshop i Washington DC på German Historical Institute om ”den amerikanska södern” med en koppling till begreppet ”det globala söder” och det utbredda användandet av den rasistiska stereotypen ”Jim Crow”. Trots att workshopen var givande på alla sätt och vis så är inte denna text ämnad att gå djupare in på vad som diskuterades under två dagar av engagerade och grundliga diskussioner. Istället vill jag lyfta fram betydelsen av att se på historia ur olika synvinklar och perspektiv frikopplade från redan givna förutbestämda teoretiska ramverk (”not everything can be about everything”).
Det vi kan enas om är att Washington DC är ett rum där historien läses på väggar, gator och byggnader. Det som kommer mig till minnes är Karl Schlögels inspirerande böcker om S:t Petersburg och Moskva före och under bolsjevikernas styre, litterära och akademiska verk som lyckas med konststycket varje historiker alltid eftersträvar (tror jag): att placera sig själv och förstå historiska händelser och processer. Det vill säga, genom att läsa tiden i rummet så fängslades jag av Washington DC som en skådeplats i då- och nutid, en politisk tummelplats som har hållit och fortfarande representerar en central roll i världen. Det är också en plats som kämpar med hur den ska förhålla sig till sin historia och hur detta förhållande existerar sida vid sida med både en längre och kortare historia. Medan den förra anspelar på den nordamerikanska urbefolkningens historia, fångar den senare upp framväxten av USA som en globalt ledande nation räknat efter George Washington och den amerikanska revolutionen 1776. Mycket har skrivits och mycket mer kommer fortsättningsvis att skrivas om bådas historia, antingen sida vid sida eller som sammanflätade historier.
Under workshopen i Washington DC hittade jag en bar (jag behåller namnet för mig själv), en mötesplats som för mig fungerade som en ”crash course” i nordamerikansk historia – bruket av och synen på ”American exceptionalism” – och diverse händelser i Washington DC:s historia, till exempel Martin Luther Kings ledande roll i den så kallade ”African-American Civil Rights Movement”, en social rörelse som uppmärksammade den svarta befolkningens situation i USA under 1960-talet. Ett sista exempel är stadens turbulenta historia i efterdyningarna av mordet på King i Memphis, Tennessee den 4 april 1968, en händelse som karaktäriserades av omfattande upplopp och förstörelse samt långtgående social stagnation i form av droger, fattigdom och våld. Frågan är om jag hade uppfattat det som jag diskuterade med ett antal personer på baren likadant om mitt första intryck hade kommit via det tryckta ordet. En del hade jag redan kunskap om, men tack vare den inlevelse som jag fick höra detta berättat för mig väcktes min nyfikenhet. Till exempel, berättelsen om uppkomsten av den militära begravningsplatsen Arlington National Cemetery strax utanför Washington DC under det amerikanska inbördeskriget och hur Abraham Lincoln valde att förvandla platsen till ett politiskt verktyg enbart för att skymfa sydstaternas general Robert E. Lee.
Fötterna gör det möjligt att skapa sig en uppfattning om historia. Ett promenadstråk som skär igenom stadens mitt är ”The National Mall”, en fysisk plats som väcker känslor. En plats för minne och makt som från ena änden – Capitol Hill – ända bort till Lincolns minnesplats är den nordamerikanska historiens vagga dekorerad av ärofulla historiska vinster. I periferin skymtar mindre ärofulla inslag, till exempel det arkitektoniska mästerverket Smithsonian National Museum of the American Indian eller minnesmonumenten över Korea- och Vietnamkriget, platser som på ett effektfullt och dramatiskt sätt griper tag i en (vilket också säkerligen är det primära syftet) och skapar eftertanke.
Det här var mitt första besök i Washington DC. Men hela tiden fångades jag av en känsla att jag läste inte läste historien utifrån det som vanligtvis betecknas som ”metodologisk nationalism”. Istället såg jag på historien och de inslag som hade färgat och dagligen påverkar USA:s huvudstad som en del av något större, en plats influerad av mönster och idéer som inte per definition är formade enbart av nationer. Tanken om den ”metodologiska nationalismen” och hur den alltjämt definierar och avgränsar hur vi skriver och uppfattar historia är något som i slutändan begränsar förståelsen av historia. Inget uppstår eller ramlar ner i huvudet på en av någon okänd anledning. Det finns alltid orsaker och utvecklingar som leder historien framåt, något som kan vara väl att reflektera i en tid där intoleransen dagligen vinner social terräng och billiga politiska poänger i en nationalistisk kontext. Historia skapas utifrån hur vi uppfattar och väljer att tolka det vi ser omkring oss. Som lästips kan jag därför rekommendera Matthias Middell och Lluís Rouras inledande kapitel i boken ”Transnational Challenges to National History Writing” (2013), en text som gräver djupare i det konfliktfyllda förhållandet mellan ”metodologisk nationalism” eller transnationell historieskrivning. Jag misstänker att jag snart kommer att återvända till detta tema snart igen, och slutligen, förhoppningsvis till Washington DC.
1932 Revisited
Jag vet att man helst ska undvika en anglifiering av det svenska språket, men just här och nu är det passande att göra en referens till begreppet ”revisited”. Vad innebär ”revisited”? Att en person eller händelse besöks igen eller att en person eller händelse gör ett återbesök. Varför kopplas då årtalet 1932 tillsammans med ”revisited”? Jag kommer att återkomma till det, men låt mig först ta ett avstamp i ett citat hämtat ur historikern Eric D. Weitz bok Creating German Communism, 1890 – 1990. From Popular Protest to Socialist State (1997): ”The establishment of the dictatorship [1933] was also bound up with National Socialist racism. Political opposition challenged the cherished myth of a unified racial community. […] Hence, the regime moved quickly to establish its monopoly of power and destroy the ability of the opposition, […].” Slutligen skriver Weitz att 1933 hade folket i den tyska nationen att se fram emot “[A]rbitrary arrests, torture, internment in concentration camps, and murder.” Jag tror att Weitz konklusion väl illustrerar ett samhälle och en värld en majoritet av oss inte vill leva i.
När jag söker efter inspiration eller ställer mig frågande till vilken roll humanister, som i detta fall, en historiker spelar i dagens samhälle så är en central del att föra fram kunskap och upplysning om hur saker och ting har utvecklats genom historien. Om vi återvänder till 1932 och placerar oss i denna ”kronotop” (såsom den ryske litteraturvetaren Michail M. Bachtin formulerade i slutet på 1920-talet idén om hur man teoretiskt sammanför en given tid med rummets betydelse) befann sig Tyskland vid denna tidpunkt i den politiska och sociala skärselden. Frågan är: vad kan vi lära oss av detta? Ett år kan både vara långt och kort i tid och rum. Först och främst, det som utspelades mellan 1932 och 1933 i Tysklands historia visar hur fort ett samhälle kan raseras ur ett konstitutionellt perspektiv, men också, hur detta påverkade och förändrade humanitära och toleranta värderingar. Radikaliseringen mellan den yttersta vänstern (det tyska kommunistpartiet, KPD) och högern (det nationalsocialistiska partiet, NSDAP) paralyserade det tyska samhället så till den grad att politik och samhälle gick hand i hand och endast inväntade någon form av avgörande brytpunkt. Den 30 januari 1933 konfronterades den tyska Weimarrepubliken inför vägskälet i samband med Adolf Hitlers utnämning till rikskansler. Två dagar senare infördes skyddslagar som syftade till att avsevärt begränsa mötes- och tryckfriheten. Nazisterna hävdade att åtgärderna infördes för att, så att säga, ”beskydda det tyska folket” mot terrorism.
Låter inte detta en aningen bekant? Är det värt att göra ett återbesök i denna så kallade ”mörka dal” i 1900-talets historia för att kunna förstå vår samtid? Anledningen till varför talar för sig själv. Om vi ser till det politiska spelet som har utvecklats i Sverige sedan riksdagsvalet den 14 september i år, den misslyckade röd-gröna regeringen (S+MP) som till stor del kan förklaras med de utmaningar som följer ett minoritetsstyre, och slutligen, den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven utlysning av extra val (det heter inte nyval) den 22 mars 2015 visar på en tid av tidigare okända politiska landskap i den moderna svenska historien. I en tid av globala utmaningar och oroshärdar, främst med tanke på det som utspelar sig i den östra delen av Ukraina och den blodiga skådeplatsen i gränslandet mellan och i Syrien och Irak, vilken betydelse lägger vi i vad som har utvecklats i Sverige under 2014? Den avgörande frågan är Sverigedemokraternas (SD) historiska utveckling i att vara ett utpräglat rasistiskt parti med tydliga rötter i den tvetydiga sörjan som blandar friskt mellan fascism och nazism till att nu rumstera i de politiska finrummen.
Efter riksdagsvalet 2010 hade SD drygt 5 %, nu sitter partiet på 13 % och är därmed en maktfaktor i svensk politik och riksdagen. I en tid av politisk pajkastning spelade SD ut sitt kort under budgetförhandlingarna och valde att fälla den sittande regeringens förslag, och i likhet med nazisternas manöverutrymme i Tyskland 1932, verkar syftet vara att skapa kaos och sprida förvirring hos gemene man och kvinna. Istället kan nu SD sitta på första parkett och se på när de politiska blocken beskyller varandra för vem som har släppt fram SD och varför det har kunnat bli som det har blivit i Sverige. Borde inte fokus ligga på att skärskåda och klä av ett parti som redan inte har några kläder på sig, det vill säga, SD har ju visat sitt rätta ansikte i och med att man tydligt visat att man endast är ett enfrågeparti. Det som nu utspelas dagligen i den svenska vänster- och högerpressen göder nu enbart bara SD:s självpåtagna ”offerkofta” i framställandet av sig själv som politisk martyr.
Det transnationella perspektivet visar att Norden och Europa står inför en fascistisk utmaning. Genom SD:s försök till att odla och producera sin egen tolkning av den unika svensk identiteten vrids klockan tillbaka till någon form av perverterad syn på nationen, rotad i en förvanskning av upplysningstanken och den romantiska tidsåldern under 1800-talet. Om vi ser till Sverige så skulle detta, till exempel, innebära att kålroten kan ses som unikt svensk, medan kåldolmen åker ut per se eftersom kåldolmen är hämtad ur den turkiska mattraditionen (liknande exempel skulle göra denna text extremt lång och det är inte syftet). Kålrot i all ära, men kåldolmar har förgyllt den svenska matkulturen. Genom kontakter och utbyten över gränser så skapas en tid och miljö för ett samhälle att utvecklas i en positiv riktning, både kulturellt och ekonomiskt. Eftersom tendensen i Sverige pekar på en utveckling i linje med ett återbesök till 1932, så blir min vädjan till den enskilde individen att förstå hur snabbt det går när ett samhälle eroderas när värderingar förskjuts gradvis. I och med SD:s roll som vågmästare gäller det att lära sig hur vågen fungerar för att kunna använda vågen i det politiska spelet. Låt inte Sverige bli ytterligare ett exempel på ett historiskt misslyckande.
Slutligen hoppas jag på en fröjdefull jul och ett gott nytt år…