Lectio praecursoria 4.9.2020

Av:  FM Robert Louhimies

Sommaren 1989 besökte Sovjetunionens ledare Michail Gorbatjov Paris. Då han anlände till flygfältet Orly möttes han av ryska emigranter och ättlingar till emigranter som, genom att vifta på tsartida skuldsedlar, ville framhålla att Sovjetunionen hade obetalda skulder från tiden före oktoberrevolutionen. Demonstranterna uttryckte en vilja att bli ersatta och därigenom få upprättelse för den känsla av orättvisa som funnits i över 60 år.

1989 revs också den mur som symboliserade det delade Europa, och det kalla krig som varit rådande i Europa sedan andra världskrigets slut. Kalla kriget var en följd av andra världskriget, som i sin tur var en följd av första världskriget. Historikern Eric Hobsbawm förklarade dessa samband genom det korta 1900-talet, som började 1914 och slutade 1991. Det går, genom att koppla samman alla händelser med varandra, att hävda att första världskriget egentligen tog slut i och med Berlinmurens fall och Sovjetunionens kollaps. Genom att anlägga den här typen av perspektiv på det förflutna kan vi utmana tanken beträffande krigets påverkan på vårt samhälle.

För om man frågar när ett krig tog slut kan man få många svar beroende på ur vilket perspektiv man studerar krigets övergång till fred. Ur ett rent militärt perspektiv är det kanske lättast att svara på frågan. Om man däremot vill bredda sitt perspektiv en aning, och ta med de konsekvenser kriget för med sig kan svaret vara av mer varierande karaktär. I den anglosaxiska världen och i Ryssland minns man andra världskriget som en gemensam framgångssaga och utmaningarna som återgången till fred medförde nämns sällan. Även i Finland har tiden efter andra världskriget ofta nämnts i positiva ordalag och man har tidigare talat om det enade finska folket som tillsammans reste sig ur krigets aska. På senare år har denna bild kommit att nyanseras så att forskarna i allt större utsträckning studerar olika typer av återanpassning i det efterkrigstida Finland som ingalunda var en solskenshistoria för alla. Det är ett faktum att många av samtidens människor ville tillhöra den gemensamma berättelsen om det finska folket som reste sig, men det är inte hela sanningen. Många var de utmaningar som samhället tvingades ta itu med och på det privata planet fanns många fall där kriget syntes under lång tid i form av mentala problem, alkoholmissbruk och våld. Det är därför behövligt att frångå den typen av berättelser där hela samhället dras över samma kam, eftersom de oftast fördunklar lika mycket som de avslöjar.

På ett samhälleligt plan kan ett krig innebära att det samhälle vi kände innan inte längre finns kvar då kriget tar slut. Det är då svårt att tala om en återgång till det normala. Ett sådant exempel är den masskollaps av imperier under och efter första världskriget. Max Engman beskriver denna masskollaps som unik, aldrig tidigare hade så många imperier kollapsat på så kort tid. Återgången till normala fredstida förhållanden är alltså inte alltid möjligt och kollapsen av det ryska imperiet ledde till ett flertal nya randstater som var tvungna att skapa nya ramar för såväl inrikes- som utrikespolitiken. Upprättande av separat fred med arvtagarna till kejsardömet var likaså viktigt och den nya självständiga republiken kom ut ur första världskriget som en bräcklig aktör på en osäker marknad.

De utmaningar som ett samhälle tvingas lösa efter ett krig kan beskrivas som en gråzon. Gråzonen utgör den period mellan krigets militära avslut och samhällets normalisering som i finländsk historiografi i hög utsträckning benämns som fredskris. Fredskrisen tar sig uttryck på olika sätt beroende på samhället och tidpunkten som studeras. Däremot har forskning visat att det finns likheter mellan de utmaningar som drabbade det svenska riket efter 30-åriga kriget och de som finska staten stod inför efter andra världskriget. Vidare behöver inte fredskrisen vara svårare efter ett förlorat krig än efter ett vunnet.

För drygt 7 år sedan, i april 2013, inledde jag min arkivpraktik på Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi. Projektet jag anställts för gick ut på att ordna och förteckna FÅA:s arkiv på 150 hyllmeter. Under arbetets gång kom jag i kontakt med en stor mängd material som rörde en ersättningsprocess som visade sig vara långvarig. Brevet som ni ser här skrevs i april 1974 och hänvisade till en fordran som hörde ihop med ett antal fartyg som använts av Storbritannien under första världskriget. Vid första anblick ger brevets innehåll en känsla av orimlighet. Kan brevet ha skrivits enbart av ekonomiska skäl eller finns det något annat bakom detta försök att erhålla ersättning för fartyg som gått förlorade för knappt 60 år sedan? Fortsatta studier av korrespondensen rörande den process som föranledde detta brev, antydde att ersättningsprocessen inte enbart drevs av ekonomi utan att känslor verkade ha spelat en betydande roll. Eftersom processen bottnade i första världskriget och utebliven ersättning för fartyg använda i kriget, framstod det som möjligt att utgå från den av Petri Karonen myntade fredskristeorin.

För studiet av fredskriser har Petri Karonen lanserat fredskristeorin med vilken det går att synliggöra samhällets utmaningar efter krig. Genom det ramverk han konstruerat går det samtidigt att jämföra utmaningarna efter olika krig. Som det framgår ur figuren har Karonen delat in fredskrisen i kategorier enligt utmaningarnas omfattning. I kategori B: ”Pacificering av samhället: Lösning av politiska och ekonomiska problem”, förekommer betalning av krigsersättningar. Fredskrisen som helhet ska studeras på ett allmänt socioekonomiskt plan. Fredskrisen drabbar hela samhället och kan sägas vara över när största delen av utmaningarna är lösta.

Studiet och belysandet av enskilda element av fredskrisen som går utanför de ramar som fredskristeorin är tänkt att förklara, möjliggör ändå en förståelse av problemens uppkomst genom att kopplas till fredskrisbegreppet. Till dessa element hör de mentala problem som en betydande del av krigsveteranerna i Finland led av under en lång tid efter andra världskrigets slut, och som inte enbart påverkade deras möjligheter till återanpassning i samhället utan som också påverkade deras familjer på sätt som forskningen under senare år har börjat belysa i större utsträckning.

I min avhandling studerar jag en ersättningsprocess som pågick under en lång tid, en så pass lång tid att det låter ologiskt att processen i dess slutskede skulle kunna ha någon koppling till kriget. Genom att analysera mina aktörers korrespondens under 60 år synliggör jag ändå krigets följder hos Finlands största rederi. Jag hävdar att ersättningsprocessen under en stor del av perioden drevs utifrån känslor snarare än av ekonomiska orsaker, vilket kom att bidra till dess långvarighet. Som jag visade i början kan känslor bidra till behov av upprättelse för oförrätter som begåtts för länge sedan. Dessa känslor drev ryska emigranter att demonstrera under Michail Gorbatjovs besök i Paris sommaren 1989, över 60 år efter den ryska revolutionen.

På samma sätt hävdar jag att mina aktörers känsla av orättvisa och krav på upprättelse fungerade som främsta drivkraft under en stor del av den period jag studerar i min avhandling. Problemet som uppstod i min förståelse av redarnas bakomliggande drivkrafter låg däri att företagsledare inte förväntas agera utgående från andra motiv än ekonomiska sådana. Ändå var det tidigt klart att ersättningsprocessen inte gick att förklaras enbart ur ett ekonomiskt perspektiv. Enbart genom fredskrisbegreppet är det svårt att greppa redarnas ageranden och därför har jag valt att använda mig av begreppet känslolandskap för att förklara varför några företagsledare i företagets namn drev en process som, speciellt under dess slutskede, inte kunde försvaras varken i ekonomisk eller juridisk mening.

Kan företagsledare agera utgående ur andra perspektiv än ekonomiska och hur ska vi kunna förstå ett agerande som verkar ologiskt? Henrik Meinander har genom sin användning av begreppet känslolandskap skapat en tolkningsram för förståelsen av bland annat den här typen av analytiska utmaningar. Genom att använda sig av begreppet känslolandskap har Meinander visat hur olika händelser kan upplevas olika beroende på vem som upplever dem. I Meinanders fall var det året 1944 som studerades. Begreppet kan också anläggas på studier där bland annat företagsledares ageranden analyseras. Spelar familjen en roll då en företagsledare agerar på ett till synes ologiskt sätt? Joakim Mickwitz och Julia Dahlberg har visat att familjen kan vara central i skapandet av ett tankekollektiv som inte i första hand behöver verka för företagets bästa ur ett ekonomiskt perspektiv. Med den kunskapen i färskt minne går det att försöka förstå på vilket sätt familjen Krogius makt över FÅA hade betydelse för ersättningsprocessens fortlevnad.

Genom att kombinera begreppen fredskris och känslolandskap i min analys av redarnas korrespondens, har jag kunnat synliggöra de bakomliggande drivkrafterna som i min mening förlängde den studerade ersättningsprocessen med flera decennier. Ersättningsprocessen framstår inte längre som ett företags giriga, ändlösa kamp om pengar, utan kan genom en fasindelning öppnas upp och nyansera vårt sätt att förstå den långa kampen om ersättning.

Även om FÅA aldrig var ett regelrätt familjeföretag måste studien placeras in i en diskurs som tar i beaktande de sätt på vilket familjeföretag skiljer sig från övriga företag. Det framgår att familjerna bakom företagen lade upp planer för framtiden inför ett generationsskifte och att familjens tankekollektiv kunde vara avgörande för hur företaget sköttes. Familjen Krogius starka grepp om rederiet FÅA gav möjlighet att förverkliga det tankekollektiv som växte sig allt starkare inom familjen under de år som ersättningsprocessen fortlevde.

Så som redan framkommit är fredskrisforskningen central. Bland de senaste tillskotten till fältet hör Martin Hårdstedts forskning om demobiliseringen i Norrland efter finska kriget. Hårdstedt menar att fredskristeorin möjliggör nya sätt att förstå demobiliseringen som en del av hela samhället, inte enbart det militära. Nya perspektiv på övergången från krig till fred ökar vår förståelse för hur komplex denna övergång är och fredskristeorin ger oss möjlighet att synliggöra skillnader och likheter mellan fredskriser.

Min studie ska också placeras in i det breda forskningsområde som sjöfartshistoria är. Flertalet studier har lyft upp problematiken med handelssjöfart i krig. Fram till Krimkriget var statligt finansierade kapningar en viktig del av kriget till sjöss och efterföljande rättsprocesser var ingen ovanlighet. Bland annat Leos Müllers och Steve Murdochs forskning om den här typen av ersättningsprocesser som följd av krig under förmodern tid är värdefull. I norden har forskningen kring handelssjöfarten i krig i hög grad handlat om de villkor som de neutrala handelsflottorna verkade inom, medan krigförande länders handelsflottor fått mindre uppmärksamhet. Ett viktigt tillskott var därför den av Sjöhistoriska institutet vid Åbo Akademi utgivna antologin Sjöfarten i krig, som utkom 2018 och redigerades av Nils Erik Villstrand och Kasper Westerlund.

Även om fokus i avhandlingen ligger på FÅA, är motparterna och medaktörerna statliga och mellanstatliga instanser som föranleder en diplomathistorisk diskurs. Det har varit nödvändigt speciellt för att förstå det storpolitiska spel som i allra högsta grad inverkade på rederiets öde.

Lauri Jonkaris studie om Nationernas förbunds roll för Finlands säkerhetspolitik under mellankrigstiden kan bland annat hjälpa oss att förstå varför finska staten tog sig an redarnas ersättningsprocess under 1930-talets första hälft. Vidare kan den digra kalla krigs-forskningen förklara varför Storbritannien efter andra världskriget inte ville reta upp Sovjetunionen mer än nödvändigt genom att gå redarna till mötes.

I min studie har jag studerat ett företag som inte kan klassas som ett familjeföretag, men där familjen Krogius under större delen av undersökningsperioden hade ett betydande aktieinnehav. Flera representanter av familjen hade inflytelserika positioner och det blir klart att familjen Krogius tankekollektiv fungerade som bränsle för den ersättningsprocess som studerats i avhandlingen. Genom att studera ersättningsprocessens bakomliggande drivkrafter, utgående från fredskristeorin och begreppet känslolandskap, har jag kunnat synliggöra drivkrafter som hade varit svårstuderade om utgångspunkten för studien varit att studera rederiets ersättningsprocess enbart ur ekonomiskt perspektiv.

Och genom att bredda förståelsen av fredens komplexitet, och de många upplevelserna av återgången till fred, kan vi i högre grad förklara fenomen och händelser som vid första anblick kan tyckas irrationella.

FM Robert Louhimies disputerade fredagen 4 September 2020 i Nordisk historia vid Fakulteten för Humaniora, Psykologi och Teologi med avhandlingen Mellan Mercurius och Mars: Finska Ångfartygsaktiebolagets krav på ersättning för förlorade fartyg i första världskriget 1914-1974. Opponent var professor Martin Hårdstedt, Umeå Universitet, och kustos var professor emeritus Nils Erik Villstrand, Åbo Akademi.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.