Sedan årets början har tidningen Die Zeit uppmärksammat Första världskriget. I både Tyskland och Storbritannien har Christopher Clarks The Sleepwalkers: How Europe Went to War in 1914 väckt uppseende och debatt, inte minst genom tesen att mer eller mindre alla inblandade parter bar ansvar för att kriget bröt ut. Framför allt i Tyskland har en del historiker dock ifrågasatt Clarks framställning och framhävt att Fritz Fischers gamla tes om att Tyskland skulle målmedvetet ha styrt in på kriget (Griff nach der Weltmacht: Die Kriegszielpolitik des kaiserlichen Deutschland, 1914/18, 1967) ingalunda kan åsidosättas. I en artikel i Die Zeit påpekas bl.a. den regelrätta indoktrineringen av skolbarn om det förestående kriget som bedrevs av tyska lärare åren innan kriget bröt ut. I en annan påpekas att det inom ledande militära och politiska kretsar i det tyska kejsarriket dryftades Die Judenfrage, framför allt då det gällde nyordningen av och ”civilisationsuppdraget” i Ober Ost eller de av de tyska trupperna ockuperade områdena vid Östfronten, d.v.s. Kurland, Litauen och delar av Vitryssland.
En fråga som jag väntar mig att ytterligare diskuteras i Die Zeit är upplösningen av Östfronten, det ryska imperiets sammanbrott och den tysk-österrikiska framstöten i Vitryssland och Ukraina åren 1917 och 1918. Freden i Brest-Litovsk i mars 1918 brukar i den sedvanliga framställningen om kriget vara slutpunkten på krigshandlingarna i öst varefter den tyska härledningen kunde flytta över de tyska trupperna till västfronten för en sista kraftansträngning innan de amerikanska truppernas ankomst på den europeiska kontinenten. Det som har fallit i glömska, men som lyfts fram av den amerikanska historikern Vejas Gabriel Liuvelicius i boken War Land on the Eastern Front (2000), är att den tysk-österrikiska framryckningen i östra Europa ingalunda tog slut i mars 1918. I stället resulterade den s.k. Brotfrieden som påtvingats den ukrainska (protyska) regeringen att både Vitryssland och Ukraina ockuperades av tyska och österrikiska trupper på sammanlagt en halv miljon man.
Slutligen framhäver ledaren i Die Zeit den 9 januari 2014 att Första världskriget mer än 1945 kom att definiera den nuvarande världen. Efter 1989 och 1991 framstår Kalla kriget som en 35-årig parentes, medan de globala förändringar som inträffade och utlöstes under och efter Första världskriget kom att sätta punkt på den ’imperiala tiden’. Fredsfördragen efter Första världskriget var förknippade med stora förhoppningar inte bara bland de krigströtta parterna utan även bland de underkastade folken i kolonierna. Woodrow Wilsons vision om nationernas självbestämmande innebar slutpunkten på kolonisatörernas överhöghet över de koloniserade – om än med fördröjning. Ett flertal av de ritbordsstater som uppstod i samband med Versaillesfreden – i Europa självständiga, i resten av världen som NF:s mandat – visade sig vara problematiska konstruktioner: Tjeckoslovakien delades i tu 1992, Jugoslavien föll sönder på 1990-talet, Irak 2003, Syrien 2012. Upplösningen av de koloniala väldena i Afrika och Asien utlöstes av Die Urkatastrophe der Moderne: utomeuropeiska trupper blev ögonvittnen över barbariet på fronten, den vite mannens överlägsenhet och Västerlandets självpåtagna globala mission civilisatrice blev omöjliga att upprätthålla efter 1918 om än den globala självständighetsvågen kom att inträffa först efter 1945.
1914, Första världskriget och 1918/19 framstår som globala vändpunkter. Kriget skulle komma, en del hoppades med iver på att rensa luften, andra tolkade med bävan tidens tecken våren och sommaren 1914. Men att en hel epok skulle gå i graven trodde ingen (förutom kanske futuristerna). I och för sig gjorde det inte heller någon när stormakterna förhandlade i Wien år 1814 – revolutionens spöke med kravet på jämlikhet, frihet och broderskap skulle förpassas till historien, den gamla ordningen skulle åter befästas. Frågan är dock om 1814/15 kom att bli en global vändpunkt annat än i Europa där det nationella uppvaknandet så småningom sprängde de mångkulturella konglomeratstaterna och imperierna. 1914 fanns det få tecken på att inget av de europeiska kontinentala imperierna skulle överleva urkrisen, 1918 var det ett faktum. Den intressanta frågan i ett framåtblickande långsiktsperspektiv är på vilket sätt eller om alls perioden kring år 2014 blir en ny global vändpunkt. Är det kring denna tidpunkt som framtidens globalhistoriker kommer att datera den postmoderna världens början?
Holger Weiss