av Sune Jungar

I en tidigare blogg har jag diskuterat huru Putins Ryssland använt sig av historiska argument för att legitimera sin expansiva politik på Krim och i sydöstra Ukraina. Och även i utbrytarstaterna Donetsk och Luhansk har historien från första början ansetts viktig. En av de första åtgärderna som den nya statsbildningen Novorossija vidtog var ju att utlysa en tävling om vem som skriver den bästa historieläroboken om Novorossija. Och den ryska vetenskapsakademin beslöt att också ge ut ett arbete på hög akademisk nivå.

Nu har Donetsk-republiken beslutat att ytterligare ta historien till hjälp för att legitimera sin existens. Den 6 februari godkände republikens s.k. folkrepresentation en deklaration enligt vilken Donetsk folkrepublik är en direkt fortsättning på den socialistiska Donetsk-Krivoj-Rog republiken som existerade i området under vårvintern 1918. Den grundades formellt i Harkiv den 12 februari 1918. Man hävdar alltså att det statsrättsligt är fråga om en historisk kontinuitet.

Det har genom historien varit vanligt att nya stater försöker hitta sina rötter i ett avlägset förflutet, att de i ett slags teleologisk argumentering ser att den nya statsbildningen – eller i varje fall förstadier till den – redan existerat länge. Det har vi sett exempel på även i vår egen historieskrivning.

Donetsk-Krivoj-Rog republiken (DKR) var en av de ”statsbildningar” som uppstod, och under en kort existerade i Ryssland under inbördeskriget efter bolsjvikrevolutionen. Huvudstaden fanns i Harkiv, senare i Luhansk. Bolsjevikerna i Ukraina var splittrade mellan fraktioner i Harkiv och Kiev. Den 12 februari bildades i Harkiv en regering, ett folkkommissariat, under ledning av Feodor Sergeev, mera känd under namnet Artem. En av målsättningarna var en anslutning till Ryssland. Den här republiken blev inte långlivad – den erkändes aldrig av någon. Den uppgick snart i den ukrainska sovjetrepubliken som en del av Sovjetunionen.

I vaje fall anser nu separatisterna i Donetsk att DKR aldrig upphört att existera de jure och att deras egen republik är en laglig efterträdare. Det är enligt den här synen helt fel att tala om separatister eftersom de bara återupprättat något som tidigare funnits och aldrig varit en del av en ukrainsk stat. De anser sig också kunna dra lärdomar av DKR:s historia.

Donetsk-Krivoj-Rog republikens historia är föga känd i historieforskningen men helt nyligen har – som av en händelse – utkommit en historik författad av Vladimir Kornilov. Den har underrubriken ”den krossade drömmen”. Boken presenterades på 97-årsdagen av DKR-republikens tillkomst i närvaro av bl.a. ett barnbarn till grundaren Artem. Det är något av historiens ironi i det faktum att avtalet om eldupphör i sydöstra Ukraina (Minsk II) undertecknades just den 12 februari i år, en dag som av förekommen anledning är en historisk högtidsdag i Donetsk.

Den store hjälten, Donetsk-Krivoj-Rog republikens grundare Artem omkom i en olycka 1921. Hans minderåriga son adopterades av Stalin. Staden Artemivsk som separatisterna och ukrainska armén stridit om under det senaste året är uppkallad efter Artem.

av Holger Weiss

Jag läste häromdagen om minnesmärkenas och minnesorternas institutionalisering i Tyskland. Heinrich Wefings ledare ”Neues Erinnern” i Die Zeit (Nr 5; 29.1.2015) påtalade förskjutningen från det personliga minnet till den museala minneskulturen, något som 70-årsminnesdagen av Holocaust gör sig särskilt påmind om. Utmaningen blir för historiker och andra professionella minneskulturforskare – liksom för post-Förintelsesamhället överlag – att arbeta med den typ av berättelse som vi kommer att behöva när inte mera har ögonvittnena med oss. Wefing noterade det ökade antalet minnesmärken som rests, fästs eller i form av Stolpersteine utplacerats runtom i Tyskland. Men han varnar samtidigt för det institutionaliserade minnets banalisering: när går vi förbi minnesmärket utan att reflektera över dess budskap?

Även Achille Mbembes Kritik der schwarzen Vernunft (2014; original: Critique de la raison nègre, 2013 – intressant nog kom den tyska översättningen snabbare än den engelska!) tar upp frågan om monument och minnesorter men ur ett helt annat perspektiv. I Mbembes antirasistiska manifest framstår kolonialmonumenten och de koloniala minnesorterna som bisarra och egentligen redan under sin samtid omöjliga. Kolonialherrarnas (ty det var nästan uteslutande vita män) reste minnesmärken över sig själv eller någon av sina gelika – för tapperhet i strid eller någon annan bragd då de svarta skulle kuvas och civilisationens ljus spridas till mörkrets kontinenter. Kontinenter i flertal ty kontrasten till vithet är svarthet och civilisationens motpol är barbariet. Färg förknippas med ras: det som inte är vitt är mörkt. Mbembe går ännu längre i sin antirasistiska analys och påpekar att det mörka är lika med tomhet. Därav den bisarra koloniala situationen: de vita herrarna reser ett minnesmärke över sin kamp mot tomheten.

Den koloniala situationen var full med minnesmärken och monument över tomheten. I den postkoloniala staten är dessa platser både ytterst intressanta som högst problematiska. De har rests av en regim som inte hade några kopplingar till lokalsamhället – i stället skulle det och dess invånare omstöpas, omskolas och omformas i enlighet med det nya civilisatoriska (vita) paradigmet medan kolonialmyndigheterna var ansvariga till moderlandet eller bolaget i Metropolen. Minnesmärkena och monumenten i kolonierna har därför föga förvånande något att göra med lokalsamhällets eller det postkoloniala samhällets minnesorter och behov av sådana.

En kritisk reflektion över minnesorter och minnesmärken kan ta avstamp ifrån vårt närsamhälle och vår närhistoria. Vem minns vad, vem placerar stoder och varför? Hur många hjältemonument tar en dominerande plats, vilka minnesplatser är gömda i utkanten och är svårtillgängliga? I Helsingfors har funnits ett antal minnesmärken över den tyska insatsen år 1918 men först år 2000 invigdes ett monument på Skeppsbrogatan i åminnelsen för utelämningen och deportationen av 8 judiska flyktingar den 6 november 1942 (se http://www.historicalsites.se/ort_helsingfors.html).