Monument och minnesmärken

av Holger Weiss

Jag läste häromdagen om minnesmärkenas och minnesorternas institutionalisering i Tyskland. Heinrich Wefings ledare ”Neues Erinnern” i Die Zeit (Nr 5; 29.1.2015) påtalade förskjutningen från det personliga minnet till den museala minneskulturen, något som 70-årsminnesdagen av Holocaust gör sig särskilt påmind om. Utmaningen blir för historiker och andra professionella minneskulturforskare – liksom för post-Förintelsesamhället överlag – att arbeta med den typ av berättelse som vi kommer att behöva när inte mera har ögonvittnena med oss. Wefing noterade det ökade antalet minnesmärken som rests, fästs eller i form av Stolpersteine utplacerats runtom i Tyskland. Men han varnar samtidigt för det institutionaliserade minnets banalisering: när går vi förbi minnesmärket utan att reflektera över dess budskap?

Även Achille Mbembes Kritik der schwarzen Vernunft (2014; original: Critique de la raison nègre, 2013 – intressant nog kom den tyska översättningen snabbare än den engelska!) tar upp frågan om monument och minnesorter men ur ett helt annat perspektiv. I Mbembes antirasistiska manifest framstår kolonialmonumenten och de koloniala minnesorterna som bisarra och egentligen redan under sin samtid omöjliga. Kolonialherrarnas (ty det var nästan uteslutande vita män) reste minnesmärken över sig själv eller någon av sina gelika – för tapperhet i strid eller någon annan bragd då de svarta skulle kuvas och civilisationens ljus spridas till mörkrets kontinenter. Kontinenter i flertal ty kontrasten till vithet är svarthet och civilisationens motpol är barbariet. Färg förknippas med ras: det som inte är vitt är mörkt. Mbembe går ännu längre i sin antirasistiska analys och påpekar att det mörka är lika med tomhet. Därav den bisarra koloniala situationen: de vita herrarna reser ett minnesmärke över sin kamp mot tomheten.

Den koloniala situationen var full med minnesmärken och monument över tomheten. I den postkoloniala staten är dessa platser både ytterst intressanta som högst problematiska. De har rests av en regim som inte hade några kopplingar till lokalsamhället – i stället skulle det och dess invånare omstöpas, omskolas och omformas i enlighet med det nya civilisatoriska (vita) paradigmet medan kolonialmyndigheterna var ansvariga till moderlandet eller bolaget i Metropolen. Minnesmärkena och monumenten i kolonierna har därför föga förvånande något att göra med lokalsamhällets eller det postkoloniala samhällets minnesorter och behov av sådana.

En kritisk reflektion över minnesorter och minnesmärken kan ta avstamp ifrån vårt närsamhälle och vår närhistoria. Vem minns vad, vem placerar stoder och varför? Hur många hjältemonument tar en dominerande plats, vilka minnesplatser är gömda i utkanten och är svårtillgängliga? I Helsingfors har funnits ett antal minnesmärken över den tyska insatsen år 1918 men först år 2000 invigdes ett monument på Skeppsbrogatan i åminnelsen för utelämningen och deportationen av 8 judiska flyktingar den 6 november 1942 (se http://www.historicalsites.se/ort_helsingfors.html).

Om Holger Weiss

Professor i allmän historia, Åbo Akademi; Gästprofessor i historia, Högskolan Dalarna; docent i globalhistoria (ÅA), docent i Afrikas historia (Helsingfors universitet); ledamot vid Finska Vetenskaps-Societeten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.