Stipendieforskaren och universitetsfinansieringen

Minister Sanni Grahn-Laasonen skrev för en vecka sedan att de Finländska universiteten inte är kostnadseffektiva. Det lösryckta uttalandet gav upphov till många kritiska röster eftersom verkligheten är en annan. Med lite pengar åstadkommer vi mycket. University of Minnesota i USA har lika stor budget som Finlands alla 14 universitet tillsammans. Men såväl ministerns uttalande som alla andra inlägg förbisåg stipendieforskarna. Orsaken kan vara att trots all forskning vi gör, så är vi inte en del av universitetet.

För somliga kan det komma som en överraskning – speciellt med tanke på hur ofta universitetens finansiering och forskning diskuterats de senaste månaderna – att en betydande del av den forskning som görs i de Finländska universiteten görs med hjälp av forskningsstipendier utdelade av stiftelser och fonder som inte är bundna till universiteten. Just nu när detta skrivs sitter vid ämnet historia åtta stipendieforskare (exkluderande alla som arbetar hemifrån). Vi är dubbelt fler än de anställda.

Universiteten i Finland (läs: en del av forskningen i Finland) är beroende av välvilliga stiftelser och fonder som delar ut pengar till olika typer av forskning. Det betyder också att dessa fonder och stiftelser delvis bestämmer vilken typ av forskning det bedrivs vid universiteten.

Flest stipendieforskare hittar man bland de humanistiska ämnena. Och man kan sammanfatta oss som kända, men icke nämnda. Vi är en grå massa. Stipendieforskare är inte anställda och således räknas vi inte till universitetspersonalen. Därför får vi inte automatiskt delta i personalens friluftsdagar eller ta del av deras förmåner och vi har (förstås) ingen arbetshälsovård. Kort sagt, vi exkluderas mer än vi inkluderas – men i många fall utgör vi stommen av den forskning ett ämne kan uppvisa.

På pappret är stipendiaterna däremot en viktig del av universitetens finansiering. Det här hänger ihop med att 13 procent av universitetens finansiering bestäms av antalet publikationer som varje enskild forskare gör. Staten betalar universiteten mellan 4000 och 12000 euro beroende på i vilken tidskrift eller i vilket förlag publikationen ges ut. Således inbringar jag cirka 30 000 euro till universitetskassan nästa år. Det är mer pengar än mina två arbetsstipendium för i år. Det känns på något sätt lite avigt.

I de humanistiska ämnena är antalet stipendieforskare högt, vilket betyder att stipendiaternas publiceringstakt är en viktig del av universitetens finansiering. Till exempel så har ämnet historia har en hög publikationstakt (en av de högsta av alla humanistiska ämnen) och med tanke på att majoriteten av historikerna är stipendieforskare, så blir det klart att vi är viktiga för universitetet, men speciellt för fakulteten och ämnet.

Universitetsvärlden befinner sig just nu i ett mångfacetterat paradigmskifte. Universiteten måste sälja (brända) sig själv (eller sin forskning) för att få finansiering. Den nya finansieringsmodeller har således gett stipendieforskarna en ny och mer betydelsefull roll och den kunde med all fördel beaktas av universiteten.

Allt det här placerar fonderna och stiftelserna i nytt ljus. De projekt de finansierar påverkar (kanske) indirekt universitetens finansiering samt deras image. En utmaning är att antalet forskningsansökningar till stiftelserna och fonderna har ökat markant. De största fonderna får årligen in över 6000 ansökningar, men enbart nio procent kan tilldelas finansiering. Tävlingen om forskningsfinansiering är alltså hård. Faktumet är att i den här tävlingen vinner de universitet som satsar på sina stipendieforskare. Det finns alltså mycket att vinna på om det lades ned mera tid, energi och pengar på stipendieforskarna. Kanske något att tänka på för den nya styrelsen som snart börjar sitt arbete vid Åbo Akademi.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.