Etikettarkiv: David Cameron

Brexit and Broken Britain

An EU official hangs the Union Jack next to the European Union flag at the VIP entrance at the European Commission headquarters in Brussels on Tuesday, Feb. 16, 2016. British Prime Minister David Cameron is visiting EU leaders two days ahead of a crucial EU summit. (AP Photo/Geert Vanden Wijngaert)

An EU official hangs the Union Jack next to the European Union flag at the VIP entrance at the European Commission headquarters in Brussels on Tuesday, Feb. 16, 2016. British Prime Minister David Cameron is visiting EU leaders two days ahead of a crucial EU summit. (AP Photo/Geert Vanden Wijngaert)

”Historikerbloggen” publish a contribution on Brexit, authored by Norry LaPorte, historian and Reader in Modern European History at the University of South Wales. In the blog, LaPorte gives us his own view and interpretation on the context and the consequences Brexit will have on Great Britain once the result of the referendum became evident on the morning of Friday 24 June. LaPorte’s research focus primarily on Europe’s radical history during the twentieth century, and he has published numerous articles and books on this topic, e.g. on the German Communist Party and one of its leading figures Ernst Thälmann; the Communist International and the implications of Bolshevization and Stalinization on the international communist movement between the wars.   

”Historikerbloggen” publicerar ett bidrag om Brexit författad av Norry LaPorte, historiker verksam vid University of South Wales. I bloggen ger LaPorte sin syn på Brexit och dess konsekvenser för Storbritannien efter att resultatet av omröstningen stod klart på morgonen fredagen den 24 juni. LaPortes forskning fokuserar primärt på Europas radikala historia under 1900-talet, och han har publicerat artiklar och böcker om det tyska kommunistpartiet och en av dess ledargestalter Ernst Thälmann; den Kommunistiska internationalen och hur ”världspartiet” påverkades av bolsjevisering och stalinisering under mellankrigstiden.

Norry LaPorte,

Reader in Modern European History at the University of South Wales,

6 July 2016 (with thanks to Jane Finucane)

In the aftermath of the vote to leave the European Union, a widely viewed satirical video appeared on Youtube. A scene in the German film ‘Downfall’ carried spoof subtitles in which Hitler lambasted the Nazi leaders around him in the bunker: ‘You were not supposed to actually win’! To those who had vehemently opposed Brexit, there seemed to be more than a grain of truth in this. Before Michael Gove and Boris Johnson acrimoniously parted company – in the words of Scottish Nationalist Party leader at Westminster, Alex Salmond – they looked like they wanted to cry at their ‘victory’ press conference. At least Johnson seemed to realise why this would be a pyrrhic victory. As mayor of London, he knew that the City and its financial services risked sinking beneath the waves if it stayed on board Gove’s good ship Britannia, together with close to 50 percent of British exports.

For all its complexity, the campaign leading up to the ‘Leave’ vote in the referendum of 23 June was reduced to two messages: immigration (bad) and the economy (bad if we leave). So why did ‘Leave’ win as it risked making voters poorer? And why did ‘Remain’ lose when referenda usually opt for the least risky option, not least economically – as happened in the 2014 referendum on Scottish independence? One reason is that the ‘Remain’ campaign failed even to engage with the wider European project as a means to bring peace and prosperity to post-1945 Europe. Their only clear and consistent message was that you’ll have to pay the cost of leaving EU.

What caught the voters’ imagination – and secured their support – was a cross-class alliance held together by what we can term ‘project Britannia’: a denial of post-imperial decline after 1945, which has been tied to a very Conservative political project. A political discourse already so infused by references to the Second World War went into overdrive. In its referendum special issue the neo-conservative monthly Standpoint called the campaign the ‘Battle for Brexit’ in which ‘we’ were again standing up to the threat from Europe and the EU’s failed project of preventing ‘German domination’.

Great Britain Divided

Great Britain Divided

For 52% of the electorate, the message was seductive. Usual political alliances were thrown in the air as those traditional Labour voters living in post-industrial parts of England and Wales who have suffered from the impact of Chancellor George Osborne’s austerity policies stood on the same side of the debate as more affluent core Conservative voters in rural England. Both groups appear to have believed that ‘immigrants’ were the problem, even if there was not a foreign accent to hear for miles in most of the countryside. A discourse of xenophobia was spewed out by the tabloid press, which hammered out the ‘Leave’ campaign’s simplistic message: ‘take back control’. After decades of hostility to the EU, this large and influential section of the media called for ending the influx of migrant workers (who in reality have contributed significantly to the economy) and ending the so-called Diktat imposed from Brussels – it is only Europe, if you subscribe to this worldview, that does dictatorship, not the ‘mother of democracy’.

Yet, it became clear that the Brexiteers really did not have any plan for a future outside the EU, and social divisions and political discord defined post-referendum Britain. Prime Minister David Cameron resigned and the Tory government became a caretaker government. The opposition Labour Party fell into a civil war between the parliamentary party and the left-wing, Jeremy Corbyn supporting membership. The 48% who voted ‘Remain’ felt totally disenfranchised. The Brexiteers were dividing into ‘fundamentalist’ (no compromise on immigration) and ‘realist’ (a compromise on immigration to secure access to the EU’s single market) camps. In Scotland, the governing SNP reopened issues of Scottish independence as this part of multinational Britain voted 62% to 38% for ‘Remain’. Northern Ireland too voted ‘Remain’, which now risks all the achievement of the peace process encapsulated in the ‘Good Friday Agreement (1998). Will there really be a hard border dividing Ireland and risking a return to the troubles? According to the hard-line Gove, Westminster should never have appeased ‘Irish nationalism’ in the first place – after all, in his view, if you yield to one ‘demand’ what comes next?

So what did the potent slogan ‘take back control’ mean? Here there is something uniting two of the main candidates in the Tory leadership contest, Gove and Theresa May, beyond the focus on immigrant on ‘borders’ in a globalised world, which has led to a surge in hate crime as recorded by the police. They are enthused by the prospect of repealing the ‘Human Rights Act’ and the intervention of ‘foreign’ judges in the ‘European Court of Rights’ and European labour and working legislation has also been deemed unwelcome in deregulated, free-market Britain.

Is there a way back to the ‘imagined community’ trumped in the tabloid press and the Daily Telegraph when Britain ruled the waves, could stand alone and trade with the wider world? No. All great powers rise and fall, and this vote will only accelerate decline – from multinational state into a ‘Little England’ with Scotland, and perhaps even a re-united Ireland, returning to their common European home.

What, if anything, is the lesson from history in these uncharted waters? One point is to beware myths of national renewal which are exploited by right-wing populists and more readily believed by sections of society in troubled times. 1940 is not 2016 and fixating on Hitler’s ‘Downfall’ not only tells us about British humour but also about how nationalist myths defined against foreign ‘others’ and past battles obscure a positive vision of the future and ‘our’ place in it. The empire is gone and the war long over. Can’t we adopt another myth of Britishness: being a fair, open and hospitable people? It would be much better than Tory leadership hopefuls debating whether Europeans can remain in the UK.


Koh-i-Noor: den historiska stölden eller gåvan

Koh-i-Noor i sin prakt. Diamant och historia som kontrovers.

Koh-i-Noor i sin prakt. Diamant och historia som kontrovers.

Vems historia är det som skrivs? Jag tänker ta med er på en omvänd historia som har sin början 1849 och med inget synligt slut. Det är en historia rotad i nationella ramverk, men som också rör sig bortom det nationella och förståelsen av vad en nation är. Som historiker förhåller vi oss alltid kring tankar om kronologi, tematik, urval och avgränsning samt objekt och subjekt för att skapa förståelse utifrån teoretiska och metodologiska val. Frågan är vems historia vi väljer att skriva i slutändan. Just nu utspelar sig en historia i brittisk media med kopplingar till den brittiska koloniseringen av Indien under 1800-talet, en händelse som spänner mellan då- och nutid, med fokus på ett specifikt objekt, nämligen diamanten Koh-i-Noor som än gång utgjorde en oumbärlig och symbolisk del av den heliga byggnaden Taj Mahal i Agra, Indien. Diskussionen i brittisk press handlar dels om hur Koh-i-Noor hamnade i brittiska händer, dels om diamanten någonsin kommer att återbördas till Indien. Tushar Gandhi, ett barnbarn till M. K. Gandhi, hävdade för ett par år sedan att diamantens återförande till Indien skulle vara ”en gottgörelse för den koloniala tiden” från Storbritanniens sida. Vidare förs det fram en historieskrivning i indiska skolor att den brittiska militären stal Koh-i-Noor 1849. Å andra sidan hävdas det att diamanten var en gåva från de punjabska härskarna till det ostindiska handelskompaniet, för att sedan föras till London (hjärtat av det brittiska imperiet) och överlämnas till drottning Victoria. Och det är här den historiska kontroversen kring stöld eller gåva tar sin början.

Drottning Elizabeths krona och fragment av Koh-i-Noor infattade.

Drottning Elizabeths krona och fragment av Koh-i-Noor infattade.

Efter diamanten hade anlänt till Storbritannien delades den i flera delar, varav den största delen slipades om och sedan monterades in i drottning Elizabeth Bowes Lyons krona. Koh-i-Noor är persiska och betyder ”berg av ljus”, och i och med denna akt av fysisk splittring gavs diamanten en ny kontext och nationell identitet. I samband med ”drottningmodern” Elizabeths (mor till nuvarande drottning Elizabeth II) begravning i London 2002 placerades kronan på kistan för att symboliskt markera äganderätt och brittisk identitet. Vad detta visar är en historia som rymmer flertalet dimensioner och perspektiv i vilket det nationella ramverket spär på och odlar konflikter som ter sig olösliga.

BBC:s hemsida publicerades två kortare reportage den 19 och 20 april i år med fokus på den historiska kontroversen kring Koh-i-Noor. När historiker talar om historiebruk, talar de involverade parterna om äganderätt. Tydligast kom detta fram i den brittiska premiärministern David Camerons uttalande från 2010 i samband med ett besök i Indien: ”If you say yes to one, you suddenly find the British Museum would be empty”, enbart för att avsluta att ett återlämnande av diamanten skulle skapa ett obevekligt prejudikat inför liknande framtida ärenden. Det har gått sex år sedan Camerons uttalande, och för att belysa det absurda i kopplingen mellan museum och identitet, gick det oppositionella partiet i Indien (Indiska nationalkongressen, hemvist för indiska ikoner såsom M. K. Gandhi och Jawaharlal Nehru) ut med ett uttalande som krävde att Narandra Modis regering borde göra allt i sin makt för att kräva tillbaka Koh-i-Noor eftersom den ”knyter an till våra känslor”.

Om vi beger oss till Taj Mahal får man en känsla av vad denna kontrovers egentligen handlar om. Det är en plats som har skapat myter kring Indien, eller som landet beskrevs i svenska tidningar i början av 1900-talet, det var ”ett sagoland”. Kontroversen kring diamanten rymmer legender och myter som rör sig parallellt med fakta och historiska observationer. Efter att själv besökt Taj Mahal i samband med en konferens i New Delhi 2013 öppnades min förståelse för frågans karaktär. För att komma in till monumentet måste man passera en av fyra ingångar (varav en är reserverad för speciella gäster, VIP-ingång), och sedan öppnar det upp sig en större portal som leder en fram till självaste Taj Mahal och de trädgårdar som omgärdar platsen. Portalen liknar ett nålsöga och efter att ha passerat genom den uppenbarade sig Taj Mahal i sin majestätiska och vykortsliknande form, och motsvarade i stort de föreställningar jag hade ställt upp för mig själv om platsen i förväg. Det här var (och är) alltså platsen som rymmer en konflikt som inte enbart splittrar två nationer i en historisk dispyt, det är också en plats som rymmer olika historier, historiesyner och historiska uppfattningar. För att kontrastera Taj Mahals mäktiga inramning, utanför monumentets inhägnad finner vi en social miljö som är gravt eftersatt i form av nedsmutsning och fattigdom samt huserar en leprakoloni strax över gatan till VIP-ingången.

Om Koh-i-Noor återlämnas till Indien och huruvida detta skulle bidra till att ändra på den sociala situationen är jag tveksam till, men det är inte det som är själva poängen, utan det handlar om en nations självbild och om diamantens historia efter 1849 antingen förstås som en stöld eller en gåva. Och än mer, vilken historia är det som skrivs för att tolka hur ett objekt reser genom tid och rum? När det kommer till historien om Koh-i-Noor så är det ett typiskt exempel på ett oavslutat kapitel i kolonialismens och imperialismens historia, frågan är när kapitlet avslutats och på vilket sätt. Det finns nog skäl att återkomma i frågan. Koh-i-Noor är inte det enda fallet som täcker in denna typ av kontroverser kring äganderätt om en historisk artefakt.