Föreställ dig att du går över ett torg. Emot dig kommer en annan människa. Vi finns samtidigt på torget och under det ögonblick som vi möts kanske vi stannar upp och blickar den andre i ögonen. Vi fortsätter åt var sitt håll, mötet kanske varade inte längre än en sekund. Samtidigheten är obruten, vi finns parallellt i samma rum, på samma torg. Vi registrerar kanske vårt möte samtidigt men bryter inte tystnaden som finns, stannar inte upp.

Samtidigt som vi möts på torget står det en tredje person och iakttar oss. Tre personer finns samtidigt på samma plats, två möts men stannar inte upp, den tredje har fixerat blicken på dig när du dök upp. Personen valde att följa med dig, registrerade kanske inte den andre som kom från det andra hållet. Samtidigheten har blivit mera komplex. De tre personerna finns parallellt i samma rum men en har gjort ett val och följer endast den ena personens steg. Existerar ens den andre personen för iakttagaren? Endast när de två personerna möts finns båda samtidigt närvarande för iakttagaren. Men om iakttagaren inte uppmärksammas av de två som har ögonkontakt så finns alla tre visserligen på samma plats men inte nödvändigtvis i samma rum. Kanske ingen av dem finns i samma rum, kanske ögonkontakten inte inträffar utan de två personerna som möts inte sett den andre som kommer emot.

Multiplicera situationen på torget med ett par miljarder människor. Just nu finns vi samtidigt, ett par av oss på samma plats, många fler på andra platser, ännu fler i andra länder. Alla samtidigt, alla parallellt.

Samtidigheten är tredimensionell. Tid och rum existerar samtidigt. Men vad händer när vi möts? Vad händer om vi stannar upp och verkligen ser den andre i ögonen – och tilltalar henne? Samtidigheten blir nu tvådimensionell. Jag ställer en fråga, du ger ett svar. Vi finns fortfarande samtidigt på en och samma plats, du står framför mig, jag framför dig. I det ögonblicket som jag besluter mig för att fråga hur du mår har dock ordens samtidighet upphävts. För du har för din del bestämt dig för att lyssna till vad jag har att säga. Kanske känner vi varandra och har viftat med handen för att fånga varandras uppmärksamhet. Kanske har vi först talat i mun på varandra – formulerat och uttalat våra första ord och meningar samtidigt som den andre. Men vi måste hejda ordflödet för ifall vi skulle fortsätta med det skulle vi tala förbi varandra.

Samtidigheten måste överbyggas för att ett möte skall kunna förverkligas. En dialog, ett samtal går emot samtidigheten. Du talar först, jag sedan, jag lyssnar, du lyssnar. En ordning uppstår, ett tidsflöde. Du först, jag sedan, sedan du igen.

Den fullständiga samtidigheten under ett samtal är således omöjlig. Lika omöjlig är den när vi handlar. Eller nästan. Vi kanske samtidigt sträcker ut handen när vi går mot varandra, samtidigt tar tag i den andre, samtidigt kramar om varandra. Vi två uppnår fullständig samtidighet och enhet i tyst samvaro. Finns till, ger en kram, behöver inte säga något. Ord bryter förtrollningen av samtidighetens enhet. Ord behövs för att uppnå denna enhet men tystnaden gör den möjlig.

Ord kan även användas för att möjliggöra massornas enhet. Föreställ dig att du är en godsherre som ger en order till dina drängar och pigor. Ni skall gräva ett dike, tjänstefolket ställer sig på rad, griper tag i hackan och spaden och börjar gräva. I takt, helst. Föreställ dig att du är en plantageägare och ger order om att sockerrören skall skördas. Slavarna står i rad med skäran i hand. Föreställd dig att du är en officerare som skriker ’attack!’ och soldaterna rycker fram i slutna led, hoppar upp ur skyttegravarna och rusar framåt. Och på andra sidan skriker sergeanten ’ge fyr!’ och så knattrar kulsprutan på och ett inferno bryter ut. Föreställ dig att du är Gröfaz eller Lillefar och uppmanar massorna att utföra stordåd. Och så bygger vi Autobahn och dämmer upp floderna och de som inte är anpassningsbara, formbara eller bara annars är Untermenschen förpassar vi till slutna rum, anstalter, KZ och GULAG.

Samtidigheten har en totalitär och en anarkistisk dimension. I den totalitära dimensionen eftersträvar staten – ’systemet’ – till fullständig kontroll över samtidigheten genom att eftersträva absolut enhet. Den totalitära statens tidsrum är singulär, det finns endast en sanning, endast ett rum, endast en tid, endast en människa (som visserligen finns i miljontals upplagor – alltid lika, tänker samma tankar, beter sig på samma sätt). I den totalitära staten finns det inga behov av möten, av att två människor upplever enhet. Ty denna enhet skulle vara fröet till den totalitära statens undergång.

I den extrema, individualistiska varianten av den anarkistiska dimensionen skulle även möten vara omöjliga. Varför skulle vi mötas, varför skulle jag vilja ge avkall på min frihet för att uppnå enhet med dig? Vem talar först? Den som yttrar det första ordet får ett försprång, sätter agendan. Men om vi inte talar till varandra existerar vi visserligen samtidigt, vi utför våra handlingar samtidigt men utan att beröra, röra, samverka med den andre. Jag undviker dig för att inte förlora min frihet, mitt handlingsutrymme, min egovärld som existerar samtidigt som din egovärld och alla andra samtida egovärldar. Men vi är ensamma. Om jag tycker att samvaro kvittar så fortsätter jag att leva i min egovärld och undviker kontakt. Men vad om jag och du behöver hjälp? Vad om jag och du är olyckliga i vår ensamhet? Vad om jag och du fryser i vår ensamhet? För att överleva måste jag tilltala dig, ge avkall på min egovärld, öppna den för dig, släppa in dig. Uppnå enhet i samtidigheten. Samtidigt som vi lever med alla de andra individerna runt omkring oss som även söker att övervinna samtidighetens parallellitet. Orden behövs för dialogen, dialogen och tankeutbytet för att motverka ensamheten och det totalitära. Tystnaden och stillheten för att vi skall uppnå fullständig enhet i samtidigheten.