Civis Academiae – om oss vid universitetet

Det har funnits en benägenhet att beteckna mig som kund som erhåller service av förvaltningen och de administrativa enheterna. Dessa serviceproducenter tillhandahåller en rad tjänster som de tillhandahåller mig så att jag skall kunna utföra mitt förvärv. Må så vara när jag går till banken eller butiken. Jag går in i affären eller kaféet, väljer och vrakar bland produkterna som erbjuds, förväntar mig betjäning eller så utgår jag ifrån att den för länge sedan rationaliserats bort och självservering gäller. Jag är konsumenten av de tjänster och varor som står tillhands, jag får upplevelser och i bästa fall är jag nöjd, andra tider missnöjd och klagar högljutt.

Kundförhållandet innebär att det existerar en klyfta mellan du som ger och jag som tar emot. Jag betalar för tjänsten, i bästa fall får jag ett leende. Det finns ingen relation mellan oss, jag som kund kommer och går, du som ger finns kvar och tar emot nästa kund. Vem jag är spelar egentligen ingen roll, lika litet vem du är. Du utför din uppgift och därmed basta. Under kärva tider rationaliseras du bort, när du inte mera behövs ersätts du av en annan. I den lyckliga nya världen blir det säkert en robot, en apparat, ett program som jag kommunicerar med.

Analogt bör välan även studenterna vara mina kunder. Hon eller han förväntar sig att jag tillhandahåller en produkt, ett paket som innefattar kurser, handledning och i slutändan en examen, säkerligen i förlängningen även en förhoppning om ett jobb. Fast just det sistnämnda ingår inte i mitt produktsortiment. Endast ett körkort men inte en bil. Studenten kommer och går, jag finns kvar. Är studenten nöjd vet jag sällan, är hon eller han missnöjd alltid. Responsen är anonym, en elektronisk blankett som fylls i, landar på mitt bord. Jag läser den, registrerar och betraktar mig kritisk. Tydligen har jag inte lyckats denna gång med min föreläsning, måste förbättra både input och output. Kunden är kung, alltid. Men kunden är endast en del av min verksamhet så länge det gäller just den produkt, den tjänst som jag erbjuder. Kunden – studenten – är inte en del av mitt liv. Utgående från detta resonemang finns det även ett avstånd mellan mig och mina studenter.

Men är universitetet ett bolag? Ett affärsverk, en tjänsteproducent? Vad är egentligen idén med ett universitet? Varför ökar vantrivseln bland mina kolleger och vänner? Varför känner jag inte igen mig själv i den nya världen? Är jag en övervintrad prekambrisk mumie som inte har kommit längre än Bologna eller Paris eller Oxford eller Prag någon gång under medeltiden – du vet, den där tiden då studenter och lärare bildade samfund? Är civis academiae, den akademiska medborgaren, en förmodern förlegad kuf som gick i graven – ja, när?

Vad om universitetet är en organism, en helhet som består av likvärdiga delar? Universitetssamfundet finns i världen, vi verkar i och för samhället. Vår värld är det lokala, det regionala, det nationella, det kontinentala, det universella och det galaktiska. Sant är att professorerna, lärarna och forskarna ser sig som samfundets kärna – men är vi det? Om vi tar bort studenterna och den administrativa personalen finns inte mera samfundet kvar, inte mera idén om ett universitet. Utan mina studenter är jag den ensamma mystikern som sitter i en tunna eller på en pelare och tänker – kanske – djupa tankar. I bästa fall tar jag fram min papyrusrulle och skriver ned ett ord eller två. Eventuellt för att någon om hundra år läser det jag skrivit. Utan de tekniska och administrativa specialisterna blir jag tvungen att utföra planerings-, ekonomiförvaltnings-, personalförvaltnings-, studiestöds- och undervisningsplaneringsuppdrag själv. Jag skulle städa själv, torka damm, bunta papper, skriva ut betyg, hålla reda på ekonomin, sköta om marknadsföringen, anställa ny personal. Till slut sitter jag i mitt rum – ensamt – och är missnöjd: min tid har gått åt att vara min egen administrativa och tekniska hjälp. Ingen tid för varken studenter eller forskning.

Jag är inte kund i fakultetskansliet eller i centralförvaltningen. Mina kolleger där är lika mycket en civis academiae som jag och studenterna – alla anställda är ju minst magistrar sowieso! Vi strävar efter ett gemensamt mål: att göra det bästa vi kan, att sträva efter nya höjder, att rulla stenen tillsammans upp för berget, att underminera okunskap, fördomar, alternativ fakta och dumheter. Jag behöver mina vänner och kolleger i fakultetskansliet och i centralförvaltningen för att kunna förverkliga och genomföra det uppdrag som jag fått och tagit emot som professor. De är en nödvändighet, är de för få lider både jag och de. Det är en balansgång men det är sist och slutligen i mitt eget intresse att det finns tillräckligt många av mina kolleger så att vi alla kan utföra våra uppgifter och trivas med vår tillvaro som civis academiae. Varken de eller jag är maskiner eller packdjur om kan lastas med hur stora många uppgifter som helst.

Illamåendet och ångesten börjar med att uppgifterna tornar upp sig framför en – La Montagne, Berget. Hur mycket du än söker att minska dess omfång så har det ytterligare vuxit till sig när du står nästa dag framför det. Du vet att det skulle behövas hjälp för att du skulle ha en rimlig chans för att utföra alla de uppgifter som du förväntas utföra. Men i nedskärningens och rationaliseringens tidevarv är detta en from förhoppning. Oron och olusten ökar.

Vad kan jag göra? Universitetets och fakultetens inkomster är delvis låsta – antalet examen vi får ’betalt’ för av undervisningsministeriet är fastslagen. Men inte mina möjligheter att genom min egen forskning få in medel. Jag skriver och publicerar eller är framgångsrik med att erhålla extern projektfinansiering. Så det kommer an på mig själv: vill jag ha mera hjälp, vill jag avlasta mina kolleger i fakultetskansliet bör jag ha tid att forska och publicera mera. Och för att kunna göra det behöver jag ett fakultetskansli och en centralförvaltning som inte mår illa och är överbelastad och tvingas skära bort de uppdrag och den hjälp de kan tillhandahålla. Det är sist och slutligen därför som klyftan mellan mig och dig måste överbyggas, du och jag måste bilda en enhet och ett samfund. Jag vill gärna berätta åt dig om mina visioner och jag vill gärna höra av dig om hur vi tillsammans kan förverkliga dem. Och berätta gärna dina visioner för mig, varför skulle inte dina tankar och idéer räknas?

Om Holger Weiss

Professor i allmän historia, Åbo Akademi; Gästprofessor i historia, Högskolan Dalarna; docent i globalhistoria (ÅA), docent i Afrikas historia (Helsingfors universitet); ledamot vid Finska Vetenskaps-Societeten

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.