Varför en hel värld sörjer Notre Dame i Paris – några reflektioner

Av: Anna-Stina Hägglund, doktorand i Nordisk historia

Den har stått i mitten av Paris sedan 1160-talet, i över åtta hundra år. Miljoner människor har besökt katedralen Notre Dame genom århundradenas lopp och den har varit skådeplats för viktiga skeenden och händelser i Frankrikes och Europas historia: hundraårskriget mellan England och Frankrike, den franska revolutionen, Napoleons kröning, två världskrig etc. För många är katedralen inte endast ett franskt, utan också ett betydande europeiskt kulturarv. Därför var det med fasa som en hel värld på måndagskvällen den 15 april bevittnade hur katedralen slukades av lågorna. För mig som medeltidshistoriker gjorde det ont i hjärtat att se hur takkonstruktionen och de medeltida valven rasade samman. Det kändes också som en personlig förlust, eftersom jag ännu inte har haft tillfälle att besöka byggnaden. Men varför engagerade branden en hel värld så som den gjorde? I sociala medier förfasades mina kolleger inom medeltidsforskarskrået tillsammans med icke-historiker över branden. Det var snabbt som informationen om branden spred sig och man kunde i realtid via en videolänk följa med hur kyrkan gick upp i lågor.

Notre Dame, belägen i mitten av Paris på ön île-de-la-Cité mitt i Seinefloden. Bild: Wikimedia Commons https://commons.wikimedia.org/wiki/Category:Cath%C3%A9drale_Notre-Dame_de_Paris#/media/File:Cit%C3%A9_vue_de_la_Tournelle,_Paris_2014.jpg

Att denna händelse är en stor sorg för medeltidsforskare har att göra med att Notre Dame är en viktig symbol för tiden som vi forskar i. Notre Dame anses vara ett av de finaste exemplen på gotisk arkitektur och var stilbildande för den gotiska stilen som från och med 1100-talets senare hälft spred sig över Europa då man började uppföra kyrkor och byggnader i den nya stilen. Den gotiska stilen har starkt kommit att förknippas med medeltiden, inte minst sedan 1800-talets återuppvaknade intresse för epoken.

För ett par veckor sedan föreläste jag för en grupp studenter på kursen ”Historiebruk och minneskultur” om 1800-talets restaureringsiver och hur arkitekter runt om i Europa började renovera och återskapa medeltida byggnader som hade förfallit. På 1860-talet renoverades Notre Dame av arkitekten Eugène Emmanuel Viollet-le-Duc som med hård hand försökte återställa byggnaden, som då var mycket förfallen, till dess medeltida prakt. Bland annat stenskulpturerna eller Gargoylerna, som de också kallas, som starkt har kommit att förknippas med Notre Dame kom i själva verket till i samband med Viollet-le-Ducs renoveringsarbete. Bilden av Notre Dame som medeltidskyrka är alltså starkt präglad av 1800-talets sinnebild av medeltiden och dess arkitektur. 1800-talets intresse för medeltiden har också bidragit till att Notre Dame kom att bli en nationell symbol för Frankrike och landets nationalhelgedom. För européer har byggnaden varit och är ett viktigt landmärke vid resor till Paris. Man har besökt kyrkan och beundrat byggnadens skönhet och det medeltida hantverket.

Notre Dame i Paris är känd för sina stenfigurer, eller gargoyler som de också kallas. I själva verket kom dessa till i samband med restaureringsarbeten på 1860-talet och är alltså inte ursprungliga. Bild: Wikimedia Commons, https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Chimera_of_Notre-Dame_de_Paris,_26_April_2014.jpg

Nu när jag har följt med nyhetsrapporteringen kring Notre Dame och frågan om dess återuppbyggnad kan jag inte låta bli att dra en parallell mellan medeltid och nutid. Redan samma kväll kungjorde Frankrikes president Émmanuel Macron att kyrkan ska återställas och i skrivande stund har förmögna fransmän och franska företag skänkt nästan 700 miljoner euro för rekonstruktionsarbetet av Notre Dame. Det har också skapats insamlingssidor på nätet där privatpersoner kan ge ett bidrag för detta ändamål och i Åbo domkyrka arrangeras i kväll (17.4.2019) en minneskonsert för Notre Dame där biljettintäkterna går till kyrkans återuppbyggnad.

Porträtt av en knäböjande donator. Bredvid mannen finns också hans vapensköld som gjorde att samtidens betraktare av altartavlan kunde identifiera honom. Sådana porträtt är mycket vanliga i medeltida kyrkor. Den här altartavlan kommer från Mariaaltaret i St Johannis dominikankonvent i Rostock. Tillverkad i mitten av 1400-talet. Förvaras nu i Rostocks historiska museum Bild: Anna-Stina Hägglund

Under medeltiden var det likaså vanligt att privatpersoner skänkte egendom och pengar för att finansiera byggprojekt och renovering av kyrkor och katedraler. Notre Dame och liknande katedraler runt omkring i Europa fick ta emot gåvor från förmögna privatpersoner i form av fastigheter, pengar, kläder, liturgiska föremål, tavlor, skulpturer etc. Medeltidens människor donerade till kyrkan med en önskan att prästerna skulle ihågkomma dem och deras anhörigas själar i sina böner. Det finns också ett lokalt exempel från det medeltida Åbo på detta fenomen. I Åbo domkyrkas kopiebok (även kallad för Svartboken) finns omnämnda gåvor av personer som skänkte egendom till kyrkans ”fabrica”, det vill säga byggnadsfond, för att hjälpa till att finansiera byggandet av domkyrkan och senare renoveringsarbeten av den.

Det är också ofta som man ser donatorsporträtt på medeltida altartavlor och väggmålningar. De personer som finansierade konsten i kyrkorna lät nämligen ofta också avbilda sig själva. Donatorerna känns igen genom att de ofta knäböjer med händerna knäppta i bön vid foten av ett helgon. Även om dagens donationer till Notre Dame inte är helt samma fenomen som på medeltiden så tycker jag att det går att dra en parallell till hur förmögna personer idag skänker pengar för att finansiera kyrkans återuppbyggande. Notre Dame är inte unikt i det här fallet, eftersom det ofta även idag förekommer insamlingar från företag och privatpersoner för att finansiera reparationsarbeten av kyrkor. Att kyrkorna är en viktig del av vårt medeltida kulturarv i Europa märks i det engagemang som insamlingar av det här slaget väcker. Kanske får till och med donatorerna bli ihågkomna genom att deras namn blir ingraverat på ett minnesmärke över de som hjälpt till att bekosta reparationsarbetena.  Det är ändå en fin tanke att vi med gemensamma ansträngningar kan enas i viljan att återskapa det som gått förlorat i branden.

Minnesplattor för de personer och företag som donerat till renoveringen av taket i St. Nikolaikyrkan i Stralsund. Även moderna donatorer blir ihågkomna med namn inne i kyrkan. Bild: Anna-Stina Hägglund

Skribenten är doktorand i Nordisk historia och håller på med ett avhandlingsprojekt om Birgittinklostrens etablering i Östersjöregionen under 1400-talet. I sin forskning intresserar sig Hägglund bland annat för gåvor till kyrkor och kloster.

Ytterligare läsning:

How Much did the Gothic Churches Cost? An Estimate of Ecclesiastical Building Costs in the Paris Basin between 1100-1250

Fire at Notre-Dame Cathedral in Paris – special episode of The Medieval Podcast

Notre-Dame de Paris : les dons par les grandes fortunes françaises font polémique

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.