Fördömda minnen och utsuddade historier

Av: Miriam Rönnqvist, doktorand i Nordisk historia

Den mest framträdande rubriken i nätversionen av den tyska tidningen Die Zeit lyder idag (4.6.2019) ”Historien undanröjs”. I kolumnen författad av Theo Sommer beskrivs den fruktansvärda händelsen som ägde rum i Beijing för trettio år sedan: Tiananmen- massakern. De fredliga protesterna, som i några veckor hade pågått på Himmelska fridens torg, kulminerade den 4 juni 1989 i ett förskräckligt våldsdåd. Folkets befrielsearmé öppnade eld mot proteströrelsens deltagare och massakern kostade uppskattningsvis flera tusen människor livet. Det ökända citatet av Deng Xiaoping, den dåvarande högste ledaren, förklarade enligt Sommers artikel händelsen med att ”200 döda kan ge Kina 20 år av fred.” Uttalandet återspeglar synen av en beräknande politisk ledare för vilken mordet på 200 människor var en nödvändig åtgärd för att statuera ett exempel. Ett exempel som på inget sätt skulle leda till ”fred” utan till förtryck. Sedan 1989 har händelsen på torget tabubelagts av den kinesiska regeringen. Medan Tiananmen-massakern uppmärksammas i en stor del av världen den 4 juni, fortsätter nedtystandet av massakerns minne i dagens Kina.

Min egen forskning behandlar tidigmoderna uppror, ett ämne som vid första ögonkastet kan verka mycket avlägset från den ytterst sorgsna händelsen vi uppmärksammar idag. Men även i samband med den tidigmoderna tidens protester möter vi regeringens strategi att systematiskt förtrycka såväl informationsspridningen i samband med revolter som deras minne i efterhand. I forskningen har begreppet damnatio memoriae, fördömande av minnet,  etablerats för denna strategi och den brukar ställas emot det medvetna ihågkommandet av revolter.

Rikskansler Axel Oxenstierna, 1635.

Den svenska rikskanslern Axel Oxenstierna uppmanade år 1638 en upprorisk bondedelegation att

“Efftertenker hvad för någon tidh uthi Finland haffver sigh tilldragitt, der 9,000 bönder bleffve på plattzen.”

Oxenstiernas skarpa uppmaning syftar på klubbekriget som ägde rum i Finland 1596–1597. Konflikten var mångfacetterad med gränsöverskridande, religiösa och dynastiska dimensioner. Antalet bönder som omkom i samband med revolten överdrevs starkt av kanslern i avsikt att lägga ytterligare vikt på det underliggande hotet att revolterande bönder skulle straffas hårt.

Den brända byn, Albert Edelfelt, 1879.

Även om det då redan gått 42 år sedan klubbekrigets inledningsfas, visar uttalandet tydligt hur upprorsminnena levde kvar såväl bland befolkningen som bland den politiska eliten. I mina ögon är citatet särskilt intressant för att det varken kan sorteras in under kategorin damnatio memoriae eller kommemorering. Även här finns också ett tabubeläggande i och med att upproret inte explicit nämns, men samtidigt lyfts överhetens misslyckade strategi att kontrollera spridningen av upprorsminnena fram.

Referenser:

Theo Sommer, Die Geschichte wird ausradiert.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.