Pirater i kaparvatten

Av: Emil Kaukonen, doktorand i Allmän historia

Det är välbekant för de flesta historiker att källorna ofta bjuder på spännande eller småroliga detaljer som måste läggas åt sidan då de inte passar inom ramen för ett pågående projekt. Ibland handlar det endast om ett intressant ordval eller en underhållande anekdot, men nu som då stöter vi på material som kunde bjuda på nya forskningsrön med hjälp av de rätta analytiska glasögonen.

Eftersom jag skriver en avhandling om de svenska konsulerna i Marocko kring sekelskiftet 1700–1800 är sjöfart och kapare en given del av kontexten. Hotet från Marockos, Algers, Tunis och Tripolis kaparflottor var orsaken till att Sverige gick in för att etablera konsulat i Nordafrika, och ”Barbariet” behöll sin status som ett mytomspunnet och fruktat kaparnäste i flera årtionden in på 1800-talet. Kaparflottorna var dock inte oberoende sjörövare: de var kapare som fick sin legitimitet från de lokala makthavarna. Således var det möjligt för till exempel Sverige att utarbeta bindande överenskommelser med de Nordafrikanska regeringarna och att på så sätt undgå kaparhotet. Det är därför med viss förvåning som jag i mina källor stöter på en berättelse om ett regelrätt piratangrepp med hela Hollywood-repertoaren: ett nattligt anfall, okända gärningsmän, dragna sablar och dramatiska vändningar.

Målning (dat. 1834) av N. Kock föreställande den svenska galeasen Johannes, Sjöhistoriska museets samlingar.

Den 27 februari 1802 skrev Sveriges konsul i Tanger, Pehr Wijk, till Kungliga kabinettet för utrikes brevväxlingen för att meddela de senaste nyheterna från Marocko. Han inledde sin rapport med en beskrivning av hur den svenska galeasen Neptunus, som fördes av skepparen Christian Knüppel, blivit angripen av pirater strax utanför Tanger under natten mellan den 20 och 21 februari. Piratbesättningen hade bestått av 17 personer som snabbt hade överrumplat de sju besättningsmännen samt kaptenen och spärrat in dem, för att sedan ”med pistol för bröstet och sabre öfwer hufwudet” tvinga de gripna att överräcka ”Alt hwad löst war och afföras kunde”. Det som gör berättelsen speciellt intressant är beskrivningen av sjörövarna:

Desse illgärningsmän syntes vara af flere Nationer, men talte sig emellan mäst Franska språket, en af dem hade Besättningen hört som talte fullkomligen wäl Swänska.

”[…] angripen af en piráte.” Källa: Pehr Wijk till Kungliga kabinettet för utrikes brevväxlingen, Tanger 27.2.1802. Diplomatica Maroccana, vol. 2: Skrivelser från konsuler. Riksarkivet: Marieberg.

Det handlade alltså om en blandad besättning – i sig ingen ovanlighet kring sekelskiftet 1700–1800 – som sinsemellan talade franska, och där åtminstone en svensk ingick. Mina tankar går då omedelbart till hur och i vilken kontext ett sådant fartyg fungerade: Hur hade piratbesättningen sammanstrålat? Var hade de sitt tillhåll? Var den heterogena besättningen en bestående enhet, eller en skiftande grupp som förändrades från en kryssning till den nästa? Hur reagerade de närliggande regeringarna på rapporter om pirater och vilken dynamik existerade i och kring Medelhavet mellan denna typ av pirater å ena sidan, och handelsfartyg, kapare och örlogsfartyg å den andra? Det sista som vi får fram ur Wijks rapport är att han genast skickade brev till Tarifa och Gibraltar för att anmäla det som hänt. Wijk skriver inte ut vem som var mottagare för breven – sannolikt skickades de endast till de svenska konsulerna i bägge hamnarna. Att spåra hur långt saken sedan vidarebefordrades skulle kräva ytterligare besök till arkiven.

Tyvärr platsar en djupare analys av anekdoten inte i min avhandling, och för min del kommer den därför antagligen att landa i mappen ”kul att peta på då tid finns”. Skulle en forskare vilja följa upp pirattråden finns dock sakkunnig forskningslitteratur att tillgå. Stefan Eklöf Amirell är i år aktuell med monografin Pirates of Empire: Colonisation and Maritime Violence in Southeast Asia och har tidigare, tillsammans med Leos Müller, redigerat antologin Persistent Piracy: Historical Perspectives on Maritime Violence and State Formation (2014). Dessa verk utgör en god utgångspunkt för olika sätt att förstå pirater som ett historiskt fenomen: bör piratverksamhet betraktas främst som en utmaning av etablerade och framväxande statliga våldsmonopol, eller ur någon annan synvinkel?

Fastän jag knappast kommer att följa upp fallet är rapporten ett utmärkt exempel på allt det som förblir begravet och ostuderat i arkiven, och som därför blir helt utan vetenskaplig uppmärksamhet – inte för att det skulle vara ointressant, utan för att det aldrig har råkat plockas fram av en intresserad läsare.

Emil Kaukonen är doktorand i allmän historia vid Åbo Akademi. I sin avhandling undersöker han det svenska konsulatet i Tanger 1787–1822 med fokus på mellanhandsroller och diplomatisk historia.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.