Av: Henrik Herlin, studerande, allmän historia

Våren 431 f.Kr. stod den första striden. Med hjälp av list lyckades 300 tebaner ta sig in i Plataia nattetid och skrämde på det sättet invånarna att ansluta sig till dem utan strid. Överenskommelsen varade dock inte länge. Plataierna insåg att tebanerna inte var särskilt många och att det borde vara möjligt att besegra dem om de agerade taktiskt. I hemlighet slog de därför in väggarna mellan sina hus för att kunna röra sig genom staden utan att upptäckas. På gatorna ställde de också upp vagnar som fungerade som barrikader. Nästa natt slog de till. Soldaterna anföll tebanerna medan kvinnor och slavar under rop och skrik kastade sten och tegel på inkräktarna, som på grund av mörker och bristande lokalkännedom snart kände sig tvungna att fly ur staden. Murens portar hade dock stängts, så de blev tvungna att hitta andra vägar ut ur kaoset. Många hoppade från muren till sin död, andra höggs ner på någon mörk sidogata. Det största antalet sprang in i en byggnad som låstes efter dem, och var därmed fångar.

De tebaner som lyckades fly ur staden övervägde att ta de plataiska invånarna som höll till utanför murarna – eftersom det var fredstid och anfallet skett helt oförhappandes hade de inte sett någon orsak att söka skydd i staden – till fånga. I det skedet nådde en budbärare från Plataia dem med besked om fångade kamrater, och uppmanade dem att lämna civilbefolkningen i fred, annars skulle samtliga fångar avrättas. Tebanerna lämnade därför området utan att vidta ytterligare stridsåtgärder. Aten, i vars intressesfär Plataia ingick, försökte uppmana plataierna att inte skada fångarna eftersom det kunde få allt för svåra konsekvenser, men budbäraren hann inte fram i tid. De 180 fångarna var redan döda. Atenarna kände sig då tvungna att skicka soldater till Plataia för att skydda staden från eventuella hämndangrepp.

Kopia av byst föreställande Thukydides. Källa: Wikimedia Commons

Så inleddes det peloponnesiska kriget enligt Thukydides, som enligt egen utsago företog sig att dokumentera hela händelseförloppet redan från början eftersom han anade att kriget ”skulle bli stort och mera minnesvärt än alla föregående” (1:1, alltså första boken, första avsnittet). Resultatet blev hans, och ett av världshistoriens, mest kända historiska verk som i dag bär namnet Peloponnesiska krigets historia. Hans tillvägagångssätt skulle bli stilbildande. Redan i bokens inledning går han i polemik med samtidens historieskrivare som han anser inte lägger ner tillräcklig möda på att söka sanningen, utan i stället antingen överdriver, utsmyckar som skalderna och som sagoberättarna eller som på andra vis gör våld på sanningen för att berättelserna ska bli mer tilldragande. Det Thukydides i stället valde att göra var att framför allt förlita sig på ögonvittnen, och allra helst sig själv:

”icke sålunda att jag sport vem som helst därom, eller såsom jag tyckt; utan det jag själv varit närvarande vid eller som jag av andra utfrågat med den största noggrannhet rörande varje sak, det har jag berättat” (1:22).

Han lägger också in en bredsida mot föregångaren Herodotos i form av låtsad självkritik:

”För örat skall sannolikt bristen på fabelaktiga berättelser förefalla mindre behaglig. […] Mitt verk är avfattat att mera utgöra en tillgång för alla tider än ett för ett tillfälligt åhörande skrivet tävlingsarbete.” (idem)

Det är alltså rätt enkelt att placera Thukydides i den historiografiska tidslinjen. För att få lite mer kött på benen ska jag i det följande ta upp ytterligare några av mina reflexioner om hans historieskrivning i Peloponnesiska krigets historia.

Thukydides berättar mestadels historien om det peloponnesiska kriget som ett flöde, och gör endast vid några tillfällen avbrott för att redogöra för sin informationshämtning. De gånger han gör det verkar det dock motiverat. Ett bra exempel fås i samband med beskrivningen av den första striden som inledde den här bloggtexten. En avgörande fråga för krigets legitimitet är uppenbarligen huruvida plataierna hade skäl för att döda de 180 fångarna. Att tebanerna gjorde orätt som trängde sig in i Plataia under fredstid tycks han ta för givet, vilket kanske skulle motivera avrättandet av fångarna om inga andra aspekter behöver tas i beaktande. Enligt de tebaner han talat med slöt de dock ett avtal med plataiernas sändebud om att lämna området utan att skada lokalbefolkningen i utbyte mot fångarnas säkerhet. Hans plataiska källor nekar däremot till att en sådan ed hade uttalats. Den här motsättningen lyfter Thukydides tydligt fram, eftersom den är så avgörande för krigets legitimitet, åtminstone i samtida ögon. Att fångarnas trots allt dödades, och dessutom innan budet från Aten om att inte genomföra avrättningen hann fram, är en vändpunkt i Thukydides berättelse.

Därmed inte sagt att han reducerar orsakerna till krigsutbrottet till denna enda händelse. Tvärtom ägnar han den första boken av åtta åt att gå igenom de faktorer och händelseförlopp som enligt honom låg bakom det slutliga krigsutbrottet. Det är en grundlig genomgång, där han tar upp händelserna som ägt rum sedan det trojanska kriget (som han utgår ifrån verkligen ägde rum), olika härskares styrkor, svagheter och intressen, och så slutligen den politiska situation som förelåg på den hellenska halvön i början på 400-talet. Bortsett från hänvisningarna till händelser och personer som i dag anses vara helt eller delvis mytiska har framställningen en konkret, rättfram och realpolitisk prägel. Thukydides är, till skillnad från sina föregångare, inklusive historievetenskapens påstådda fader Herodotos, inte intresserad av gudomliga ingripanden som förklaringsmodeller, utan söker hellre efter synnerligen mänskliga orsaker till konflikter och deras upplösning.

Thukydides var själv atenare, och verkade även vid åtminstone ett tillfälle som general under det peloponnesiska kriget. Å andra sidan blev han också landsförvisad under en period. Ingetdera faktum verkar hindra honom från att ge en, så vitt jag kan se, förhållandevis objektiv bild av händelserna. Ibland lyser dock uppenbart personliga åsikter igenom. Hans subtila hån av den atenska ädlingen Kleon, som lovade stora segrar om han utsågs att leda hären, är särskilt elegant:

”Med ett visst löje åhörde atenarna hans tomma prat. Men förståndiga människor hörde det likväl gärna, då de tänkte, att de av två goda ting skulle få ettdera, antingen bli befriade från Kleon, vilket de mer än annat hoppades på, eller, om de svekos i denna föreställning, att han skulle betvinga lakedaimonerna.” (4:28)

Hans diskussion om maktbegär, som han lyfter fram som en viktig orsak till vad han anser vara den misslyckade versionen av demokrati i Aten, är också intressant. Han härleder steg för steg hur maktbegäret i den hellenska världen ledde till moralisk uselhet: ”Det godhjärtade, varmed det ädla har närmaste gemenskap, försvann såsom någonting löjligt. Att stå emot varandra med misstro var mycket förmer. […] De som voro svagare till förståndet, blevo för det mest överlägsna.” (3:83)

Så långt det är möjligt hänvisar Thukydides till sina egna iakttagelser. Hans beskrivning av den smittsamma sjukdom som härjade i Aten under krigets första år är tänkt att ha särskild vikt eftersom han själv genomlidit den. På samma sätt är han särskilt väl lämpad att beskriva hur hafsigt atenarna förberedde sin stad på krig eftersom han var där och kunde iaktta resultatet:

”Det är ännu tydligt, att uppbyggandet skedde i hast. Ty de underliggande grundvalarna bestå av alla möjliga stenar, som på vissa ställen icke äro hoparbetade utan ligga såsom man förde fram dem.” (1:93)

Det finns gott om detaljrika beskrivningar i verket. Ofta beskriver Thukydides arméernas stridsuppställning med exakta soldatantal, hur många rader de står i, varifrån de olika trupperna kommer ifrån, hur de rycker fram, vilken sinnesstämning de tycks ha, och så vidare. De gånger han själv inte var på plats för att se händelseförloppet använder han sig av ögonvittnen, men ibland är han inte nöjd med deras utlåtanden. Gällande en strid vid Epipolai, där atenarna ansattes hårt, noterar han att ”Det har (för mig) icke varit lätt att få kännedom härom av någondera parten, på vilket sätt varje enskildhet försiggick”, för att sedan lägga fram berättelsen i mer allmänna ordalag: ”Det var ett icke ringa antal hopliter på vardera sidan som rörde sig på en trång plats” (7:44) och andra formuleringar i den stilen. Vid flera andra tillfällen tar han upp liknande problem att samla in källmaterial. Även källkritik ges återkommande utrymme, exempelvis gällande en av striderna under krigets fjortonde år:

”Ty lakedaimonernas mängd är på grund av hemlighetsfullheten i deras statsväsen obekant, uppgiften om de andras antal måste man misstro på grund av människors skrytsamhet i fråga om sitt eget.” (5:68)

Inte med detta sagt att en nutida läsare får all nödvändig information från Thukydides text. Det finns en hel del fenomen som inte förklaras eftersom deras betydelse i samtiden var självklar. Ta bara fenomenet att resa ett segertecken eller att lämna ut fiendens döda under vapenstillestånd, något som skedde efter i det närmaste varje strid. Att anställa dryckesoffer nämns också otaliga gånger utan att förklaras i detalj, liksom att smörja sig inför strid. Han är också mer vag om vissa moment i striderna än andra, troligen på grund av bristande information. Hit hör handlingar som att härja kusten och att ödelägga landet. Ibland är han också osedvanligt kortfattad: ”En strid uppstod. Atenarna segrade.” (6:101)

Ett kännetecknande inslag i Thukydides skrift är de långa citaten. Även med hänsyn till att minneskonsten var mer utvecklad då än nu vore det en fullständigt omänsklig bedrift att som åhörare memorera alla dessa tal som ibland sträcker sig över flera sidor. Författaren är också tydlig med att det inte handlar om ordagranna citat utan snarare om vad talaren menade eller kan ha sagt. Det händer också att citaten tillskrivs grupper av människor i stället för individer, vilket ytterligare förstärker intrycket av faktabaserade efterkonstruktioner.

Thukydides är inte, till skillnad från tidigare historiker och skalder, särskilt intresserad av att meddela allmänna visdomsord till läsaren, utan fokuserar som redan nämnts på vad han anser vara fakta. Ibland gör han dock undantag. Efter en strid i Pylos frågar en atenare en av krigsfångarna om dennes fallna kamrater var ädla män. Frågan var tänkt att vara ett hån, eftersom man ansåg de som fortsatte strida ända till döden vara ädlare än de som gav upp, men fången konstaterade att ”den pil […] hade högt värde, som kunde urskilja vilka som voro ädla. Han vill ange, att envar som råkade ut för stenar eller pilar gick under”.

Jag hoppas läsaren med detta fått en inblick i Thukydides Peloponnesiska krigets historia, vad som särskiljer honom från föregångarna och varför han kan anses vara en föregångare till modern historieskrivning. De många citaten har förhoppningsvis också gett en bild av den berättarglädje som, trots den uttalande inriktningen på fakta, som trots allt präglar verket.

Som kuriosa kan jag nämna att denna berättarglädje inte har gjort böckerna särdeles populära på Åland. Mitt bibliotek har haft de exemplar jag läste i sitt magasin sedan 1949, men jag är den första som läst dem. Det vet jag eftersom jag behövde använda en försvarlig mängd tid åt att sprätta upp sidorna.

Fotnot: Hänvisningarna till Thukydides bok gäller översättningen av Ivar A. Heikel (Helsingfors 1945).

Henrik Herlin studerar allmän historia vid Åbo Akademi. Det här blogginlägget är en del av examineringen för kursen Historiografi.