Lucia Olofsdotter – storgodsägare och sponsor av Nådendals kloster

Av: Anna-Stina Hägglund, doktorand i Nordisk historia

Vi är nu inne i mars med internationella kvinnodagen 8.3, men också ”women’s history month” som fick sin början 1981 i USA och som numera uppmärksammas internationellt. Det är en månad med fokus på kvinnors historia med anledning av att kvinnor (alltjämt) är alldeles för osynliga i det allmänna historiemedvetandet, exempelvis i skolundervisningen. Med anledning av detta tänkte jag lyfta fram en av de många inflytelserika kvinnor som figurerar i min forskning om Birgittinkloster på 1400-talet, nämligen frälsekvinnan Lucia Olofsdotter (Skälge) som var Nådendals klosters främsta understödjare.

Tillsammans med sin make riddaren och lagmannen Henrik Klasson (Diekn) donerade hon år 1442 gården Ailos i Reso till det nygrundade klostret i Nådendal. Villkoret var att klostret också skulle byggas där. Den här donationen är ett gott exempel på hur en kvinnas roll har kommit att förminskas av eftervärlden, eftersom man automatiskt har utgått från att kvinnan var underordnad mannen i det senmedeltida samhället. Maken Henrik Klasson har antagits vara den aktiva parten i donationen, men om man läser donationsbrevet noggrannare så framgår det att makarna gav var sin hälft i godset och att Henrik lovade att ersätta sin hustru med hans hälft av gåvan. Detta eftersom godset Ailos ursprungligen var hennes och därmed hade makarna lika stor andel i donationen – eventuellt bör Lucia även betraktas som den som tog initiativet till donationen och var den aktiva parten (Cederbom 2018).

Bilden visar ett medeltida par som ingår äktenskap. Bilden har diskuterats i forskningen eftersom den visar kvinnan i dominerande ställning gentemot mannen. Hon står på hans högra sida och lägger sin vänstra hand på hans högerarm, vilket var en dominansgest under medeltiden. Bilden visar att mannens överordning inte alltid togs för given, i detta exempel får man utgå ifrån att kvinnan var av högre börd och har därför avbildats i dominerande ställning (Myrdal 2018, s. 63–77). Bild: Magnus Erikssons Landslag, B 68 f. 35v, Uppsala Universitetsbibliotek.

Lucia och Henrik kan därmed betraktas som grundare till klostret jämte det svenska riksrådet. Makarna fortsatte att gynna klostret även efter den första donationen. Givetvis  ihågkom de också Nådendal i sina testamenten och önskade få bli begravna i klostret. I tredje versionen av sitt testamente från 1455 gav Lucia godset Halliala i Sagu socken för att få en gravplats i klosterkyrkan:

(…) och för min usla kropp, som är skapad av jord och åter skall bli till jord, ber jag ödmjukast och tigger i Guds namn av systrar och bröder i Nådendal om lägerstad i deras kyrka och till samma kloster ger jag mitt arvegods beläget i Sagu socken, nämnt Halliala, med boskap såsom det nu är (…)

Några år senare, kring 1460, blev Lucia änka och även om hon då endast var i 35–40-årsåldern gifte hon aldrig om sig, vilket annars var vanligt under medeltiden. Hon kom därmed att verka som änka i en period på närmare 40 år. Hennes äktenskap med Henrik var barnlöst och en betydande andel av gårdarna i hennes ägo kom Lucia i flera etapper att donera till Nådendal.

På 1470-talet blev hon dock indragen i en långvarig rättstvist om just godset Halliala samt ett annat gods, Saustila, även det beläget i Sagu. Det hela började med att hennes släkting på morssidan, Rötger Olofsson, lade anspråk på godset eftersom han ansåg att arvsdelningen efter Lucias morfar, väpnaren Rötger Ingesson, inte hade gått rätt till och han ansåg att Lucia hade roffat åt sig en större andel än vad hon hade rätt till. Rötger  hävdade sig därför ha rätt till en del av godsen. Det som skedde härnäst var att han stämde Lucia till landsrätten som skulle äga rum i Åbo i augusti 1472, presiderad av riksföreståndaren Sten Sture. Händelseförloppet har nedtecknats i en redogörelse av Lucia  i ett brev till sin svägerska, Birgitta Klasdotter och bad henne om hjälp att reda ut vem som hade arvsrätt till godsen. (Klockars 1979, s. 94–105)

Ärendet visar hur invecklat det kunde vara att med säkerhet fastställa arvsandelar och släktskap. Enligt Magnus Eriksons Landslag ärvde både söner och döttrar sina föräldrar, men en dotter ärvde endast en andel medan en son ärvde två andelar. Enligt lagen kunde en person inte heller fritt disponera ärvd egendom eftersom den var knuten till familjen och därmed kunde den inte doneras eller säljas utan arvingars samtycke. Om Rötger hade den rätt till godsen i Sagu som han hävdade skulle inte Lucia kunna testamentera eller donera dem till Nådendal. I Lucias redogörelse framkommer att det som skedde efter att Rötger hade stämt henne var att hon på grund av sjukdom inte kunde ta sig ända till Åbo från sin gård i Virmo (Mynämäki), utan endast till Nådendal:

Då kom Rötger till mig i klostergården och frågade mig varför jag inte kom till landsrätten och svarade på det anspråk som han hade lagt till mig på godsen. Jag svarade honom så: Gud allsmäktig gav mig hinder och jag drabbades av sjukdom, han förmår och hindrar varje kristen människa så som hans välsignade nåd behagar. Då svor han [Rötger] en dyr ed att han skulle behålla Saustila och Halliala, eller så skulle han utgjuta sitt hjärteblod.

Det framkommer nämligen också att Rötger redan hade ställt till med en del besvär för Lucia och hindrat höbärgningen och vänt hennes landbor emot henne, varför han hävdade att han skulle behålla godsen om de inte gjorde upp i rätten. Sten Sture, som också hade kommit till Nådendal, framsköt ärendet till följande landsrätt för att man skulle kunna göra en ordentlig utredning på arvsandelarna i godsen. Rötger gav sig dock inte utan med hjälp av fogden Martin Jonsson på Åbo slott sattes kungslås på ladorna till de båda godsen så att ingen kunde komma åt skörden som lagrades i dem. Hade då Rötger någon rätt i sina anspråk?

Med hjälp av svägerskan Birgitta skrev Lucia omkring 1476, då landsrätten åter sammanträdde i Åbo, en ny redogörelse över arvsdelningen. Hon beskrev att henne veterligen fanns det ingen annan som hade arvsrätt i godsen. Hennes morfar, väpnaren Rötger Ingesson, hade fem döttrar som skulle dela på arvet efter honom. Två döttrar, Katrin och Märta (Rötgers mormor), hade gifts bort med ”guld och reda penningar” till borgare i Åbo och de återstående tre döttrarna Greta, Elin och Kristin (Lucias mor) fick gods i hemgift. Gården Saustila hade Lucias mor fått i arv och därmed hävdade Lucia att Rötger inte hade någon rätt till godset. Det andra godset, Halliala, hade pantsatts av hennes morfar för dottern Märtas hemgift och det hade senare lösts ut av Lucias far. Det hade därefter pantsatts ännu ett par gånger och slutligen lösts ut av hennes make, Henrik Klasson. Därmed hade Rötger inte heller någon rätt att lägga anspråk på det här godset.

Heliga Birgitta avbildad vid sin skrivpulpet i ett altarskåp från Törnevalla i Uppland (nu i Statens historiska museum, Stockholm). Birgittinorden, till vilken Nådendals kloster hörde, var grundad av frälsekvinnan och änkan Birgitta Birgersdotter omkring 1370 med det första klostret i Vadstena. Kulten i Birgittinklostren var centrerad kring de kvinnliga helgonen Maria, Anna och Birgitta, vilket också var en orsak till klostren Vadstenas och Nådendals enorma popularitet bland änkor som donatorer. Foto: Anna-Stina Hägglund

Hela ärendet blev så här komplicerat eftersom alla de parter som ursprungligen hade gjort upp arvet var avlidna. Konflikten mellan Lucia och Rötger fick ett avslut först år 1490 då hon gjorde ”en evig sämja” med honom och annan släkting, Mårten Jönsson. Hon bytte då till sig Saustila (som tillföll Nådendal) för ett gods i Pojo. Härefter skulle de inte kunna lägga några ytterligare anspråk på hennes gods. Vid samma tid kvitterade hon också ut andra släktingar och gjorde upp överenskommelser med dem om hennes arv så att de inte skulle göra några ytterligare anspråk på godsen och ställa till med besvär för Nådendals kloster. (Korpiola & Trolle Önnerfors 2018, s. 37–39)

Arvstvisten med Rötger förhindrade Lucia att fritt donera sin egendom till klostret, men hon hittade dock en väg att kringgå sina besvärliga släktingar. I april 1490 sålde hon nämligen godsen Saustila och Hallila samt några gods i Halikko och Pemar till ärkebiskopen Jakob Ulfsson, riksföreståndaren Sten Sture och väpnaren Knut Posse förutsatt att de skulle donera godsen till Nådendal, vilket de också gjorde i juni samma år. Lucia hade därmed genom sina kontakter till personer i maktens centrum kunnat kringgå sina släktingar.

Lucia Olofsdotters donation för instiftande av en Mariamässa i Nådendal, 4.9.1485. Tyvärr är Lucias sigill ett av de två till höger vars prägel har fallit bort. Foto: Svenskt Diplomatarium, Riksarkivet, Stockholm 

Den sista dokumenterade donationen som hon själv gjorde till klostret är daterad den 4 september 1485 då hon gav godset Torois i Virmo och Tursunperä i Nousis för sin, sin avlidne makes och deras föräldrars samt vänners själar. Den här donationen visar att Lucia var mycket insatt i livet i klostret och även i moderklostret Vadstenas liturgi, eftersom hon i samband med donationen stiftade en mässa i jungfru Marias ära enligt modell från Vadstena. Mässan skulle påbörjas klockan fem på morgonen och hållas sju dagar i veckan med jungfru Marie högtider som tema. Detta eftersom Jesu moder var Birgittinordens patronatshelgon och Nådendals kloster var helgat i hennes namn tillsammans med helgonen Anna, Birgitta och Jakob av Compostela. Den här donationen har i forskningen betraktats som Lucias inträdesdonation till Nådendals kloster. Hennes donation för stärkandet av kulten kring Jungfru Maria är dessutom ungefär samtida med det ståtliga altarskåpet i klosterkyrkan avbildande Marias himmelska kröning i centrum. (Räsänen 2007)

Altarskåpet i Nådendals kyrka c. 1480. Bild: Naantalin Seurakunta

Att Lucia var en mycket inflytelserik person står utom allt tvivel, men tvisten med hennes manliga släkting visar också på hennes juridiska sårbarhet som änka. Liksom andra änkor donerade hon också efter makens död och gjorde en donation för hans själsliga välgång år 1466. Även denna gång riktades donationen till Nådendal och den skulle även finansiera en prästs inträde i klostret. Lucias agerande speglar därmed medeltida könsroller och att hon var bunden till samhällets patriarkala strukturer, samtidigt som detta inte betydde att hon inte kunde agera självständigt. Dokumentationen efter henne visar att hon var insatt i godsförvaltning och kunde utnyttja kontakterna i sina nätverk. Breven hon utställde som änka beseglade hon med sitt eget sigill som hon låtit tillverka efter att hon blivit änka. Lucia levde sina sista år i det kloster som hon hade varit med och grundat och dog i Nådendal omkring 1498.

Och Rötger? Ja, han fortsatte att lägga anspråk på godsen som Lucia hade donerat trots sämjan som de hade ingått. Den 28 februari 1498 svor han till generalkonfessor Arvid Nilsson och en rad andra vittnen, samlade i brödernas taleport i klostret, att han aldrig mer skulle göra anspråk på egendomen. Detta var dock först efter att han hade beslagtagit godset Gumnäs i Pojo som han hade förlikat med Lucia åtta år tidigare. Klostret betalade honom tolv mark i reda penningar för att han skulle lägga ner sina anspråk, vilket han lovade göra.

Litteratur

Mia Korpiola & Elsa Trolle Önnerfors, ’Inheritance Law, Wills, and Strategies of Heirship in Medieval Sweden’, Mia Korpiola & Anu Lahtinen (eds), Planning for Death. Wills and Death-Related Property Arrangements in Europe, 1200–1600 (Leiden & Boston 2018), s. 29–65.

Charlotte Cederbom, ’Hustrurna och Nådendal. Makt, auktoritet och ekonomiska bidrag 1442–1500’, Charlotte Cederbom, Olle Ferm & Staffan Nyström (red.), Nådendal – Vallis Gratiae. Finlands Birgittakloster (Stockholm 2018), s. 69–76.

Elina Räsänen, ’Agency of two ladies: Wellborne qvinna Lucia Olofsdotter and Veneration of Saint Anne in the Turku diocese’, Tuomas M. S. Lehtonen & Élisabeth Mornet, Les élites nordiques et l’Europe occidentale : (XIIe-XVe siècle) : actes de la rencontre franco-nordique organisée à Paris, 9-10 juin 2005 / 2007 (Paris 2007), s. 245–261.

Birgit Klockars, I Nådens dal. Klosterfolk och andra ca. 1440–1590 (Helsingfors 1979).

Anu Lahtinen, ’Gender and Continuity. Women, Men and Landed Property in Medieval Finland’, Anu Lahtinen & Kirsi Vainio-Korhonen (eds), Gender and Continuity (Helsinki 2004), s. 32–56.

Marko Lamberg, ’Religiosity and Readiness for the Reformation among Late Medieval Burghers in Stockholm, c. 1420–1570’, Sari Katajala-Peltomaa & Raisa Maria Toivo (eds), Lived Religion and the Long Reformation in Northern Europe c. 1300–1700 (Leiden & Boston 2016), s. 176–203.

Janken Myrdal, ’Kvinnosaksfrågan omkring år 1430’, Historisk Tidskrift (2018:1), s. 63–77.

Anna-Stina Hägglund, ’Gåvor till heliga Birgittas ära. En studie av donatorsgemenskapen kring Nådendals kloster 1430–1520’, Historisk Tidskrift för Finland (2018:3), s. 359–394.

Anna-Stina Hägglund är doktorand i Nordisk historia och i sin doktorsavhandling studerar hon Birgittinordens etablering på Östersjökusten under 1400-talet med fokus på klostrens växelverkan med lokalsamhällena.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.