Av: Johannes Andersson, studerande, nordisk historia
Rehnsköld vände sig om till Lewenhaupt som stod en bit bort, och frågade: ”Vad sägen, I, greve Leijonhufvud?” Lewenhaupt var sur efter den näsbränna fältmarskalken gett honom tidigare och gav ett kort svar. Han var för ett anfall: ”Jag hoppas näst Guds hjälp att det skall gå väl.” ”Nåväl i Guds namn” sade Rehnsköld och vände sig åter mot kungen och Piper, ”Så vilja vi gå på.” Det slutgiltiga beslutet var fattat. Klockan var precis 04:00 och gryningshimlen var röd. Det såg ut att bli en vacker dag.[1]
Så här beskriver historikern Peter Englund början av slaget vid Poltava i sin bok med samma namn. När boken publicerades utvecklades mikrohistoriska perspektiv, vilket man också märker när man läser boken. Samtidigt är mikrohistoria inte den enda angreppssätt eller inriktning som man kunde placera boken i; till exempel kan man också lägga den i kategorin ny militärhistoria eller känslornas historia. Sättet på vilket Englund skriver om själva slaget hör till hans samtid, exempelvis genom hur han tar med krigets upplevelse. Men hur kommer det sig då att detta verk kan räknas som en historisk klassiker? Personligen så anser jag att det finns många orsaker därtill.
Den första orsaken till varför jag anser att Englunds verk kan räknas som en klassiker är sättet han skriver på. Den är välskriven och samtidigt enkel att läsa, vilket gör den kan nå ut till allmänheten. Den andra orsaken är hur han berättar om slaget; han beskriver det till en viss del som om det var en händelse som sker i nuet, fastän det är över 300 år sedan slaget ägde rum. Han skildrar händelsen även så att man som läsare får se att inget egentligen var gjutet i sten och att alternativen var många. Ett bra exempel på sådan beskrivning av ett vägskäl som dagens läsare inte nödvändigtvis tänker på är utdraget nedan.
Det lilla avsides rådslaget mellan Kungen, Piper och Rehnsköld måste nå ett snabbt avgörande. Skulle man ta chansen och trots den spolierade överraskningen och alla problem som hotade vid en genombrytning gå till anfall eller skulle man avblåsa det hela och dra sig tillbaka till lägret[2]
Citaten ovan visar att det fanns andra alternativ till att påbörja slaget och just Englunds sätt att förmedla olika moment gör att man som läsare lätt dras med. Istället för att bara berätta om slaget och dess olika skeenden så gör han det till en berättelse där utgången är osäker, som den var för de personer som deltog i detta slag, och om hur det kan ha varit och känts för de svenskarna som deltog. Som berättare lyckas han även skickligt flika in fakta som kan vara viktigt för läsaren att förstå.
Slaget vid Poltava, målning (1727) av Pierre-Denis Martin. Källa: Wikimedia Commons
Enbart det faktum att boken är välskriven gör den förstås inte till en klassiker, utan också det sätt på vilket beskriver själva historien påverkar. I början av den här texten så skrev jag att man kan placera den inom olika historiegrenar, vilket enligt mig beror på att han också använder sig av olika teorier och binder samman dem till en större helhet. Englund väver skickligt samman makro- och mikrohistoria för att ge läsaren en större helhetsbild där man kan läsa om olika soldaters belägenheter eller händelser för att sedan väva dessa samman med olika större politiska händelseförlopp. Som han själv skrev om relationen mellan makro- och mikrohistoria i Historisk tidskrift:
Med detta vill jag ha sagt att mikro- och makroperspektiven konkurrerar inte; de kompletterar. Och till historikerns redskap, ja plikter, hör abstraktionerna, det extrema fågelperspektivet, de breda linjerna. Men samtidigt är jag övertygad om att en av de saker som mikrohistoria kan bidra med är en bild där det mer teleologiska lyfts bort. Det tror jag är nödvändigt om vi i efterhand verkligen försöker förstå de människor som levde där och då, och framför allt förstå deras handlingar, och inte bara studsa och förklara dem galna på ett eller annat vis.[3]
Detta skrev Englund 2018 men jag tycker det passar in i hur han själv också skrev boken Poltava 30 år tidigare.
Englund väver bland annat in ”ny” militärhistoria genom att beskriva hur krig kunde upplevas av människor på 1700-talet samtidigt som han påpekar att hur man ser på krig har förändrats sen dess. Samtidigt som han försöker beskriva upplevelser av kriget ger han även information om olika vapenslag och deras betydelse och funktion. Englund inkluderar även en del socialhistoria för att komplettera läsarens förståelse av hur 1700-talets människa levde och hurdan deras världsbild var, exempelvis religionens betydelse för människor under den här tiden.
Jag tror att Englunds användning av olika angreppssätt och hur han skickligt väver dem samman till en gedigen helhetsbild åt läsaren, är en orsak till att Poltava hör till klassikerna inom historievetenskapen.
[1] Englund Peter, Poltava: Berättelsen om en armés undergång (Stockholm 2018), s.117
[2] Englund Peter, Poltava: Berättelsen om en armés undergång (Stockholm 2018), s.117
[3] Englund Peter, Kring mikrohistoria – utsikten från den andra sidan kullen, Historisk Tidskrift 138:2 (2018), s.311
Johannes Andersson studerar nordisk historia vid Åbo Akademi. Det här blogginlägget är en del av examineringen för kursen Historiografi.