https://riksarkivet.se/infor-besok-stockholm

Arbete i arkiv är essentiellt för historiker

Av: Professor Johanna Ilmakunnas, Nordisk historia

För många historiker var övergång från arbetet på campus och i arbetsrum, seminarierum eller läsesalar till distansarbete i början av coronapandemin på våren 2020 förmodligen inte revolutionärt. Många av oss är vana vid att arbeta åtminstone periodvis inte bara hemma utan också i bibliotek och arkiv (naturligtvis även i caféer). Att arkiven och biblioteken stängdes hade betydliga konsekvenser för historikers arbete: Att kunna arbeta i arkiv i ens egen hemstad blev omöjligt och en arkivresa till ett arkiv i en annan stad – för att inte tala om en arkivresa utomlands, exempelvis till Sverige – kunde man endast drömma om. Därtill blev det svårt att få tag på forskningslitteratur som inte finns i elektronisk form eller finns elektroniskt tillgänglig endast i databaser tillgängliga i ett bibliotekets egna utrymmen. Restriktionerna som orsakats av pandemin har drabbat i synnerhet doktorander, men all forskning som kräver långsiktigt arkivarbete har lidit. Upplevelsen delas av kolleger runtom Europa. Under tiden har de allra striktaste restriktioner emellertid nedmonterats och många arkiv och bibliotek har kunnat öppna för forskare.

Dock inte Riksarkivet i Stockholm. Medan många andra institutioner som exempelvis Stockholms stadsarkiv eller Uppsala universitetsbibliotek i Sverige eller Riksarkivet och Nationalbiblioteket i Finland har under coronapandemin hittat olika lösningar för att både garantera säkra besök och vara öppna för forskare, har Riksarkivet i Stockholm varit öppet endast tre timmar i veckan. Vem som helst förstår att inget seriöst arkivarbete kan göras under en timmes tid, tre gånger i veckan.

Från och med 3 maj 2021 har Riksarkivet förlängt sina öppettider som nu är mellan sex och femton timmar per vecka, beroende på verksamhetsplats. Forskare som vill idka forskning i Riksarkivet uppmanas

”Observera att detta är en nivå som ungefär motsvarar normala öppettider under sommaren.”

Emellertid försvårar dessa mycket begränsade öppettider så gott som alla andra forskares, doktoranders och studenters arbete i arkiv förutom deras som råkar bo i den orten arkivet befinner sig eller som har betydliga ekonomiska medel för längre vistelser i Stockholm. Riksarkivets påstående om att öppettiderna är normala tål inte närmare granskning, eftersom öppettiderna har begränsats ständigt under de senaste åren och förkortningarna trädde i kraft redan innan vi visste något om en pandemi som skulle komma att drabba alla offentliga lokaler. Det verkar vara tydligt att Riksarkivet inte längre är ett arkiv som är demokratiskt tillgängligt för alla besökare, varken svenska eller utländska.

Svenska historiker har i flera olika forum uttryckt sin oro inte bara för begränsade öppettider utan också för Riksarkivets motvilja att föra dialog med forskarsamhället. Samma oro finns också i Finland, eftersom Riksarkivet är ett oerhört viktigt arkiv även för många historiker i Finland. Jag har sedan 2019 följt med växande oro Riksarkivets ständigt krympande öppettider för forskare. Nu undrar jag om pandemin erbjuder Riksarkivet en orsak till mycket begränsade öppettider också i framtiden. Vad som helst känns översvallande efter de tre timmarna som arkivet hade öppet före maj 2021. Men så är det förstås inte.

https://riksarkivet.se/infor-besok-stockholm

Riksarkivet, Marieberg, Stockholm, 2016. Källa: Riksarkivet.

Att arkiven är tillgängliga och öppna har i en fri demokrati ett egenvärde som inte borde glömmas eller förringas. Därtill är Riksarkivet (i vilket land som helst) en offentlig myndighet som har sina lagenliga uppgifter exempelvis gällande tillgängligheten av arkiverade myndighetsdokument och privata samlingar. Att hålla arkiven öppna och tillgängliga är oerhört viktigt eftersom forskningen inte får styras av faktorer utanför forskarsamhället. Redan nu känner så gott som alla historiker och andra humanister oro för att det digitaliserade materialet styr det som forskas – trots att endast ett fåtal procent av materialet finns digitalt tillgängligt i arkiven.

Att det i Riksarkivet i Stockholm finns material som är av intresse också utanför Sverige och att det materialet inte finns digitaliserat och sannolikt inte blir digitaliserat i framtiden borde dock inte komma som en överraskning för svenska myndigheter och till riksarkivarien. Att begränsa arkivets öppettider till några korta dagar i veckan är ett starkt tecken för att forskningens principer varken förstås eller värderas av den institution som tillsammans med forskare, universitet och minnesorganisationer borde främja forskningens frihet.


Mer om ämnet

Martin Dackling, Magnus Linnarsson, Sari Nauman & Christopher Pihl, Kulturdebatt. ”Riksarkivets öppettider har redan påverkat forskning negativt.” Dagens Nyheter 22.4.2021.

Historiska Föreningen kräver ökad tillgång till arkiven. Nättidningen Svensk Historia 20.4.2021.

”Stängda arkiv drabbar forskningen.” Vetenskapsradion 14.4.2021.

Christopher Pihl, ”Arkivens öppettider under pandemin – beslut med konsekvenser för framtida forskning?” Den arga historikern 12.4.2021.

Malin Lennartsson, Linda Oja, Claes Westling & Erik Wångmar, ”Arkiven och historikerna.” Historisk Tidskrift 140:3 (2021).

 

Johanna Ilmakunnas är professor i nordisk historia.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.