Av: Johan Ehrstedt, doktorand, Allmän historia

We must […] be especially careful not to project contemporary dynamics backward into circumstances with which they cannot possibly be congruent, nor should we imagine the world always to have been as starkly black and white as it sometimes looks these days. – Paul Gilroy After Empire: Melancholia or convivial culture, s. 33.

Finlands ställning som en nordisk välfärdsstat är i många avseenden ett minne blott. Samtidigt som den nedbantade välfärdsstatens knakande fogar numera smörjs  av privat välgörenhet naggas även den omhuldade nationella finländska jagbilden i kanterna mer än någonsin tidigare. Med denna jagbild avser jag den politiskt användbara myten om nationalstaten Finland som har lyckats nå toppen av världen så att säga. Korollariet till denna myt har varit narrativet om en slags nationell oskyldighet som går ut på att framgångssagan Finland inte skapa(t)s på bekostnad av andra folkgrupper, nationaliteter eller länder. Den centraliserande nationalstatens hårdhänta behandling av olika nationella minoriteter har länge uppmärksammats av forskningen samtidigt som vårt lands förmenta renhåriga oskyldighet i förhållande till resten av världen har varit föremål för berättigad kritik senast fr.o.m. 1990-talet. En fråga för sig är förstås hurdan inverkan all denna kritik har haft på finska medborgare i allmänhet.

Som historikern Oscar Winberg har konstaterat är det inget nytt att olika samhällsdebatter lyfter fram historia som en central komponent i motiveringar och beslutsfattande. Ett nytt sätt att använda historia i Finland är däremot den synliga och icke ursäktande samhälls- och kulturkritik och kraven på rättvis behandling som olika hittills marginaliserade och osynliggjorda människogrupper och nationella minoriteter som till exempel samer, romer, rasifierade människor och migranter har gett uttryck för. Till dessa hör t.ex. samernas kamp för sin nationella existens, rasifierade människors egna analyser om vardagliga och strukturella former av rasism i Finland samt berättelser om anti-rasistiska kamper i Finland och kampanjen för ibruktagandet av antirasistiska principer och policybeslut vid finländska universitet. Kritiken och blottläggandet av rasistiska strukturer och -drag i vårt samhälle och kultur är mer än befogat och välkommet.

Den antirasistiska akademikern och aktivisten Paul Gilroy uppmanar till historisk skärpa. Källa: Wikimedia Commons

Ett gemensamt drag för dessa kamp(anj)er tycks vara en sorts parallellanvändning av termerna kolonialism och rasism: å ena sidan för att analytiskt beskriva olika former av förtryck i vårt samtida samhälle, å andra sidan för att applicera dem som ett genomgående tema i Finlands historia. Denna parallellanvändning förekommer bl.a. såväl i kollegialt granskade verk på finska  och engelska  som i mer ’populär’ form. Trots att olika aspekter av kolonialism och rasism definitivt ingår som element i Finlands historia förhåller jag mig tveksamt till idén om kolonialism och rasism som förklaringar på Finlands historia. Min tveksamhet är förankrad i två sammanlänkade faktorer som är kopplade till frågan om villkoren för historisk förståelse.

Jag anser att de i och för sig lovvärda ansatserna som med hjälp av historia försöker blottlägga och motarbeta rasism, förtryck och diskriminering i dagens Finland helt enkelt tycks vara byggda på en ohållbar grund som indirekt kan försvaga det berättigade i deras samhälls- och kulturkritik. Med denna ’grund’ avser jag de former av resonemang som, grovt förenklat, tycks dela en gammalmodig syn på historia: historia och historieskrivning har i första hand ett instrumentellt värde vilket betyder att de skall användas för att förklara vår tids status quo d.v.s. ”hur har vi kommit hit”. Med andra ord antas det att de facto måste finnas en kontinuitet mellan det förflutna och nutiden.

En konsekvens av detta är en version av den tendens bland historiker som den svenske historikern Göran B. Nilsson i allmänhet kallade för historia baklänges. I detta fall utgör nutidens förtryck och diskriminering utgångspunkten för en approach som ser på historien som någonting som man kan kartlägga genom att man helt enkelt spolar tillbaka på den. Denna lineära approach kan lätt resultera i enkla sanningar om eller presentation av den utveckling som har producerat den värld vi lever i och de problem vi tampas med. Som om de mycket konkreta orättvisorna som oproportionerligt drabbar vissa utsatta människogrupper och samhällen i nuet helt enkelt måste ha såväl mycket starka som långt tillbaka i tiden gående rötter. Historia är ändå inte likt vattnet i en av ingenjörer byggd kanal som lugnt och ofrånkomligt rinner mot havet. Historien är mer som vattnet i ett oförutsägbart deltalandskap: det kommer inte ens nödvändigtvis att någonsin rinna ut i havet.

Ytterligare präglas den ovan beskrivna synen på det förflutna även av en sorts oavsiktlig determinism. Ty om det antas att nyckeln till nutidens status quo går att betrakta som en direkt följd av historiens gång så lämnar det mycket lite plats för förändring: de former av asymmetriska maktrelationer som leder till förtryck och exploatering i vårt samhälle och resten av världen kan oavsiktligt framstå som långvarigare, starkare och oföränderligare än vad de i praktiken är. För en enkel sanning är att i det förflutna var framtiden alltid öppen och någonting som ingen makt kunde planera eller diktera.

För den franske filosofen Michel Foucault var historia ett vapen i kampen om nuet. Källa: Wikimedia Commons

Framtiden formades i skärningspunkten mellan olika strävanden, intressen, önskemål, drömmar, krafter, rörelser, grupper samt till sist, men inte minst, slumpen. Michel Foucault har påpekat att vår samtid är det icke-nödvändiga resultatet av maktkamper i det förflutna och någonting som ingen kunde ha förutspått eller planerat för i detalj. Vidare hävdade Foucault också att just vetskapen om att det inte finns någon deterministisk koppling mellan det förflutna och nutiden kan ge styrka åt olika samhälleliga rörelser och kamper i nuet som strävar efter förändring till det bättre. Detta är en lärdom som torde vara av intresse för såväl historiker som för alla krafter i samhället som arbetar både för sin egen och andras emancipation. Framtiden var och är alltid öppen.

Johan Ehrstedt är doktorand i allmän historia. Hans forskning handlar om hungersnöd i Sydasiens moderna historia och villkoren för den historievetenskaliga undersökningen av hungersnöd.