Av: Laura Hollsten, FD, Allmän historia

Miljöhumanistiska och posthumanistiska perspektiv har ifrågasatt människans position som hegemonisk art i skapelsen. Människor är djur bland andra djur i samspel med och beroende av biologiska organismer. Insekter är närvarande i människors liv på olika sätt, både som smittspridande skadedjur, estetiskt tilltalande varelser och som neutrala men nästan ständigt närvarande inslag i vardagen. Det finns studier som pekar på att människor tenderar att ogilla ryggradslösa djur och särskilt insekter. En orsak som utpekats är att människor har en benägenhet att uppskatta djur som påminner om människor och som är intelligenta (på ett sätt som människor uppskattar) eller nyttiga för människan.[1] En yttring av denna ”taxonomiska chauvinism” är att humanistiska djurforskare visat mindre intresse för insekter än för däggdjur. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt våra följeslagande arter, sällskapsdjuren och husdjuren, liksom åt symbolbärande, ikoniska och karismatiska djur som upplevts som viktiga i vår kultur.

Insekter är sällan populära, bortsett från vackra fjärilar och pollinerande bin som i många kulturer kopplats ihop med egenskaper som fruktsamhet eller flit. Myggor och flugor, för att inte tala om loppor, kvalster och löss, väcker däremot avsky. Ändå utgör insekterna den artrikaste gruppen bland landdjuren. Cirka 900 000 av världens 1 335 000 kända djurarter är insekter. Även om förhållandet mellan människor och insekter sällan betonas inom historieforskningen har insekters betydelse i människors sociala och kulturella liv varit betydande. Insekterna finns bland oss hela tiden, inte bara som farliga och irriterande element i naturen utan också som livsviktiga medarbetare i våra gemensamma ekosystem. Människan skulle inte ha överlevt utan insekters insats i sysslor som renhållning, jordförbättring och pollinering mer än i ett par veckor.[2] Man kan rent av hävda att insekterna är den dominerande arten på jorden, den tysta majoriteten vi lätt glömmer bort.[3] Utöver de livsviktiga ekosystemtjänsterna har insekter utgjort föda, råvara och medicin för människor och andra djur, och de har också spelat viktiga roller inom kulturen som symboliska bärare av olika egenskaper.

Robert Hooke: Micrographia: or some physiological desciptions of minute bodies made by magnifying glasses, Wellcome Collection, London.

Insekter kommer oss människor närmare än många andra djur. Den oönskade närheten till exempelvis löss har hanterats på olika sätt. Luskammar, lusborstar och rök är några av de äldsta metoder som har använts för att bekämpa löss och annan ohyra. Apotekaren J.J. Salberg rekommenderar 1745 i Vetenskapsakademiens handlingar en vägglusbräda, en bräda med små borrade hål, som placerades mellan väggen och sängen. Efter sin nattliga måltid kröp lössen in i hålen och vägglusbrädan kunde på morgonen tömmas över elden eller också kunde man låta hönsen äta upp de infångade lössen.[4] I 1700-talets England växte en ny professionell kår fram, bekämpare av ohyra och skadeinsekter, som annonserade om sina tjänster i tidningar. Till exempel John Williams gör år 1734 i Daily Journal reklam för sin mångåriga erfarenhet av utplånandet av ”those nauseous Vermin called Bugs”. Han lovar att utföra uppgiften till ett resonabelt pris och hänvisar till högvälborna tidigare kunder som varit nöjda med hans arbete.[5] Enligt historikern Lisa Sarasohn erbjuder studiet av syner på löss och ohyra möjligheter för historiker att blottlägga föreställningar, mentaliteter och fördomar i ett samhälle under en viss tidsperiod. Hon hävdar att de allt starkare reaktionerna som bäddlössen väckte på 1700-talet pekar på en gryende modernisering och nya sätt att förhålla sig till kroppen, naturen och vetenskapen.

Vid närmare granskning visar det sig att insekterna finns överallt i tidigmoderna källor: tidningar, vetenskapliga avhandlingar, reseberättelser, brev och dagböcker. I Åbo tidningar kring sekelskiftet 1800 förekommer insekter både som sjukdomsspridare och som medicin. I naturalhistoriska arbeten diskuteras utöver struktur och taxonomi också skada och nytta, medan reseberättelser skildrar tidigare okända insekter på främmande platser. Nu gäller det att ge insekterna i historiska källor den uppmärksamhet de förtjänar.

[1] Barbara Woods, “Beauty and the beast: Preferences for animals in Australia”, Journal of Tourism Studies, 11.2 (2000), s. 25-35.

[2] Anne Sverdrup-Thygeson Insekternas planet (Stockholm 2019).

[3] Lisa Jean Moore & Rhoda M. Wilkie, “The Silent majority”, Society and Animals, special issue 27.7 (2019).

[4] Eva Rosander, Loppor och löss, råttor och möss, Fataburen, Nordiska museets och Skansens årsbok 1970, s. 107.

[5] Lisa Sarasohn, “That Nauseous Venomous Insect:’ Bedbugs in Early Modern England”, Eighteenth-Century Studies 46.4 (2013), s. 513–30.

Laura Hollsten är docent i miljöhistoria och universitetslärare i allmän historia. Pågående forskning: Projektet Humans and Ticks in the Anthropocene