Av: docent Johanna Wassholm
I början av 1990-talet befann sig Ryssland – förutom i ekonomiskt och politiskt kaos – i ett tillstånd av historisk vilsenhet. Den sovjetiska historiesynen – den stora berättelsen om folkets ständiga kamp mot feodala strukturer och aggressiva grannar på vägen mot det kommunistiska idealsamhället – hade kollapsat med det samhällssystem som skapat den.
Samtidigt fanns inget givet svar på frågan vilket historiskt narrativ som skulle bli den enande länken i framtidens postsovjetiska nationella identitet. Sökandet efter ett nytt förflutet både lockade och tvingade fram ett nytt intresse för och nya tolkningar av centrala teman i rysk historia som Romanovdynastin, den ortodoxa kyrkans betydelse och Stalins repressioner. På makthavarhåll var man medveten om att en uppfattning om ett gemensamt förflutet var en förutsättning för en stark kollektiv identitet, och parallellt med att landet mot slutet av 1990-talet så småningom kom på fötter började en ny offentlig historiekultur växa fram.