Historikerns framtid, nutid och förfluten tid

Av: Holger Weiss, professor i Allmän historia

Den 23 februari 2022 tog min kollega Maria Sjöberg mig på långvandring i Göteborg. Någonstans mellan Röda Sten Konsthall och Nya Varvet kom vi in på det då dagsaktuella världspolitiska läget. Hur ser man på situationen i Finland, undrade min kollega, vad tror du att kommer att hända som näst? Vi bollade fram och tillbaka olika scenarier och tolkningar, alla utgående ifrån att läget var spänt vid gränsen till Ukraina. I ingen de olika framtidsvisionerna ingick möjligheten av ett fullskaligt krig, otänkbart i den nutida sammansvetsade världen. Nästa dag rullade pansarvagnarna över gränsen.

Framtiden är grumliga vatten i tjock dimma och historikern borde inte vara kapten på bryggan. Vi är, eller borde vara, mästare på att utläsa den kurs som tagit oss till den punkt vi befinner oss på och i bästa fall pricka in oss på kartan. I bådadera fallen rör det sig om förfluten tid, vi blickar bakåt. Jo, vi har åkt sicksack för att undvika alla grynnor och skär som en rak kurs oundvikligen skulle ha fört fartyget mot en olycka eller i varje fall grundstötning. Dessa fanns inritade i sjökortet. Men alla kartor är förenklingar och sammanställningar av data som samlats ihop i förfluten tid och även GPS ger i bästa fall realtid men inte framtid.

Framtiden är faktor x som är konstant, den varken krymper, försvinner, expanderar eller är statisk. För en historiker som tittar bakåt kan det te sig att det sist och slutligen fanns ett begränsat antal valmöjligheter i en given stund. För att tala i bildspråk med Kafka och Escher i åtanke: i en given situation ser det ut som dörren man just öppnat leder till en gång med nya dörrar och vänder man sig tillbaka finns där lika många dörrar och det är oklart om man rör sig bak-, fram-, upp- eller nedåt. Har vi varit omtänksamma så lämnade vi den dörren som vi just öppnat öppen så att vi vet varifrån vi kom men det finns ingen garanti för att den av någon anledning slår igen och därmed suddar ut alla spår varifrån vi kommit. Har vi tur så har något kanske ritat ett kryss på dörren vi kommit igenom eller markerat vägen vi tagit för att komma fram till den dörr vars handtag vi just tog i. Vi kan tänkas förnimma rummet vi befinner oss i, kanske har det påmint om tidigare rum som vi traskat igenom men inget av de tidigare rummen som vi har något minne över var exakt lika. Vad som döljer sig bakom den dörr vars handtag vi just tagit i vet vi dock inte, lika litet som vi visste vad det rum skulle innehålla som vi senast klev in.

Vi har under vår rundvandring samlat på oss kunskap över hur olika rum hittills har sett ut och kanske dragit vissa slutsatser och ställt upp vissa regelbundenheter. Solen går upp och ned, sannolikheten att den även gör det i morgon är tämligen säker. Väder och vind, lufttryck och temperatur, i morgon är sannolikheten för solsken/regn stor säger väderleksprognosen. Tågen avgår och ankommer enligt fastslagna tidtabeller (och förseningar beror på oväntade och icke inplanerade händelser). Normaltillstånd, fast just det normala är en synvilla och kanske i bästa fall ett ögonblick av stabilitet i ett instabilt tillstånd. Egentligen borde just vi historiker undvika att tala om ett normaltillstånd när vi tittar i backspegeln och ser över förflutenhetens landskap: det normala har aldrig existerat.

Vi intalar oss att vi lever i nuet fast det lika litet som det normala tycks existera. Nuet är som en punkt som kan delas upp i oändligt många beståndsdelar och är sist och slutligen endast skärningspunkten mellan det förflutna och framtiden. Det som just nu är nuet är nästa mikrosekund redan förflutet och mikrosekunden kan i sin tur delas upp i ännu mindre beståndsdelar. Eller, som matematiken lärt oss, vi går från minus till plus och vice versa men noll är ett imaginärt tillstånd. Dagens samhälle är det förflutna; utvecklingsplaner, budgetar och framtidsscenarier är tidsbundna historiska dokument.

Foto av Jakob Braun. Källa: Unsplash

Framtiden uttolkas alltid i det förflutna och bygger (i regel) på tidigare erfarenheter och insamlad kunskap. Det är först efter den 24 februari som vi tolkar Putins krig att följa en långsiktsplan, hans tidigare handlingar i Tjetjenien och Syrien sägs ge en fingervisning på vad som kommer att ske i Ukraina. 1999, när Putin tog över efter Jeltsin, fanns det ingen historiker som förutspådde att hans pansarvagnar skulle rulla över Ukrainas gränser 2022, och ännu den 23 februari var det högst ett ’worst case scenario’ som det gällde att undvika med hjälp av diplomati och handel.

Historikern står visserligen inför en hopplös uppgift när det gäller att tolka tidens tecken men hen är inte ensam – ändlösa profetior, prognoser och utsagor om framtiden har först i efterhand visat sig antigen hålla streck eller hamnat på minnesfältet över ofullbordade projektioner. Det gäller dock att inte misströsta och vända nu- och framtiden ryggen. Även om jag i början av denna betraktelse uttalade mig tvivlande om nutidens existens och historikerns möjlighet att utläsa framtiden betyder detta ingalunda att dessa två dimensioner undflyr historikern. Det är med en stor uppskattning och intresse som jag tar del av samtids- och framtidsuttolkarnas prognoser och uttydningar. Experter inom kultur, samhälle, ekonomi, natur- och biovetenskaper registrerar och tolkar förändringar, försöker förstå vad som pågår och framställer möjliga konsekvenser. De läser och tolkar nuet – som för mig blir framtida historiska källor för att kunna analysera vad som sades, tänktes, tycktes, kändes och drömdes under en förfluten sam- och framtid. Mängden av alla potentiella handlingsramar som idag står oss till förfogande är för mig som historiker ännu oklart (även om de snarare verkar vara begränsade till ett fåtal än vara lika många som det finns människor på jorden), en klar bild härom får vi kanske om en eller ett par generationer (även om teorin om stigberoende och tunnelseende verkar vara alltid lika lockande förklaringsmodeller när det gäller mänskligt beteende och handlande).

Avslutningsvis en tankemodell. Låt oss anta att vi har redskap för att undersöka det förflutna och ställa frågan: hur har vi hamnat till den punkt, i ett specifikt rum och tid (kalla det för nutiden)? Vilka val gjorde vi, vem drabbades, vad föll bort, till vilken kostnad, vems berättelse berättar vi (och vems röst hörs inte) då vi rört oss från dåtid (t1) till nutid (t2)? Nutid (t2) kan självklart vara 1789, 1917, 1939, eller 2022. Men vilken än analys vi kommer med är det fråga om en undersökning av det förflutna. Vad om (t2) = 2050? Är skillnaden mellan en framtids- och en historisk analys att den förra blickar framåt (utgångspunkt = 2022; fråga vad kommer att vara 2050), den senare nödvändigtvis blickar bakåt? Kan vi som historiker föreställa oss att idag är (t2) = 2050 och kunde det betyda att framtiden inte enbart har en historia och att framtidshistoria är en möjlighet? Öppnar framtidshistoria upp för (omöjligheten?) att vi kan lära oss något av det förflutna? Eller bottnar dess omöjlighet i x-faktorn det fria (och tidvis oberäkneliga) handlandet?

Holger Weiss är professor i Allmän historia vid Åbo Akademi.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.