Av: Professor Martin Hårdstedt
Den 24 februari 2022 vände historien. Ryssland inledde ett fullskaligt anfallskrig mot ett av sina grannländer Ukraina. Inte sedan andra världskriget har ett så omfattande krig utkämpats i Europa. Vi måste jämföra med Koreakriget eller kriget mellan Iran och Irak på 1980-talet för att hitta militära konflikter av samma dimensioner. Krigsutbrottet markera ett definitivt brott i den europeiska utvecklingen sedan Sovjetstatens sammanbrott i början på 1990-talet. Ryssland hade redan i och med annekteringen av Krim 2014 och det frammanade kriget i östra Ukraina ställt sig utanför folkrätten och tanken på respekt för andra staters suveränitet. I och med anfallet i februari 2022 tog Putinregimen steget fullt ut. Hur och när kriget kommer att sluta vet ingen. Allt tyder på ett långt blodigt krig med hundratusentals döda soldater och civila. Framtiden ter sig mycket oviss.
Satt i perspektiv finns flera saker att ta fasta på när det gäller kriget i Ukraina. Historien kan användas för att skapa en större förståelse för vad som pågår. Att tala om kriget i Ukraina som ett totalt krig är relevant i flera avseenden. I historieforskningen definieras totalt krig på flera sätt. Användandet av begreppet har både sina tillskyndare och sina kritiker. Men låt oss trots detta prova en analys. Begreppet ”det totala kriget” myntades tydligast av den tyska fältmarskalken Erich Ludendorff i hans Der Totale Krieg (1935). Även om hans definition var tydligt socialdarwinistisk, och svår för många av oss att förstå idag, är hans brutala definition användbar. Han såg att framtidens krig skulle hota en nations existens. Därför måste kriget föras med insats av hela nationens resurser och med en brutalitet och våldsanvändning som inte tar hänsyn till några juridiska eller moraliska begränsningar. Hur stämmer detta in på kriget i Ukraina?
Kriget har så har långt omfattat attacker på det ukrainska samhällets alla strukturer och civila är direkta måltavlor för ryssarna. Den ryska krigföringen har som ett uppenbart mål att bryta ner infrastruktur, livsmedels- och energiproduktion. Kriget förs dessutom med stor brutalitet och uppenbara brott mot krigets lagar inom det direkta krigsområdet. Ukraina utnyttjar sina nationella resurser till det yttersta för att stå emot den ryska aggressionen och skulle ha svårt att fortsätta utan bistånd utifrån. Så långt är kriget totalt ur Ludendorffs synvinkel. Men det finns några omständigheter som inte passar in på den tyska generalens tankar. Ryssland har ännu inte satt in alla sina resurser och det går knappas att påstå att Ryssland som nation är hotad av undergång – även om den ryska propagandan säger att det är så. Den nation vars existens är hotad, Ukraina, förfaller trots det svåra läget ha intentionen att så mycket som möjligt hålla sig till krigets lagar. Men i ett avseende kan Ludendorff brutalt få rätt. Om Ukraina förlorar kriget kan den ukrainska nationens existens definitivt vara hotad.
Ett annat sätt att förstå kriget är en enkel jämförelse. Ukrainas utsatthet har tydliga likheter med Finlands situation under Vinterkriget 1939-40. Finland förde kriget med alla till buds stående medel medan Sovjet trots allt inte satte in alla resurser. Trots att attackerna mot civila är systematiska i Ukraina är det främst soldater som har dött och skadats. Under Vinterkriget attackerades civilbefolkningen i mycket mindre utsträckning än vad fallet är i Ukraina. Sovjet kunde egentligen aldrig påverka det civila samhället och det finska samhällets grundstrukturer. Vinterkriget var i första hand en kamp vid fronten. Ryska vapensystem når på ett helt annat sätt in över hela Ukraina. Finland fick bistånd utifrån med vapen, men i mycket mindre utsträckning än Ukraina idag mottar bistånd. Finland fick marginella förstärkningar utifrån av soldater på samma sätt som Ukraina – även om biståndet med utbildning av ukrainska rekryter är omfattande.
Ukrainas utsatthet har tydliga likheter med Finlands situation under Vinterkriget 1939–40 trots att civilbefolkningen attackerades i mindre utsträckning än vad fallet är i Ukraina. Bombning av Helsingfors under dom första dagarna av vinterkriget. SA-kuva
Vad handlar konflikten om? Redan från början var konflikten mellan Ryssland och Ukraina politisk med historiska referenser. Bedriver Ryssland utrikespolitik eller vad är det vi ser? Ett sätt att förstå konflikten är att inte se den som en motsättning mellan två stater utan mer som en fråga om Putinregimens inrikespolitiska maktbegär. En som har pekat på detta förhållande är bland annat forskaren Oscar Jonsson. På samma sätt som att andra världskriget drevs fram av Hitlerregimens ideologiska föreställningar är Ukrainakriget ett resultat av rysk inrikespolitik och Putinregimens idéer om geopolitiken. Ukrainakriget är en modern variant av det som bland annat den tyske historikern Ulrich Wehler kallat socialimperialism: att man använder yttre hot och agerande för att vinna inrikespolitiska maktfördelar. Putin kom till makten mycket som ett resultat av kriget i Tjetjenien. För Putin är krig en naturlig del av att göra politik.
Slutligen finns det anledning att reflektera över krigföringen i Ukraina. Ryssland försökte sig på ett strategiskt överfall som stoppades mirakulöst. Tysklands anfall på Polen 1939 lyckades i stor uträckning därför att den polska armén för länge stod kvar och försvarade sin östgräns och aldrig hann reagera på den dubbla omfattning som tyskarna iscensatte. Det tyska flyget understödde anfallet mot ett svagt polskt flygmotstånd. Ukrainarna lyckades förhindra luftlandsättningar nära Kiev och kunde tack vare omgrupperingar av artilleri försinka det ryska anfallet. Till detta kan läggas uppenbar rysk inkompetens, logistiskt kaos och den ryska oförmågan att skapa luftherravälde. Det är uppenbart att förmågan att leda och samordna större förband än bataljoner i anfallsrörelser inte tillhörde den ryska eller ukrainska arméns kompetenser i början av kriget. Efter den intensiva första inledningen av kriget och ukrainska motanfall har kriget uppenbarligen fastnat i ett skyttegravskrig. Varför det?
Ryssland har systematiskt anfallit civila mål under kriget. Bombningen av TV-masten i Kiev. Wikimedia commons
Under perioden efter murens fall i början av 1990-talet minskades de europeiska krigsmakterna och en i det närmaste total övergång till yrkesarméer genomfördes (Finland ett av undantagen). Kriget i Ukraina inleddes i stor uträckning av värvade yrkesarméer som mycket snart fick tillskott av bristfälligt utbildade värnpliktiga. Ryssland förlitar sig i utsträckning på legosoldater (Wagnergruppen). Det är uppenbart att detta har påverkat krigföringen. Som redan påpekats har ryska armén stora problem att samordna anfall med större förband. Inte heller Ukraina klarar detta. Kriget har från rysk sidan i stor utsträckning förts genom anfall med bataljonsstridsgrupper, vilket inte räcker så långt. Krigen i Tjetjenien fördes på samma sätt och då fungerade det hjälpligt. Det krig som nu utkämpas i Ukraina kräver helt andra dimensioner på samordning av stora truppmassor, divisioner och armékårer, och samverkan mellan flyg, artilleri och pansarförband för att nå genombrott snabbt.
Kriget har stelnat i ett skyttegravskrig där ryssarna inte minst under våren grävde ner sig i flera bakomliggande linjer och fyllde terrängen med hundratusentals minor framför sina ställningar. Artilleriet är det viktigaste vapenslaget. Att försvara sig i en sådan ställning är relativt enkelt jämfört med utmaning att nå ett genombrott. På västfronten under första världskriget stelnade kriget fullständigt eftersom allt gynnade försvararen och möjligheten att nå ett genombrott inte var möjligt förrän stridsvagnar tillkommit och utbildningen och taktiken förbättrats. Likheten med kriget i Ukraina idag är slående. Då i Flandern liksom idag i Ukraina dör de flesta av artillerigranater. Mycket lite har i princip förändrats trots drönare, mörkerhjälpmedel, satellitbilder, flyg och målsökande robotar. Det kommer inte att ske något avgörande i kriget förrän någon av sidorna lärt sig ny taktik, tillfört ny vapenmateriel och utbildat sina soldater. För att kunna anfalla krävs dessutom förmågan att leda och samordna vilket inte är enkelt. Det enda alternativet är insatser av miljoner soldater i självmordsanfall för att bryta dödläget, vilket inte ens Ryssland förefaller kunna få fram. Framtiden får utvisa hur det går.
Martin Hårdstedt är professor i historia vid Umeå universitet. Han bor sedan många år tillbaka i Tavastehus.