Av: Malin Stengård, doktorand
Vad ryms på en plats? Det avgörs så klart helt av om en endast tänker på en fysisk plats med en tydlig geografisk avgränsning inom vilken det ryms en begränsad mängd materiella objekt och strukturer. Eller om en också lägger på ett immateriellt lager som rymmer olika normer, praktiker och meningsskapande relationer som fyller platsen med olika betydelser.
Vissa platsers innehåll kan upplevas som mer eller mindre flyktiga. I staden jag bor finns ett fält som kallas cirkusplatsen. Så länge jag kan minnas fylls denna i staden centralt placerade gräsplan några veckor per år av en cirkus med allt vad det innebär. Ett stort tält, lastbilar, husvagnar, popcornförsäljning, reklamaffischer, glada besökare, cirkusartister, förväntningar och spänning. En morgon är allt plötsligt borta och planen återgår till en väldigt undanskymd tillvaro där den mest korsas av enstaka individer till och från busstationen som ligger precis bredvid.
I mitt avhandlingsprojekt tittar jag på hur Bomarsunds fästningsområde på Åland har växt fram som besöksmål från 1854 till 2022 och jag börjar inse att Bomarsunds som plats är lika flyktig som cirkusplanen i min stad. Kanske inte på ett lika omedelbart sätt från en dag till en annan, men under knappt 170 år hinner en plats fyllas av mycket, både materiellt och immateriellt. Och i fallet med Bomarsund är platsen väldigt sällan bara en sak och fylls ofta av olika typer av mindre kompatibla verksamheter eller processer samtidigt.
Den 16 augusti 1854 runt middagstid kapitulerade den ryska översten Bodisco och Bomarsunds fästning föll i fiendens händer, dvs Frankrike och Storbritannien. Då hade fästningen utsatts för hård beskjutning både från land och hav under tre dagar.
Bomarsund beskjutning 15 augusti. Bild: T. Dolby, ; Druck & Verlag v. J. Veith in Carlsruhe, 1854. Bild: Åbo museicentral
Men samtidigt som fästningsområdet var en krigsskådeplats var det också ett besöksmål.
Tony Lurcock skriver i sin bok No Particular Hurry. British travellers in Finland 1830-1917 om hur en beskrivning av Bomarsund under sommaren 1854 ”reads like the society column in The Times.” Detta på grund av att åtminstone en handfull engelska lorder följde den engelska flottan och begav sig till Östersjön med sina privata ångyachter. Det handlade inte om några äventyrliga expeditioner utan ombord på yachten Vestas tog Lord Newborouh med sig både kokerska och husa. På skonaren Esmeralda hade Mr Campell tagit med sig en destilleringsapparat för att kunna förse sig själv och andra med rent vatten då kolera härjade i området. Robert Edgar Hughes hade under sin första tur till östersjön på fartyg Pet med sin bror samt en mindre besättning när de gav sig i väg den 14 juli. Väl på plats blev de enligt Hughes väl mottagna och bogserade av ett fartyg från brittiska flottan för att komma till Bomarsund i tid för slaget. Hughes skriver att färden in i Lumparen var den bästa båttur han någonsin varit på, solen sken, det var en skön bris, de brittiska och franska soldaterna färgglada uniformer glittrade i solskenet och då och då avfyrades ett skott från fästningen. Efter att Bomarsund fallit gick Hughes och hans bror i land för att förse sig med troféer i form av musköter.
Sida från Fritz von Dardels Familjen Tutings lustresa till Bomarsund, utgiven ca 1854-1855. Bild: Åbo Akademis bildsamlingar.
Men det var inte endast brittisk överklass som ville följa händelserna på plats. Den 12 augusti gick det i svenska tidningen Aftonbladet att läsa en liten annons om att propellerångfartyget Sundsvall skulle göra en lustresa till Bomarsund från Stockholm följande dag. Tre dagar senare publicerade samma tidning två berättelser från resan. I den ena tog skribenten tillfället i akt att framföra diverse klagomål på arrangemangen kring resan och på den, i hens tycke, inkompetenta personalen på fartyget. Enligt denne skribent fanns det inte tillräckligt med vare sig mat eller sovplatser och nästan framme vid Bomarsund vägrade kaptenen att ta dem längre av rädsla för beskjutning. Han blev dock övertalad och anlitade då en inkompetent lots vilket resulterade i att fartyget gick på grund. Efter att en fransk fregatt dragit av dem från grundet fortsatte Sundsvall och åkte fram till fästningen, men passagerarna gick aldrig i land utan beskådade den endast från fartyget innan de vände tillbaka mot Stockholm. Dagen efter påbörjade de allierade sitt anfall. I samma nummer av Aftonbladet stod det även om ångfartyget Flink som också gjort en tur till Bomarsund för att föra dit en fransk överste och en brittisk legationssekreterare. Men det fanns även några passagerare ombord som var med endast för nöjes skull. Till skillnad från Sundsvalls passagerare gick dessa iland och besökte de franska fältförskansningarna. Där roade sig de besökande med att i löpgravarna plocka ännu varma bombfragment som avlossats från fästningen.
Märken efter slaget på Notviksbasen. Foto: Malin Stengård
Även efter slaget företogs lustresor. Den 21 augusti när det gått några dagar sedan fästningen fallit avgick fartygen Sundsvall, Motala, Louise och Svithiod mot Bomarsund från Stockholm. Kort därefter bröt dock koleran ut som satte stop för fler lustresor just då. Men under en dryg veckas tid i mitten av augusti fylldes alltså fästningsområdet av bomber, musköter, soldater och sedermera ryska krigsfångar, sönderskjutna ruiner och tre nedbrända till fästningen hörande samhällen. Och mitt bland detta vandrade stockholmare och brittiska lorder på nöjesresa i jakt på souvenirer att visa upp vid hemkomsten. Bomarsund blev plötsligt en plats för militär drabbning och ett turistmål samtidigt. Liv, död och nöje i en salig röra.
Notviksbasen 2023. Foto: Malin Stengård
Malin Stengård är doktorand i Nordisk Etnologi och Kulturvetenskapliga nämndens forskare på SLS. Hennes avhandling går för tillfället under arbetstiteln ”Bomarsund-det konstanta slagfältet. Formande och omformande av plats, materialitet och sociala relationer 1854-2022” och handlar om hur Bomarsunds fästningsområdet på Åland växer fram som besöksmål och kulturarv.