Av: Niklas Rapo, doktorand

Sedan 60-talets poprevolution har staden spelat en viktig roll inom musiken. Det urbana livet har fungerat som fond, men det finns också otaliga låtar med djupare betraktelser om stadsrummet och om hur man formas av sin omgivning och de omständigheter man lever i. Listan på kända beskrivningar av det urbana kan göras evigt lång, från Petula Clarks drömmar och fantasier om Downtown till Springsteens gängbråk i Jungleland. Ingen genre har ändå drivit det rumsliga lika långt som rapmusiken där den urbana alienationen ofta är central. Det egna kvarteret eller stadsdelen används flitigt som markör och beskrivs ofta som en egen verklighet där någon annan än myndigheterna gör reglerna och som på sätt och vis är frånskild resten av världen: centrum finns i marginalen och skapandet är en sorts revolt. Medan det är klart att genrens rötter finns i ett utanförskap så är det numera ofta också frågan om en genrespecifik jargong.

Då man som historiker vill veta hur människor har uppfattat den urbana verkligheten och livet i staden så ställs man inför en rad utmaningar. Källorna är ofta fåtaliga och de källkritiska problemen betydande. Vill man dessutom att människor som levt i samhällets marginal ska komma till tals så är utmaningarna mångfalt fler. Många gånger får man helt enkelt konstatera att man kommer till dörrar som inte går att öppna. Men det finns också intressanta undantag. Ett sådant är diktaren och vissångaren Johan Gustav Dahlman som under andra hälften av 1800-talet bodde och verkade i Finlands största oreglerade förstad.

Under 1800-talet då Tammerfors växte så det knakade blev stadens industrier kända i hela storfurstendömet. Som en följd av bland annat snabb tillväxt och höga tomtpriser var många fattiga tvungna att bosätta sig utanför staden. På östra sidan av den fors som rinner igenom Finlands Manchester växte förstaden Kyttälä fram. Kyttälä var störst i sitt slag i Finland och som sina motsvarigheter runtom i storfurstendömet saknade den byggnadsordning, nämnvärd infrastruktur och närvarande ordningsmakt. Som andra förstäder i Finland kom också Kyttälä lokalt ofta att fungera som en representation av det ociviliserade. För historiker är det ändå klart att också där fanns ett vardagsliv och en verklighet som är värd att studera.

Finlands Manchester. I förgrunden forsen och textilfabriken, i bakgrunden bland annat lutherska kyrkan och Finlaysons fabrik. Sorinahde och Kyttälä ligger utanför bilden till vänster.

Johan Gustav Dahlman föddes och levde i knappa förhållanden i Kyttäläs Sorinahde. Han växte upp med sin mor, känd som siaren Dahlmanskan, och sina två systrar – hemmet ska i synnerhet på söndagarna ha frekventerats av unga kvinnor som ville veta när de skulle få gifta sig. Som många andra fick Dahlman sitt levebröd från en av stadens fabriker. Under sin livstid var han också något av en lokal celebritet som gjorde sig ett namn genom att i visor och dikter beskriva händelser, personer och fenomen i Tammerfors. Ofta från arbetarnas synvinkel och med en tydlig känga riktad till stadens borgare. Knappt två decennier efter Dahlmans död skrev Simo Pyry om honom i Tampereen sanomat. Pyry hade personliga minnen av den sjabbiga diktaren som i sin samtid var känd framförallt i Kyttälä men som också var ett bekant namn i det övriga Tammerfors.

Dahlman var kvicktänkt och skarp och lyckades alltid komma med fyndigheter i de svåraste av situationer. Hans gåva gjorde honom till en exceptionell diktare som utan vare sig utbildning eller uppfostran lyckades göra konst av det torftiga finska språket. Hans mera seriösa dikter publicerades också i lokala tidningar. Många av dessa har en starkt nationalromantisk prägel där naturen ofta är i centrum.  Men samtidigt som han deltog i nationsbygget på lokaltidningarnas uppslag så hade han båda fötterna stadigt i förstaden och i arbetarnas vardag under en tid av stor samhällelig förändring. Hans dikter och visor om vardagen var:

[…] aikansa elämän, olojen ja tapojen kuwauksia, jollaisia nyt ei enää näe eikä kuule. Ja waikka tämä aika on wielä niin lähellä meitä owat olot ja tawat siitä alkaen melkoisesti, jopa hämmästyttäwässä määrässä muuttuneet ja — parantuneet. Elämä, joka siihen aikaan oli niin tawallista, ei nykyyän ole mahdollistakaan.

Dahlmans begåvning blev något av en förbannelse för honom och han drogs in i ett liv som han inte förmådde lösgöra sig från. Pyry vill gärna läsa in en viss ånger över hans val och en längtan efter något större hos Dahlman. Hans liv kretsade ändå kring Kyttäläs krogar där han underhöll drickare mot ölstop som betalning. Han var en mästare på att dikta ihop smädelser och på det som idag skulle kallas att ”dissa” folk. I Kyttäläs mörka krogar var hans gåva guld värd och hans visor cirkulerade flitigt bland förstadens befolkning. Dessa grövre texter lämpade sig inte för tryck men en dikt ska dock finnas bevarad i rådstuvurättens protokoll. Samma text kostade honom en kort sejour i Tavastehus.

Då Simo Pyry 19 år efter Dahlamans död skrev en kort biografi om honom i Tampereen sanomat var han redan ett okänt namn bland unga och en person som många äldre ville glömma tillsammans med den tid han representerade. Det finns egenligen inte heller särskilt mycket som talar för att en man från de omständigheter som Dahlman kom ifrån någonsin skulle ha blivit annat än en lokal kändis. Det är ju förstås synd för eftervärlden att det gick så och att alla hans mera kontroversiella verk inte sparats.

Den där dörren som historikern ibland hamnar utanför kan man ändå glänta på. En del Dahlmans visor ger nämligen intressanta och viktiga inblickar i vardagen och det sociala livet för en befolkningsdel som sällan kommer till tals. Så kan vi till exempel få läsa om arbetarens känslor efter en tung dag på linnefabriken, om personer som Kauhee-Kalle, Heta och Konsuli-Ella och om det gamla lasarettet i Nalkala som under en kort tid blev ett syndernas näste.  ”Lasarettets” öde beseglades för övrigt efter att Dahlmans visa blivit så känd i staden att husägaren såg sig tvungen att göra sig av med sina osedliga hyresgäster. Det är aspekter av stadslivet och vardagen som inte kommer fram i myndigheters arkiv utan i små ledtrådar efterlämnade av en bortglömd bard.

Niklas Rapo är doktorand i nordisk historia. I sin doktorsavhandling fokuserar han på förstäder och undersöker det rumsligas betydelse för sociala relationer och maktförhållanden under andra hälften av 1800-talet. Han arbetar som ämneslärare i historia och samhällslära.