Av: Christian Sourander, doktorand
En bro över Kvarken är en vision som har diskuterats i tiotals år av politiker i både Finland och Sverige, flera utredningar har gjorts och många olika sorters argument för att bygga bron har presenterats. Före Rysslands anfallskrig i Ukraina som inleddes år 2022 så var det handelspolitiska argumentet i fokus, bron antogs fungera som en central del av en nordisk sträckning i en handelsväg som skulle gå genom Eurasien till Finland och Sverige och fram till isfria norska atlanthamnar. Men när handeln med öst blev satt på undantag p.g.a kriget aktualiserades i stället ett finländskt säkerhetspolitiskt argument för byggandet av bron. Detta arguments synliggjordes under det finländska riksdagsvalet våren 2023 när kandidaterna i Vasa valkrets som understödde brovisionen menade att Finlands säkerhetspolitiska situation kräver en fast förbindelse över Kvarken. Enligt förespråkarna av visionen behövs en bro som en del av en landbaserad länk genom Sverige och Norge till Atlanten som kunde användas för att få tillgång till försörjning under kristid och militär hjälp från väst. Denna inomnordiska länk kunde användas ifall de havsbaserade lederna i Östersjön skulle vara ur bruk under kristid, t.ex. genom krigshandlingar riktade mot handelsfartyg.
I mitt blogginlägg kommer jag att redogöra för hur man med hjälp av en historisk studie av en finländsk politisk aktör från första världskriget kan granska de säkerhets- och handelspolitiska argumenten för att bygga en bro över Kvarken ur ett nytt perspektiv. Då fanns det självfallet ingen bro, men på samma sätt som i samtiden fanns det en uppfattning om att en landförbindelse till det övriga Norden och vänskapligt sinnade makter i väst skulle rädda ett Finland i kris. Mellan oktober 1917 och januari 1918 presenterade och prövade den finländska senatens livsmedelsombud för Skandinavien, och politikern för Svenska folkpartiet, Georg von Wendt idén om att under kristid ta i bruk en landförbindelse från Finland genom Sverige och Norge till norska atlanthamnar, som ett sätt att undvika ett av kriget delvis blockerat Östersjön, som skulle användas för att ge Finland hjälp med livsviktig försörjning från vänskapligt sinnade makter i väst. Därutöver presenterade också von Wendt en idé om att Norden kunde och skulle utgöra en inkörsport till västvärldens handel med öst.
Visionen om en bro över Kvarken. Källa: Vis Graphics.
Georg von Wendt agerade i en värld i kris med stormakter som drog åt olika håll, inte helt olik samtiden. Under hösten 1917 var det autonoma Finland drabbat av livsmedelsbrist, livsmedelsimporten från Ryssland stördes av revolution och världskrig, livsmedelsimport över världshaven var också svårt att genomföra på grund av världskrig till sjöss, och landets socialistisk-borgerliga konflikt med dess många strejker försämrade livsmedelsläget ytterligare, vilket också förvärrade den socialistisk-borgerliga konflikten i landet. Därutöver fanns det kretsar Finland och utlandet som förespråkade och verkade för att Finland skulle skapa en självständig statsbildning, oavsett att det fanns tiotusentals ryska soldater i landet. I denna svåra och komplicerade situation utnämndes von Wendt till livsmedelsombud för Finland av senaten i oktober 1917. Von Wendt var positionerad i Stockholm och hade Skandinavien som sitt verksamhetsområde. von Wendts svåra uppdrag var att införskaffa livsmedel till Finland och han hade fria händer att ingå avtal, på villkoret att senaten före ingången av dem skulle ge sitt godkännande. I det neutrala Skandinavien, som också led av livsmedelsbrist på grund av världskriget, fanns det inga stora översloppslager till försäljning. De krigförande stormakterna var ovilliga att sälja livsmedel om det fanns en risk för att hjälpen skulle gynna deras fiender, till exempel hade spannmålsimporten från Tyskland fallit bort under kriget på grund av att det autonoma Finland hörde till fienden Ryssland och britter och amerikaner var ovilliga att sälja livsmedel till Finland med hänvisningen att det fanns en risk för att den skulle falla i tyskarnas händer om Tyskland skulle ockupera Finland.
Med dessa utgångspunkter i tankarna utarbetade von Wendt en plan som skulle ge Finland livsmedel. Han förespråkade att den finländska livsmedelsimporten skulle skötas via det neutrala Skandinavien. Cirka tio skeppslaster spannmål, inköpta i USA, skulle levereras till norska atlanthamnar varefter den skulle transporteras landvägen genom Norge till Sverige. Och i Sverige skulle spannmålen förvaras och i mindre uppdelade mängder portionsvis distribueras landvägen till Finland. Därmed skulle amerikanerna inte behöva vara rädda för att stora mängder spannmål skulle falla i tyskarnas händer ifall Finland skulle ockuperas av Tyskland och dessutom skulle en seglats som berörde endast Atlanten undvika det militariserade Östersjön, på vilken transporter till Finland var svåra att förverkliga.
Denna transportplan med en tillhörande politisk överbyggnad presenterade och prövades i politiken av von Wendt i samband med Finlands självständighetssträvanden från Rådsryssland under senhösten 1917. Den politiska överbyggnaden skapades utgående från nordisk neutralitet och solidaritet, som anspelade på skandinavism. Enligt von Wendt skulle ett självständigt Finland avge en strikt neutralitetsförklaring riktad till den krigförande omvärlden, och på samma gång menade han att det neutrala Skandinavien skulle bli Finlands nya skyddsmakt, som skulle hjälpa till med såväl livsmedelsimporten – som skulle dämpa den inre socialistisk-borgerliga konflikten – och utkastandet av de ryska soldater som befann sig i Finland. Genom att presentera visionen om ett självständigt Finlands inträdande i ett framtida neutralt nordiskt fyrstatsförbund, som enligt von Wendt skulle förbättrade den säkerhets- och handelspolitiska situationen för hela Norden, enligt logiken en fast sammanslutning på fyra är starkare i världspolitiken än en lös sammanslutning på tre, ville von Wendt motivera de skandinaviska länderna att ta sig an Finlands sak.
Transportplanen som skulle rädda Finland kom halvvägs, och den tillhörande politiska överbyggnaden i form av förbundsvisionen fick en del uppmärksamhet i tidningspressen, men i januari 1918 förpassades von Wendt till marginalen när den Svinhufvudska senaten valde att samarbeta med Tyskland. Den skandinaviska politiken hade visat beredskap att ställa upp på transportarrangemangen men stormaktspolitiken i väst gjorde det inte. Transitlicens för stora mängder spannmål hade erhållits från Sverige men Storbritannien ville inte tillåta att amerikanska livsmedel transporterades till Finland, vilket föranledde bittra anklagelser av von Wendt mot den brittiska regeringen för att han ansåg att de svek sina egna liberala ideal. Men tack vare von Wendts arbete som livsmedelsombud kunde Finland i begränsad utsträckning delta i det som av historieskrivningen har beskrivits som det framgångsrika interskandinaviska varuutbytet som hade skapats under världskriget. Finland erhöll under von Wendts tid som livsmedelsombud mindre mängder livsmedel från Skandinavien och han framförde möjligheten att Finland, med sina handelskontakter och gemensamma infrastruktur med Ryssland, skulle hjälpa det övriga Skandinavien med att köpa varor från öst.
I den von Wendtska planen utsattes således de teoretiska premisserna hjälp från vänskapligt sinnade makter i väst till ett Finland i kris och fungerande inomnordiska transportvägar som medel för att hjälpen skall nå fram – vilket det säkerhetspolitiska argumentet för Kvarkenbro vilar på – för en prövning av verkligheten. På von Wendts tid visade det sig att en av de två premisserna klarade provet. Om de i samtiden skulle göra det är förstås omöjligt att avgöra, historien upprepar sig inte och mänsklig verksamhet följer heller inte lagbundenheter som går att jämföra med naturvetenskapens lagar. Men den som i höstmörkret väljer att tungsint spekulera lite kring vilket teoretiskt perspektiv som skulle kunna erbjuda en förklaring till varför stormaktspolitiken inte ställde upp på den von Wendtska planen och de skandinaviska småstaterna gjorde det så kunde välja realismen. Realismen inom de internationella relationerna är skeptiskt inställd till idén om en världsordning i vilken moraliska och ideologiska principer styr, och i stället anses staterna följa det som uppfattas som det omedelbara statliga egenintresset i en global mellanstatlig maktkamp. Stormaktspolitiken går sina egna vägar på egna villkor, medan småstater måste försöka slå sig samman för att ha en chans att hänga med, och då ligger nära samarbete med likasinnade grannar nära till hands. Exempel på ett säkerhetspolitiskt tänkande kring bron som betonar möjligheterna till nordiskt samarbete hittas i Sverige. Niklas Eklund, professor i statsvetenskap vid Umeå universitet, har framfört i en radiointervju att transportmöjligheter som knyter ihop Finland, Sverige och Norge till de norska isfria atlanthamnarna ”A och O” för att man skall kunna bygga upp någon form av meningsfull säkerhet för Finland, Sverige och Norge på lång sikt. Eklund utgår dock ifrån att det kommer att finnas en hjälp från väst som anländer till de norska atlanthamnarna, och spekulerar därmed heller inte på realpolitikens mest cyniska nivå.
Den nordiskt tänkande von Wendt var heller inte cyniskt lagd. Han var – likt USA:s president Woodrow Wilson – nationalliberal och trodde på att om alla nationer i världen fick styra sig själva på liberaldemokratisk grund så skulle en fredlig liberal världsordning småningom infinna sig. Han trodde senhösten 1917 – likt många andra politiska påverkare – att bolsjevikstyret i Ryssland skulle vara kortvarigt och att ett nationalliberalt Ryssland småningom skulle uppstå, givet att Ryssland via handel, samarbete och ett öppet och fritt idéutbyte bjöds in ett framtida liberaldemokratiskt världssamfund. Och i sin vision för ett nordiskt fyrstatsförbund ansåg han att enat Norden hade en viktig roll att spela som västvärldens inkörsport till den ideologiskt välgörande handeln med öst. Också bakom det handelspolitiska argumentet för en Kvarkenbro, det vill säga bron som en viktig länk i en euroasiatisk handelsväg, hittas samma underliggande antagande om att underlättandet av handeln i världen utgör en viktig del av liberalismens spridande.
Källor:
Christian Sourander, ”Georg von Wendt och visionen om ett liberalt nordiskt fyrstatsförbund 1917–1918”, Historisk Tidskrift för Finland 2021:3 (2021) s. 440–476.
”För vissa är en bro över Kvarken en dröm – för andra en mardröm” Hufvudstadsbladet https://www.hbl.fi/artikel/13fe2a47-6fa5-55ad-bd96-5c0443eba1eb
”En bro över Kvarken behövs, säger många kandidater i valmaskinen: ”Vi måste trygga förbindelserna” Svenska yle västerut” https://svenska.yle.fi/a/7-10031130
”Kräver bro över Kvarken för ökad säkerhet i kristid” Sveriges radio https://sverigesradio.se/artikel/kraver-bro-over-kvarken-for-okad-sakerhet-i-kristid
Christian Sourander är doktorand i nordisk historia. Han skriver sin doktorsavhandling om finlandssvensk nordism och nordisk politik.