Av: Rasmus Marjanen, doktorand

”Vad snön dolde i Porkala” löd rubriken i Hufvudstadsbladet den 5.5.1956, den första våren efter återlämnandet. Vad man syftade på var den enorma förstörelse som ryssarna lämnat efter sig, vars slutliga omfattning blev tydlig först när snön smalt. Vid det här laget hade Sovjetunionen ockuperat Porkala i elva långa år, en period som blev avsevärt kortare än de planerade femtio åren som det tunga fredsavtalet inledningsvis hade stipulerat. Under denna period lyckades ryssarna ändå lämna grova och bestående spår i landskapet på arrendeområdet som omfattade cirka tusen kvadratkilometer mark- och vattenområden och som år 1944 vid tidpunkten för överlämnandet hade kring 8 000 invånare.

Förstörelsen har blivit synonym med arrendetiden och månaderna innan återlämnandet kunde invånarna vid gränsen höra explosioner från området. I efterhand har det kunnat konstateras att mycket av det som sprängdes utgjordes av sådant som ryssarna själv hade byggt sedan 1944, framför allt försvarsanläggningar. Enligt bestämmelserna i fredsavtalet skulle Finland lämna husen på området intakta när det utrymdes hösten 1944. Arrangemanget gav ryssarna möjlighet att genast vid överlämnandet fokusera på att bygga värn, istället för civil infrastruktur. Under arrendetiden missköttes däremot underhållet till den mån att många byggnader vid tiden för återlämnandet till Finland redan var i så dåligt skick att det behövdes föga med sprängämnen för att besegla deras öde.

På få ställen är minnet från kalla kriget fortfarande lika närvarande som i Porkala. Det insåg jag kort efter jag började jobba i dokumentärsfilmsprojektet Röster från Parentesen som utkommer i två delar inkommande höst. Tidigare inbillade jag mig också att jag hade en rätt bra uppfattning om vad som hade pågått på området under arrendetiden. Efter att ha gått igenom otaliga bilder, lyssnat på berättelser från personer som upplevde parentesen, och själv staplat fram i skogarna på det tidigare hyresområdet, har jag ändå fortfarande svårt att begripa exakt vad Sovjet egentligen hade tänkt åstadkomma i Porkala. Befästningsarbetet och den påföljande förstörelsen är på en skala som trotsar förnuftet. Går den ändå att sätta i en större historisk kontext?

Militärhistorien saknar inte exempel på enorma byggprojekt som i slutändan inte fullgjorde sitt ursprungliga syfte att avskräcka en potentiell fiende eller vid behov stå emot ett direkt anfall, och i denna bemärkelse har Sovjet förvisso inget monopol på kolossala byggen av dubiös militär nytta. I Finland är det kändaste exemplet naturligtvis Sveaborg, ”Östersjöns Gibraltar”, som den svenska kronan byggde i decennier, men som i slutändan föll mer eller mindre intakt i ryska händer efter en kort belägring år 1808. Ironiskt nog skulle ryssarna själva utföra ett liknande bygge i form av Bomarsund fästning på Åland. Bygget pågick ännu år 1854 då Krimkriget nådde Östersjön och murarna maldes sönder av franska och brittiska kanoner.

Spränggranater som kunde bryta sönder gamla stenbyggen dämpade dock inte byggivern som i slutet av 1800-talet började övergå i härdad betong och gav upphov till allt större anläggningar. Den ökända Maginotlinjen i Frankrike, som hade slukat enorma resurser under 1930-talet, kringgicks (mestadels) av tyskarna på våren 1940, vilka i sin tur kom att sätta sitt hopp till Atlantvallen – ett bygge som sträckte sig från franska Atlantkusten till Norge. Medan de allierade på sommaren 1944 slog sig igenom även denna ”ogenomträngliga fästning” höll japanerna fortfarande på att befästa isolerade stillahavsöar i hoppet att de skulle sakta ner amerikanernas framfart och tvinga dem till förhandlingsbordet. Befästningsarbetet åstadkom förvisso brutala utnötningsslag som ledde till svåra förluster på båda sidorna, men en stor del av ögarnisonerna kringgicks helt enkelt och lämnades att vänta på krigsslutet i isolation.

I ljuset av dessa exempel ter sig byggena i Porkala ändå i flera avseenden som en särskilt märklig affär. Det ursprungliga syftet var förvisso tydligt, ryssarna ville spärra Finska viken vid dess smalaste ställe för att skydda Leningrad. Drömmen om detta hade levt alltsedan staden grundades 1703 och på tidigt 1900-tal befästes Finska viken för att bli det som kom att kallas Peter den stores sjöfästning. Sovjets krav på Hangö udd efter vinterkriget tjänade samma syfte men likväl fruktade man i Finland att området kunde användas som en språngbräda för ett anfall mot Helsingfors. Svaret blev försvarsverken vid Harparskoglinjen, med hoppet om att avskräcka ryssarna från att försöka ett anfall via Hangö udd. Ockupationen av området blev kortvarig, men förstörelsen som ryssarna lämnade efter sig vid reträtten 1941 gav ändå en försmak på det som senare skulle drabba Porkala.

Efter krigsslutet 1945 inledde Röda armén (som från och med 1946 gick under det nya namnet Sovjetarmén), en hastig demobilisering som minskade manskapet från en höjd på tolv miljoner – till dryga tre miljoner man framtill 1948. Att befästningsarbetet i Porkala, med dess cirka 20 000-30 000 soldater och ungefär 10 000 medföljande civila, fortfarande fanns i budgeten tyder på att det inte handlade om någon fotnot i det sovjetiska försvaret. Strax efter överlämnandet gjorde en delegation av sovjetiska officerare en kartläggning av området och lade fram förslag på hur området skulle befästas. Byggarbetet drog igång med stor iver och det första steget var att bereda kusten för flottan som skulle inhämta material till den sovjetiska enklaven. Utöver krigsskadestånden köptes också byggmaterial och framför allt ström från Finland – naturligtvis till fördelaktiga priser för beställaren. Även tyska krigsfångar hämtades till området som arbetskraft, men det är oklart i vilken omfattning. Inledningsvis bestod de flesta värn av virke och packad jord, men byggandet blev allt storskaligare med åren. Ut i täta skogar, vid bergsluttningar och inne i själva berggrunden sprängdes värn, lager och kanonställningar för att bemöta en fiende som aldrig kom. Intressant är också faktumet att många av försvarsverken var riktade mot havet. Hotet förväntades alltså även komma sjövägen från väst, eventuellt med tysk hjälp via Hangö, såsom hade skett 1918.

Uppgifterna om byggandet varierar – I verket Porkala– Tapahtumien Keskellä anges följande statistik: 784 värn mot markanfall, 150 mot en eventuell landstigning och 90 ställningar för luftvärn. Kronjuvelen i detta gjutna bålverk var den enorma bunkern ”Älgen” (i folkmun Kabanovbunkern) – namngiven efter den ryska kommendanten Sergei Kabanov som även fört befäl över den ryska garnisonen i Hangö 1941. Anläggningen sprängdes in i berget och var planerad att utstå ett kärnvapenanfall. Bland bunkrarna fanns allt från kulsprutenästen till skydd för de toppmoderna jetplanen som ryssarna hämtade till området kring Friggesby under 1950-talet. Den totala mängden bunkrar kommer förmodligen aldrig att bekräftas och fortfarande hittas det tidigare okända ställningar på området. De ovannämnda siffrorna ger ändå en uppskattning av projektets omfattning.

Allt detta kan framstå som rationellt från ett militärt perspektiv, vilken försvarande styrka skulle inte föredra skyddet av härdad betong framom en hastigt grävd grop? Faktumet är ändå att det från första början handlade om ett hyresområde. Femtio år blev elva, men bunkrarna växte fram i en takt som skulle ha imponerat på kalla krigets mest ivriga bunkerfanatiker Enver Hoxha, vars diktatur i Albanien lämnade efter sig över 700 000 bunkrar. Därutöver slukade byggprojektet naturligtvis stora resurser vid en tidpunkt då Sovjet led svidande brist på allting. Kriget hade drabbat Sovjetunionen på en skala som är svår att begripa. Exakta siffror är omöjliga att fastställa men omkring 20 miljoner sovjetmedborgare hade dött, och tusentals kvadratkilometer av unionen stod i ruiner. En och annan rysk värnpliktig som var stationerad i Porkala måste säkert ha funderat över vad allt detta byggande var bra för, förmodligen medan han matade in för många klabbar i kaminen i ett beslagtaget hus (på nästan samtliga bilder tagna från området efter återkomsten var spisarna sönderbrända).

Olika orsaker har angetts till varför ryssarna plötsligt lämnade Porkala. Stalins död 1953 och det resulterande politiska ”tövädret” var säkerligen en bidragande faktor. Till detta kom basens enorma kostnader och faktumet att det traditionella kustartilleriet började bli föråldrat i missilernas tidsålder. Warszawapaktens grundande 1955 bidrog också till att tyngdpunkten i Östersjön flyttade längre söderut. En central faktor var att Porkala inte lämpade sig som ubåtsbas, vilket ledde till att basen som Sovjet inrättade i Haralaht på andra sidan Finska viken fick en större betydelse. Basen i Estland som var i bruk fram till Sovjets fall, ger också en dyster inblick i hur det kunde ha sett ut ifall ryssarna hade stannat i Porkala hela den utsatta perioden. Orsaken till återlämnandet ligger säkerligen i en blandning av alla ovannämnda faktorer. Förstörelsen som drabbade Porkala och de återstående anläggningarna utspridda över landskapet fungerar ändå som en påminnelse om hur nära fienden var ifall kalla kriget blivit hett i Norden.

Källor och fortsatt läsning:

Hufvudstadsbladet 5.5.1956

Åbo Underrätelser 2.1.2024

Enqvist, Ove. Mäkiluoto: Kalastustukikohdasta Rannikkolinnakkeeksi. Kyrkslätts Hembygdsförening (Kyrkslätt 2017).

Judt, Tony, Postwar: A History of Europe Since 1945. (New York: 2006).

Leskinen, Jari ja Pekka Silvast. Suljettu Aika: Porkkala Neuvostoliiton Sotilaallisena Tukikohtana Vuosina 1944-1956. (WSOY Helsinki 2001).

Nieminen, Jarmo & Ivonen, Jyrki, Porkkala- Tapahtumien keskellä. 2. Uudistettu painos. Maanpuolustuskorkeakoulun Sotahistorian laitos (2009).

Selén, Lena, och Berndt Gottberg. Porkkala-Udd: Elämää Vuokra-ajan Käänteissä = Vardagsliv I Skuggan Av En Parentes = Life in the Shadow of a Parenthesis = Igapäevane Elu Parenteesi Varjus = Budničnaâžizn’ Za Skobkami. (Siuntio 2010).

Silvast, Pekka ja Pekkanen Risto. Hanko Ja Porkkala: Neuvostoliiton Meritukikohdat. 1. painos. (Helsinki 2015).

Uitto, Antero & Geust, Carl Fredrik, Hangö i andra världskriget (Stockholm 2013)

Walker, Martin. The Cold War: A History. (New York 1995).

< https://arenan.yle.fi/1-50744390 > 30.1.2024

< https://www.facebook.com/rosterfranparentesen > 30.1.2024

Rasmus Marjanen är doktorand i allmän historia och forskar om den historiska utvecklingen av veterangemenskap bland krishanteringsveteraner i Finland och Sverige. Inom projektet Röster från Parentesen har han arbetat som manusassistent, arkivansvarig och transkriberare.