Av: Hanna Lindberg, FD
Fotografiet är taget sommaren 1917 på Sunnanberg Mellangård i Pargas. Längst till höger står min morfar Runes Lindholm som då är tre år gammal. Festfin poserar han tillsammans med sina föräldrar Gideon och Elsa, samt syskonen Doris, Alvi och babyn Elvi. Det syns kanske inte så tydligt på det mörka fotografiet, men Alvi sitter i en hög stol med ordentligt stöd för ryggen. Eventuellt är det den rullstol han använde och som många år senare fortfarande fanns bevarad på vinden i huset. Alvi var nämligen rullstolsburen, troligtvis under hela sitt liv. Han dog endast 16 år gammal, men fanns väl bevarad i morfar minne. Det berättades att Alvi var rolig och tuff, till exempel att han i ung ålder snodde cigaretter, vilket säkert imponerade på den tre år yngre lillebrodern.
Foto: privat
Åtta år efter att fotografiet togs föddes familjens yngsta barn, Yngve. Inte heller han kunde gå, men till skillnad från Alvi finns det inget fotografi på honom och han nämndes inte heller i morfars barndomsberättelser. Yngve var helt sängliggande och vårdades av sin mamma tills han dog i en ålder av 20 år. Ifall Alvi eller Yngve någonsin fick några diagnoser är inte känt, och det var troligtvis inte heller viktigt för familjens agrara vardag i det tidiga 1900-talets Finland.
I september i år har det för första gången i Finland firats en funkishistorisk månad. På initiativ av bl.a. Kultur för alla -servicen har månaden haft som syfte att lyfta fram delar av historien som ofta förbisetts och lägga fokus på funktionsnedsatta personers villkor och agens i historien. Även om funktionshinderhistoria (disability history) har varit ett etablerat forskningsfält sedan 1990-talet är vår kunskap om funktionsnedsattas personers erfarenheter och levnadsförhållanden i historien fortfarande bristfällig. Den funkishistoriska månaden hjälper oss dock inte endast att förstå specifika gruppers historia. Funktionshinderhistoria är ett nödvändigt perspektiv på hela samhällshistorien, som blottlägger samhälleliga gränsdragningar och exkluderande mekanismer.
Den genomgående problematiken inom historisk forskning, att det finns så lite material producerat av ”vanligt folk”, blir än mer accentuerad då man forskar om marginaliserade grupper. Min kunskap om Alvis och Yngves levnadsförhållanden och vardag är filtrerad genom flera personer och det finns så mycket som man inte hittar något svar på. Fick Alvi någon undervisning? Hur reagerade det omgivande samhället på att det i samma familj föddes två funktionsnedsatta söner? Inte heller finns det någon möjlighet att veta om morfars minnesbild av sin bror stämmer överens med Alvis egna erfarenheter.
En liten inblick i hur barn med funktionsnedsättningar behandlades under denna tid får vi dock genom att studera i minnesmaterial som finns bevarat i de kulturhistoriska arkiven. I frågelistan ”Barn och familj” (1973) som finns i arkivet Cultura vid Åbo Akademi ombads informanterna bland annat att svara på frågan ”Hur förhöll man sig till barn som var efter i utvecklingen?”, vilket flera har tolkat som barn med olika funktionsnedsättningar.
Svaren som skildrar tidigt 1900-tal visar inte på ett enhetligt förhållningssätt. Flera redogör för de glåpord barnen kunde få utstå och bland svaren finns berättelser om vanvård av s.k. sinnesslöa barn. En anonym informant berättar till exempel om en flicka som inte fick sitta med resten av familjen vid matbordet och som endast fick äta resterna familjens måltid. Men det finns även helt andra typer av berättelser, som visar hur barnen inkluderades i lokalsamhället. Barnen var med i olika aktiviteter och de som var i arbetsför ålder deltog i den mån de kunde i arbetet.
Även dessa berättelser är naturligtvis filtrerade, och inte heller de ger röst till de funktionsnedsatta barnen själva. Men de hjälper ändå att nyansera den så ofta förekommande stereotypin om att barn med funktionsnedsättningar kategoriskt skulle ha behandlats illa i det förgångna medan dagens samhälle är inkluderande. Funktionshinderhistorisk forskning har förvisso visat på förgångna tiders oförrätter mot personer som klassificerades som avvikande men samtidigt visar samtida funktionshinderforskning på de omfattande problem som fortfarande existerar. Födda 100 år senare skulle Alvis och Yngves liv ha tett sig mycket annorlunda, men lika troligt är att Alvis tilltag som att stjäla cigaretter skulle beundras av en lillebror.
Hanna Lindberg, FD, är specialforskare i historia vid Åbo Akademi. Hon leder projektet Minoritetsvälfärd och reproduktion: Professionaliseringen av den finlandssvenska befolkningsfrågan 1945–1990 (MOR), finansierat av Svenska kulturfonden och Svenska litteratursällskapet i Finland.