Av: professor Johanna Ilmakunnas

Intellektuellt arbete, idkande av vetenskaper samt undervisning och handledning på universitetsnivå handlar huvudsakligen om innehåll och växelverkan mellan individer. Men också materiella omständigheter påverkar forskararbetet, likaväl nu som på 1700-talet. Inom den nyaste historieforskningen som berör universitetshistoria och vetenskapshistoria har forskare allt oftare börjat betrakta materiella och emotionella dimensioner av forskararbetet. Läser man äldre vetenskapshistorisk forskning med känsla för det materiella och det vardagliga, hittar man också vardagens praktiker förvånande ofta, åtminstone mellan raderna. Detta betyder att historiker på 2020-talet fortfarande kan använda forskning publicerat på 1870-talet eller 1920-talet; historisk forskning föråldras väldigt långsamt, om nånsin.

Professorer och andra akademiska profiler aktiva i Åbo från mitten av 1600-talet till tidigt 1800-tal – från grundandet av universitetet i Åbo 1640 tills dess flytt till Helsingfors 1828 – har lämnat många spår i olika arkiv och källor gällande det vardagliga och det materiella i sitt arbete. Exempelvis brevväxling var för de lärda ett sätt att föra vetenskapliga samtal, meddela om vetenskapliga experiment, utveckla intellektuella nätverk samt beställa råvaror som mineralier och växtsticklingar. Men brevledes organiserades också vardagen, arbete och ekonomiska angelägenheter som inte sällan berörde professorers akademiska arbete.

Professor vid kungliga akademien i Åbo, riksdagsledamot, biskop i Åbo och sedermera ärkebiskop i Uppsala Carl Fredric Mennander (1712–1786), hade breda intressen som inkluderade teologi, naturvetenskaper, botanik, historia och statskunskap. Genom sin omfattande brevväxling organiserade Mennander sitt arbete som professor, som präst och som riksdagsman. Breven mellan Mennander och hans son Carl Fredric Mennander (1748–1803, adlad 1769 Fredenheim) berättar hur mycket organisering – som idag kunde kallas metaarbete – som krävdes för att få det materiella och vardagliga omständigheterna av det intellektuella arbetet att fungera smidigt.

Böcker från 1700-talet och 1800-talets första hälft. Bild: Bukowskis.

Av de över 1 200 brev mellan Mennander och Fredenheim som har bevarats behandlar nästan alla vardagens praktiker och det materiella dimensionerna av professorsarbetet, åtminstone under ett par rader eller i en bisats. Ännu oftare handlar hela brevet om vardagens praktiker och materiell kultur. Böcker, tidskrifter och andra trycksaker nämns i nästa alla brev. Andra vardagliga ämnen som framkom ofta var boende, kläder och matvaror samt frön och sticklingar till Mennanders trädgårdar i Åbo och på prästgården Ala-Lemu.

För att organisera litteraturinköp via bokhandlare, auktioner samt vänner och bekanta i Sverige och utomlands krävdes ständiga beställningar och paket som skickades fram och tillbaka över havet mellan Åbo och Stockholm, dit böcker från London, Paris, Amsterdam och Leipzig anlände innan de skickades via anlitade skeppare till Mennander och andra Åboprofessorer. Samlingarna på universitetets bibliotek ökades målmedvetet av både bibliotekarier och professorer, i synnerhet av Henrik Gabriel Porthan (1739–1804), men professorerna hade oftast också betydande egna boksamlingar hemma. På 1760-talet vädrades biblioteksrummet hos Mennander dagligen under sommarhalvåret och i rummet fick ingen annan än sonen komma in då Mennander själv inte var hemma.

Ståndsmässigt boende och klädsel var sociala och kulturella statusmarkörer, men i Mennanders och Fredenheims brev framkommer det att båda hade praktiska dimensioner. När Mennander ville skaffa sig en ny och varm kappa eller päls, bad han om hjälp i anskaffningen från Fredenheim som då hade flyttat till Stockholm för att arbeta som kanslist. Senare ställde den förmögna men sparsamma Mennander in beställningen på kappan eftersom den var för dyr. På hösten 1777 ville Mennander skaffa sig en fåtölj som han beskrev som ”ganska commod” och ”den beqwämligaste”.

Detta berättar om att bekväma fåtöljer och varma kläder i ett väl belyst biblioteksrum ansågs mer eller mindre nödvändiga för en professor för att hålla sig bekvämt sysselsatt i sina intellektuella arbeten och nöjen.

Vidare läsning

Tie meren yli. Turun akatemian aate- ja kulttuurihistoriaa 1640–1828, toim. Johanna Ilmakunnas & Charlotta Wolff, Suomalaisen Kirjallisuuden Seura, 2024.

Johanna Ilmakunnas är professor i nordisk historia vid Åbo Akademi. Hennes forskning berör bland annat arbetets kulturhistoria, vardagens praktiker och materiell kultur under 1700-talet.