Av: Anna-Stina Hägglund, FD
Tisdagen 12. augusti samlades historiker från Åbo och andra orter i landet till Helsingfors-Vanda flygfält för att åka till Reykjavík och det trettioförsta Nordiska historikermötet som denna gång ägde rum vid Háskóli Íslands 13-15 augusti. Historikermötet är en konferens som arrangerats regelbundet sedan 1905 och utgör ett viktigt forum för den nordiska historieforskningen. För min egen del var detta första gången som jag deltog i just den här konferensen och i denna bloggtext har jag samlat några reflektioner och intryck från den.
Pågående diskussion under vår session om kvinnors minneskultur. Foto: Evelina Wilson
Nordiska Historikermötet är, liksom namnet avslöjar, en konferens med fokus på nordisk historievetenskap och den cirkulerar mellan olika orter i Norden med ungefär fyra års mellanrum. Denna gång hade alltså turen kommit till Island och mötet samlade några hundra deltagare sammanlagt. Konferensens tema är väldigt brett och de många sessionerna presenterade den senaste forskningen på teman som sträckte sig från medeltiden till modern tid. Den tematiska bredden på konferensen utgör dess styrka och visar på hur mångsidig historievetenskapen är som fält. Under de tre dagarna kunde man ta del av föredrag som handlade om allt från medeltiden till modern tid, medicinhistoria till politisk historia, samt inre och yttre perspektiv på Norden som region.
Till skillnad från många andra konferenser som har ordnats efter pandemin erbjöds ingen möjlighet till hybrid-deltagande, det vill säga att deltagarna kan välja att delta på plats eller att ge sitt föredrag på distans via videolänk. Med tanke på att en viktig del i konferensdeltagande är just att mötas och diskutera var det trevligt att träffa alla deltagare i sessionssalarna och kring middagsborden. Det är inte ofta som man ges möjligheten att på ett och samma ställe kunna möta gamla och nya kolleger och vänner från hela Norden. En viktig del av konferenserna är nämligen också det sociala programmet i form av mottagningsmingel, konferensmiddag och kaffepauser då man fritt kan samtala med kollegerna och eventuellt planera för kommande publikationer och samarbeten.
Personligen upplever jag konferensresor till olika platser runt om i världen vara en av de största fördelarna med att arbeta som forskare. Jag hade själv ordnat två sessioner under titeln ”Female Remembrance 1400–1600, part I & II” genom mitt SLS-projekt i kulturhistoria vid Åbo Universitet på temat kvinnors minneskultur under medeltiden och tidig modern tid. De båda sessionerna ordandes i samarbete med Margaretha Nordquist, lektor i medeltidshistoria vid Stockholms universitet. Sessionerna innehöll sammanlagt fem presentationer på följande teman: kvinnors roll som genealoger, drottningars koppling till Vadstena kloster, kvinnors sigillanvändning, gåvor till Cisterciensernunnorna i Sko kloster samt minnet av Heliga Birgitta i birgittinernas liturgi. De båda väckte livliga diskussioner och reflektioner kring kvinnors samhälleliga och religiösa roll för att upprätthålla minnet av sig själva, sina institutioner och familjer.
Konferensdeltagarna hade också möjlighet att besöka olika museer i Reykjavík till ett subventionerat pris. Jag passade själv på att besöka Nationalbibliotekets utställning med medeltida saga-handskrifter. Här den så kallade ”Ormsbók” eller ”Codex Wormianus” med Snorres Edda från mitten av 1300-talet. Handskriften har utlånats till utställningen från de Arnamagneanska samlingarna vid Köpenhamns universitetsbibliotek. Foto: Anna-Stina Hägglund
Under konferensen hade jag också möjlighet att åhöra spännande föredrag och diskussioner på teman som medeltida jurisdiktion och om helgonkulter, re-enactment om vikingatiden samt mental hälsa under tidigmodern tid. Med hela fjorton parallella sessioner i programmet var det ibland svårt att välja vilken jag skulle gå och lyssna på och garanterat finns det många spännande sessioner som jag missade – men så är det ofta på större konferenser.
Även om det är en konferens med nordiskt tema var det dominerande språket för sessionerna engelska, inklusive de sessioner som jag själv ordnade. Orsaken är att det utgör arbetsspråket för många forskare, och det är på engelska som man måste skriva för att nå ut internationellt. Likaså är det synd att användningen av engelska uppenbart sker på bekostnad av de skandinaviska språken eftersom jag också anser det vara viktigt att vi behåller vår förmåga att kunna kommunicera med varandra på våra nordiska språk, exempelvis vid konferenser som Nordiska historikermötet.
Givetvis fanns det också tid till att göra lite exkursioner: här de majestätiska landskapen i nationalparken Þingvellír, vilken fungerade som Alltingets mötesplats från 930-talet fram till och med 1800-talet. Platsen är mycket majestätisk där den Nordamerikanska och den Eurasiatiska kontinentalplattan möts. Foto: Anna-Stina Hägglund
Ett minus med en konferens som annars var mycket trevlig var organisationen, och den icke fungerande kommunikationen med den inhyrda byrån som skötte de praktiska arrangemangen. Information om programmet uppdaterades inte som den skulle och ofta fick man inga eller mycket sena svar på frågor gällande sessionerna. Den rigida hållning som konferensbyrån intog bidrog även till att flera deltagare, särskilt yngre forskare med begränsad finansieringstid, tvingades dra sig ur programmet helt och hållet eftersom den tidiga anmälningen krävde att man hade säkrat finansiering för resan redan ett år i förväg. För forskare i början av karriären är konferenser särskilt viktiga för nätverksbyggande. Arrangörer bör därför underlätta deltagande genom att exempelvis undvika krav på alltför tidig betalning av deltagaravgifter.
Konferensen hölls på kampuset till Háskóli Íslands. Foto: Anna-Stina Hägglund
För att sammanfatta. Historikermötet på Island bjöd såväl på ingående samtal om pågående forskningsprojekt, trevliga möten med gamla och nya kollegor samt storslagna vyer under exkursionsdagar före och efter konferensen. Nu tar Norge över stafettpinnen och om ungefär fyra år kommer konferensen att ordnas vid något av de norska universiteten. Vi ses då!
Anna-Stina Hägglund är filosofiedoktor i Nordisk historia från Åbo Akademi. Hennes forskningsintressen berör kontakter mellan religiösa institutioner och människor under medeltiden med fokus på Östersjöregionen. Hon verkar som forskningskommunikatör vid Donnerska institutet för religionshistorisk och kulturhistorisk forskning och har tidigare varit projektanställd i kulturhistoria vid Åbo Universitet med projektet ”Levd minneskultur kring kvinnokloster i det svenska riket 1350–1520” finansierat av Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS).