Av: Rasmus Marjanen, doktorand
Senhösten 1950, när kalla krigets gränser redan var befästa i Europa och Koreakriget rasade i öst, grundades i Paris en för tiden högst ovanlig organisation. Krigsveteraner från Belgien, Italien, USA, Turkiet, Jugoslavien, och Frankrike, tillsammans med en rad delegater från ytterligare länder, slog ihop sig och grundade den internationella veteranorganisationen World Veterans Federation (WVF – ursprungligen under namnet International Federation of War Veterans Organizations, från det franska Féderation internationale des organisations d’anciens combattants). De första stegen hade tagits redan 1946 då representanter för ett antal belgiska och franska veteranförbund hade samlats i Bryssel för att diskutera grundandet av en internationell intresseorganisation för krigsveteraner. Under påföljande år knöts ytterligare internationella kontakter – men det spända politiska läget försvårade och fördröjde arbetet. När verksamheten väl kom i gång växte organisationen snabbt och 1951 fick den också konsultativ status inom Förenta nationerna (FN). Enligt organisationens egna uppgifter består den i dag av 172 veteranorganisationer från 121 länder och representerar över 60 miljoner veteraner. Trots detta är organisationen fortfarande rätt outforskad. Dess huvudsakliga uppgift har bestått av att utöka veteranernas synlighet i deras respektive samhällen, och lyfta fram frågor som vårdbehov och veteranstöd.
Minnestavla för FIDAC:s kongress i Bukarest år 1928 Bild: Kingdom of Romania, Public domain, via Wikimedia Commons
Själva idén om en internationell veteranorganisation var ändå ingalunda ny, och organisationen hade sina rötter i liknande sammanslutningar som uppstått bland första världskrigets veteraner under mellankrigstiden. På franskt initiativ hade organisationen The Interallied federation of War Veterans Organisations (förkortat FIDAC från det franska namnet Fédération Interallíee Des Anciens Combattants) grundats redan år 1920. Den samlade veteraner exklusivt från segrarmakterna. Representanter för veteranförbund som stridit på centralmakternas sida uteslöts, även om det pågick en långvarig debatt inom organisationen för att eventuellt inkludera tidigare motståndare i leden. Denna fackla snappades i stället upp av det mer pacifistiskt inriktade Conférence Internationale des Associations des Mutilés de guerre et Anciens Combattants (CIAMAC) vars fokus låg på krigsskadade och försoning mellan veteraner. Båda organisationernas verksamhet inkluderade internationella konferenser där veteranangelägenheter behandlades. Dessa diskuterade också frågor om veteranernas materiella välfärd, särskilt för krigsskadade, vilket förblev en hörnpelare också i WVF:s verksamhet.
Andra världskriget satte stopp för dessa experiment för internationell solidaritet, och i många länder ledde kriget till en total omstrukturering av veteranföreningar – och veteranpolitik i allmänhet. I USA – där antalet veteraner uppgick till över 16 miljoner – växte diverse veteranföreningar till mäktiga politiska aktörer som påverkade beslutsfattandet. I Sovjetunionen räknades veteranerna likaså i miljoner, men staten förhöll sig skeptisk till organiserade veteranförbund och motarbetade försök till dylik verksamhet. Kontrasten även till länder som Västtyskland, där veteranföreningar i stort sett förbjöds under en kort period efter krigsslutet, var stor. Finland befann sig likaså i en egenartad situation där endast ett större veteranförbund – Krigsinvalidernas Brödraförbund rf – inte förbjöds av den allierade kontrollkommissionen, trots att också dess öde varit i vågskålen efters krigsslutet.
Krigsinvalidernas Brödraförbunds representanter var också på plats i Paris då WVF grundandes, men Brödraförbundet anslöt sig först 1954. Finländska veteraner var således tidigt med i den internationella verksamheten och redan 1953 hade Brödraförbundet mottagit en donation från WVF, vilken användes för att inskaffa utrustning för att undersöka hjärnskador bland veteraner. Samarbetet mellan organisationerna utvecklades med åren till en varaktig del av Brödraförbundets verksamhet, och via WVF har organisationen också deltagit i diverse initiativ för att stöda veteraner världen över.
WVF listar värnandet av internationell fred och säkerhet som sin främsta uppgift. Bild: World Veterans Federation, Public domain, via Wikimedia Commons
WVF anammade en modell där förbund, i stället för nationella representanter, kunde bli medlemmar och representera sitt land i organisationens omröstningar. Finansieringen skulle inledningsvis säkras av medlemsavgifter, men under de tidigare verksamhetsåren räckte dessa sällan till, eller uteblev helt. Historikern Ángel Alcalde påpekar att organisationens finansieringsmodell alltid varit invecklad och att den särskilt under de tidigare åren möjliggjordes av donationer och insamlingar, främst från USA. Under kalla kriget erhöll organisationen också en stark västerländsk prägel trots dess breda internationella medlemsskara, och framför allt amerikanska veteraner hade stort inflytande inom organisationen. Enligt Álcalde lyckades WVF ändå bättre än sina föregångare bli en genuint global sammanslutning främst genom att undvika att fokusera på ett specifikt krigsminne eller en viss konflikt. Detta har med åren också öppnat dörren för en varierande skara av veteraner, vilket innefattar allting från krigsfångar till krishanteringsveteraner. Även om organisationen kunnat ge ekonomiska bidrag, likt det till Finland, har den huvudsakliga verksamheten alltid utgjorts av intressebevakning för veteraner, vilket skett framför allt via FN.
Med åren följde alla större finländska veteranförbund för andra världskrigets veteraner Brödraförbundets exempel och blev medlemmar i WVF, varav det sista utgjordes av Rintamanaisten Liitto år 1985. Medan de alla fortfarande var verksamma fick de därmed turas om vem som representerade Finland i röstningarna. År 2009 blev också Suomen Ulkomaanoperaatioiden Veteraanilitto (SUVL, tidigare Finlands Fredsbevararförbund rf) medlem – efter en ansökan som godkändes redan 2007. I takt med att veteranförbunden för andra världskrigets veteraner börjat övergå till minnesvärnande och blivit traditionsföreningar, har SUVL i samförstånd med krigsveteranerna övergått till att representera alla finländska veteraner inom organisationen. Därmed är Finland fortsättningsvis representerat i förbundet.
Käll- och litteraturförteckning
Framsidans bild: WVF:s fjärde konferens i Haag år 1953. Bild: Daan Noske / Anefo, CC0, via Wikimedia Commons
Alcalde, Ángel ‘The World Veterans Federation, Cold War politics and globalization’, War Veterans and the World after 1945: Cold War Politics, Decolonization, Memory, Alcalde, Ángel & Xosé M. Núñez Seixas, First edition. London: Taylor and Francis, (2018).
Crotty, Martin, Diamant, Neil J., and Edele, Mark. The Politics of Veteran Benefits in the Twentieth Century: A Comparative History. Ithaca: Cornell University Press (2021).
Edele, Mark, Soviet Veterans of the Second World War. A popular movement in an authoritarian society, 1941–1991. (Oxford 2008).
Kleemola, Olli, Veteraanit ja suomalainen yhteiskunta. Vaikuttamistyö, arvostus, lainsäädäntö ja tuki 1940–2025, Gaudeamus (Helsinki 2025).
Sulamaa, Kaarle, Veteraania Ei Jätetä: Suomen Sotaveteraaniliitto 1957–2007. Suomen sotaveteraaniliitto, Edita (Helsinki 2007).
Rasmus Marjanen är doktorand i allmän historia och forskar om veterangemenskap och minneskultur bland finska krishanteringsveteraner.