Av: Professor Holger Weiss

Den 25 mars 2026, på den internationella minnesdagen för slaveriets och transatlantiska slavhandelns offer, antog Förenta nationernas generalförsamling en resolution som erkände handeln med förslavade afrikaner och den rasifierade förslavningen av afrikaner som det allvarligaste brottet mot mänskligheten. Detta, betonar United Nations Declaration of the Trafficking of Enslaved Africans and Racialized Chattel Enslavement of Africans as the Gravest Crime against Humanity (UNDOTEA): ”På grund av det avgörande avbrottet i världshistorien, dess omfattning, varaktighet, systematiska karaktär, brutalitet och bestående konsekvenser som fortsätter att prägla alla människors liv genom rasifierade system för arbete, egendom och kapital.” Resolutionen understryker vidare: ”Vikten av att ta itu med historiska orättvisor som drabbat afrikaner och människor i diasporan på ett sätt som främjar rättvisa, mänskliga rättigheter, värdighet och läkning, samtidigt som den betonade att krav på ersättning utgör ett konkret steg mot gottgörelse.”

I omröstningen stödde 123 stater den juridiskt ickebindande resolutionen, medan tre stater – Argentina, Israel och USA  – röstade emot och 52 lade ned sin röst. Tudelningen i omröstningen återspeglade såväl den postkoloniala uppdelningen av världen i globala nord och globala syd som den historiska i utnyttjare och utnyttjade, förslavare och förslavade. Divergerande former av historiebruk, historiekultur och historietolkning krockade med grundläggande frågor om moral, rättvisa och tidsuppfattning. På den ena sidan stod och står förövarna och nyttodragarna, stater vars tidigare invånare i historisk tid varit aktivt engagerade att etablera och upprätthålla slaveri och slavhandeln men som yrkar på att dra ett streck mellan det förflutna och nutiden. Deras uppfattning är att dagens stater, regeringar och invånare inte kan ställas inför rätta för gångna tiders oförrätter, inte minst då aktörer i historisk tid inte bröt mot lagar eller normer. Enligt den mest envisa och konservativa tolkning kan varken ursäkt eller ersättning komma i fråga.

På den andra sidan barriären står ättlingarna till de förslavade och förtryckta. Nyttodragarna bestämde länge berättelsen om det förflutna men i takt med blottläggandet av koloniala föreställningar och myter har de underkuvades berättelser trätt i förgrunden och erhållit tolkningsföreträde. Omtvistat, förvisso, men det är en global majoritet som kräver att deras historieuppfattning och -tolkning bör bli riktgivande. Den gamla, i globala nord ännu dominerande eurocentriska berättelsen om individens och samhällens framsteg och utveckling i Euroamerika har en parallell postkolonial och subaltern motberättelse om offren och priset för denna framgång.

UNDOTEA är en milstolpe i den pågående omförhandlingen av tolkningsföreträdet om det förflutna. Processen har långa rötter och många röster. Den ifrågasätter och utmanar rådande dominerande moral-, rätts- och tidsuppfattningar och eftersträvar att ersätta dem med ingenting mindre än en ny tolkning av det förflutna: det går inte att dra ett streck över historiska oförrätter, de finns kvar och drabbar efterkommande generationer. Globala nord har för sin del bidragit till denna process genom Nürnbergrättegångarna där förövarna inte kunde försvara sina handlingar med hänvisning till att de inte bröt mot gällande tysk lag, i stället ställdes deras handlingar i relation till mänskligheten och kunde dömas retroaktivt. Omedvetet eller inte öppnade Nürnbergrättegångarna Pandoras ask: kunde nazister dömas för handlingar de begått i det förflutna bör även andra förövare kunna dömas för brott emot mänskligheten. Avstånd i tid och rum kan inte vara utslagsgivande, ej heller förövarens hudfärg eller religiösa tillhörighet.

I brännpunkten är frågan om ansvar och dess dimensioner i tid och rum. Är dagens stater och regeringar ansvariga för brott mot mänskligheten som utövats i det förflutna av dess undersåtar och medborgare? Är det fråga om kollektiva eller individuella handlingar och därmed kollektivt eller individuellt ansvar? Hur långt sträcker sig ansvaret, är det fråga om direkta eller även indirekta kopplingar? Var dra en gräns eller är det överhuvudtaget möjligt att dra en gräns?

Stater och regeringar i globala nord har längre resonerat kring gränsdragningar i fråga om slaveri och slavhandel: dagens stater och kollektiv är inte ansvariga för handlingar i förfluten tid. Gränsdragningen i tid har framför allt gällt initieringen, etableringen och upprätthållandet av den transatlantiska slavhandeln och plantageslaveriet i Amerikorna och Karibien. När frågan om ursäkt och ersättning togs upp av afrikanska regeringschefer i början av 1990-talet tillbakavisade deras motparter i de forna europeiska slavhandelsstaterna dessa krav med hänvisning till såväl tidsfaktorn (handling utförd i förfluten tid) som aktörskap (afrikanska slavjägare sålde förslavade individer till européerna).

Kravet på ursäkt och ersättning förblev dock en central grundbult i den moraliska och politiska diskursen om historiska oförrättelsers tidsliga och rumsliga dimensioner i globala syd. Trots protester från globala nord skrevs det in i slutdeklarationen för FN:s världskonferens mot rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans, vilken ägde rum 2001 i Durban. Fem år senare deklarerade FN:s generalförsamling att slavhandeln och slaveriet bör räknas ”bland de värsta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i mänsklighetens historia”, och utsåg den 25 mars till den internationella dagen för att fira tvåhundraårsdagen av avskaffandet av den (brittiska) transatlantiska slavhandeln. Sedan 2008 har det varit en av FN:s tre minnesdagar. De två andra minnesdagarna tillkom tidigare. Den ena uppmärksammar avskaffandet av (det moderna) slaveriet och instiftades av FN:s generalförsamling redan 1986 och firas den 2 december i åminnelse av FN:s konvention angående bekämpande av handel med människor och utnyttjande av andras prostitution från 1949; konventionen antogs den 2.12.1949. Den andra är den internationella dagen till minnet av slaveriet och dess avskaffande som firas den 23 augusti; minnesdagen instiftades av UNESCO år 1997 till åminnelse av utbrottet av stora slavupproret på Saint Domingue natten till den 23.8.1791.

I Finland tillhandahåller visserligen Suomen YK-liitto/Finlands FN-förbund information om de tre FN-dagarna men någon större synlighet verkar dagarna inte ha fått. Material om slaveriets och slavhandelns historiska och moderna former är dock tillgängligt för att användas inom undervisning i gymnasier och högskolor. I Sverige uppmärksammas därutöver avskaffandet av slaveriet på den svenska kolonin Saint Barthélemy med en minnesdag den 9 oktober; material på svenska för temadagar tillhandahålls exempelvis av Forum för levande historia och SO-rummet.

Medan den transatlantiska slavhandelns och det atlantiska slaveriets historiska dimensioner redan länge öppnats upp och debatterats i skolor, högskolor och av olika aktörer inom medborgarsamhället i Finland, är staten och dess representanter tysta om ansvarsfrågan. Någon officiell diskurs om kraven på ursäkt och ersättning finns inte på den politiska agendan vilket delvis kan härledas från den dominerande historiekulturen och historietolkningen om att Finland varken hade några kolonier eller räknas bland de historiska aktörerna inom den transatlantiska slavhandeln och det atlantiska slaveriet. Gränsdragningen i Finland är således år 1809. I Sverige, där frågan om slaveriet och slavhandeln under svensk flagg inte kan bortförklaras, råder dock samma tystnad i ansvarsfrågan på officiellt håll. Dito är fallet i Danmark och Norge.

Den officiella tystnaden i ansvarsfrågan i de tre skandinaviska länderna är i par med nästan alla andra europeiska stater som varit involverade i den transatlantiska slavhandeln och det atlantiska slaveriet. Enade stod de och tillbakavisade Karibiska gemenskapen CARICOM:s tio-punktsplan samt kraven på formell ursäkt och ersättning 2014. Den gemensamma fronten höll till 2022 då den nederländska premiärministern framförde en officiell ursäkt för landets inblandning i upprätthållandet av slavhandel och slaveri följt av landets kung 2023. I omröstningen i FN:s generalförsamling lade dock landet liksom de övriga staterna i globala nord inklusive de nordiska länderna, ned sin röst. I Finland nådde nyheten om UNDOTEA knappt över nyhetströskeln, i Sverige höjdes kritiska röster över landets ställningstagande och historikern Fredrik Thomasson pekade med rätta på att det var frågan om ersättning som var utslagsgivande.

Röstningen i FN:s generalförsamling den 25 mars 2026 om resolutionen som fördömer förslavning och handeln med förslavade människor som det värsta brottet mot mänskligheten . Bild: UN-Photo/Manuel Elías

De forna europeiska slavhandelsnationernas beteende i omröstningen i FN:s generalförsamling den 25 mars förvånar inte. De länder som däremot sticker ut bland staterna som lade ned sin röst är Fiji, Georgien, Japan, Kambodja, Oman, Palau och Paraguay. Frågan ställer sig huruvida dessa staters beteende var realpolitiskt eller historiepolitiskt betingat. I Omans fall är det entydigt fråga om ett historiepolitiskt beslut eftersom landet har ett långt förflutet i upprätthållandet av slavhandeln och slaveriet i den indiska oceanen. Betecknande är även att illustrationen som ingick i FN:s nyhetsrapport om godkännandet av UNDOTEA var ett fotografi på minnesmärket över slaveriet på Zanzibar. Plantageslaveriet på ön inrättades i början av 1800-talet då Zanzibar stod under Omans överhöghet.

Lika förvånande är att stater såsom Algeriet, Brasilien, Egypten, kungariket Saudi-Arabien, Libyen, Marocko, Sudan, Turkiet och Tunisien godkände FN-resolutionen. Kommer deras statsöverhuvud att be om ursäkt för staternas involvering och upprätthållandet av slavhandeln över Atlanten, Sahara och Röda havet? Eller hävdar de att deras postkoloniala stater inte kan ställas till svars för historiska aktörer, såsom undersåtar i kejsarriket Brasilien, kungariket Marocko, osmanska riket och Egypten under Alawiyya-ätten? Eller hävdar de att de att resolution enbart fördömde den transatlantiska slavhandeln och det atlantiska plantageslaveriet? Brasiliens beteende är i så fall en positiv öppning. Signalerar den centrala aktören under det så kallade ’Andra slaveriet’ (Second slavery) och den ’Gömda Atlanten’ (Hidden Atlantic), med vilket avses plantageslaveriets fortlevnad och expansion i Brasilien, Kuba och USA samt den transatlantiska slavhandelns ’legala’ fortsättning söder om Ekvatorn under 1800-talet, en beredskap för ursäkt och ersättning?

UNDOTEA kräver en omprövning av vår förståelse av det förflutna. När detta väl har kommit i gång måste även vår förståelse för förslavningens och de förslavade individernas historia ändras. Det är fråga om en global erfarenhet och inkluderar förslavandets olika schatteringar och former. Ur ett globalhistoriskt perspektiv är det fråga om slaveriernas – i plural – globala historia vilken är gränsöverskridande i tid och rum.

Referenser och litteratur i urval:

Dale Tomich, ”The Second Slavery and World Capitalism: A Perspective for Historical Inquiry”, International Review of Social History 63:3 (2018): 477–501; Michael Zeuske, “Out of the Americas: Slave traders and the Hidden Atlantic in the nineteenth century”, Atlantic Studies 15:1 (2018): 103–135.

Holger Weiss, ”Slaveri. Förtryck, maktutövning och våld från forntid till nutid”, i Natur & Kulturs Globalhistoria, Band 2, red. Klas-Göran Karlsson (Stockholm: Natur och Kultur, 2022), 529–569.

Michael Zeuske, Handbuch Geschichte der Sklaverei. Eine Globalgeschichte von den Anfängen bis zur Gegenwart (Berlin: De Gruyter Oldenbourg, 2019).

Stephan Conermann, Claudia Rauhat, Ulrike Schmieder and Michael Zeuske eds. ”The Cultural Heritage of Slavery in the Nordic Countries”, Cultural Heritage and Slavery: Perspectives from Europe, (Berlin/Boston: De Gruyter, 2023), 223–251.

The Cambridge World History of Slavery, Vol 1-4 (Cambridge: Cambridge University Press, 2011–2021).

The Palgrave Handbook of Global Slavery Throughout History, eds. Damain Pargas and Juliane Schiel (London: Palgrave MacMillan, 2023).

Hannah Lindgren, ”Därför avstod Sverige i FN-omröstning om slaveriet”, SVT 2.4.2026 < https://www.svt.se/kultur/darfor-avstod-sverige-i-fn-omrostning-om-slaveriet >

Yrjö Kokkonen, ”Orjuus ollut pahin rikos ihmisyyttä vastaan – EU ei kannattanut YK:n päätöslauselmaa”, Yle uutiset, 25.3.2026, < https://yle.fi/a/74-20217385 >

Declaration of the Trafficking of Enslaved Africans and Racialized Chattel Enslavement of Africans as the Gravest Crime against Humanity : resolution / adopted by the General Assembly < https://digitallibrary.un.org/record/4106660 > 13.5.2026

Holger Weiss är professor i allmän historia via Åbo Akademi och affilierad professor i historia vid Göteborgs universitet.