Någon gång under min tid i högstadiet skulle vi skriva en uppsats som behandlade framtidsvisioner. Min mor hade vid något av våra samtal runt middagsbordet berättat om visionen att plantera eukalyptusträd i Tunisien för att skapa en grön barriär mot Sahara och denna idé fick min fantasi att flyga iväg. I uppsatsen skisserade jag upp en grandios plan för att beskoga hela Sahelregionen med träd, först ett smalt bälte och när det vuxit till sig skulle nästa bälte planteras. På detta sätt skulle ökenspridningen hållas i schack och Sahara dämmas in. Jag minns att jag även ritade en karta över hur det hela skulle se ut och bifogade den uppsatsen.

Uppsatsen väcktes till minnet när jag i morse läste intervjun med Eero Paloheimo i Hufvudstadsbladet (15.8.2016) och om hans och U.B. Lindströms initiativ om att beskoga Sahara. Deras initiativ väcker till minnet termen ’desertifikation’ (ökenspridning) som för fyrtio år sedan var på den globala agendan. Sahelregionen hade drabbats av en svår hungersnöd i början av 1970-talet och forskarvärlden – inklusive Afrikahistorikerna – riktade sin energi på att söka svar på vad som hade orsakat katastrofen. Torka och överbetning utpekades, belastningen på odlings- och betesmarker var för stor och hotade att omvandla dessa till ödemark om inte öken. I Nairobi organiserades 1977 toppmötet United Nations Conference on Desertification (UNCOD) vilket resulterade i en aktionsplan, Plan of Action to Combat Desertification (PACD). Vid en konferens i Paris 1994 antogs FN-konventionen United Nations Convention to Combat Desertification in those countries experiencing serious Drought and/ or Desertification, particularly in Africa (UNCCD), vilken rafifierades 1996. Även Finland har undertecknat konventionen.

Ökenspridningen är fortsättningsvis ett reellt problem och hot mot människors och samfunds överlevnad i utsatta regioner. Inte bara i Sahel utan även i många andra regioner runt om på jordklotet. Ett globalt problem, med andra ord, emedan likande utmaningar finns i nordöstra Brasilien, sydvästra USA, Australien, Centralasien (Aralsjön som mer eller mindre försvann p.g.a. mänsklig verksamhet och sovjetisk planekonomi). Huruvida Paloheimos och Lindströms initiativ ger en lösning på problemet är ovisst men deras framtidsvision behövs – utan dylika visioner inget hopp om en framtid.

Framtidsvisioner och drömprojekt är viktiga kuggar i en globalhistorikers försök att förstå världen. Vissa av drömprojekt kommer troligtvis inte att realiseras – tänk på DESERTEC initiativet som lanserades 2009. Visionen var att omvandla Sahara till en solenergipark av gigantiska mått. Projektets syfte – ty initiativtagarna är ännu aktiva och tror på sin sak, se http://www.desertec.org/ – var att lösa energifrågan med ett enda slag. Det hade dock en allvarlig slagsida: för att realiseras borde de politiska förhållandena i regionen (Marocko, Algeriet, Tunisien…) vara stabila. Kom arabvåren 2011…

Det finns olika typer av drömprojekt som en för en globalhistoriker ter sig som samhällsexperiment för att skapa regional jämnvikt eller lösa samhälleliga och politiska strukturella problem. Ett av dessa är idén om att grunda nya huvudstäder. Med en viss cynism och sarkasm möttes den egyptiske presidenten Abdel Fattah al-Sisis plan på att bygga en ny huvudstad för Egypten 2015. Storhetsvansinne och megalomani, konstaterade kritikerna, ett uttryck av makthavarnas eskapism och flykt från Kairos misär och kaos.

Ur ett globalhistoriskt perspektiv ter sig visionen om en ny huvudstad inte alls förlegad. För det första: vilken stad är inte ursprungligen ett drömprojekt? De flesta städerna, om inte alla, har vuxit fram genom att folk valt att flytta till orten (eller flyttats till orten). Ifall den dominerande dynastin bodde i staden blev den centralorten för makthavarna, en ort som i europeiskt geografiskt språkbruk kallas för huvudstad. Men det finns en rad historiska exempel på städer som byggts upp, anlagts som eller deklarerats till huvudstäder genom politiska beslut: Madrid 1606, Sankt Petersburg 1703, Washington DC 1790/1800, Helsingfors 1812, Canberra 1908/1913, Ankara 1923, Brasilia 1960, Islamabad 1960, Yamoussoukro 1983, Abuja 1991, Dodoma 1996. Listan kunde säkerligen göras längre.

Säkerligen är idén om att grunda en helt ny stad lika mycket ett utryck på att bemästra miljön som att fly ifrån en svårkontrollerbar verklighet. Visionen om idealstaden har funnits länge och i en del fall har makthavare till och med försökt att förverkliga sina (eller, egentligen, sina arkitekters och planerares) visioner om hur idealstaden – och därmed idealsamhället skulle se ut. Det behöver inte nödvändigtvis vara fråga om att anlägga en ny huvudstad: under renässansens Italien förverkligades en rad av dessa visioner, såsom Pienza vars uppdragsgivare påven Pius II (född Aeneas Silvius Piccolomini) ville förverkliga en idealistisk stadsplan.

Drömprojekt och framtidsvisioner är inte enbart utopier som aldrig förverkligas (och i vissa fall aldrig borde en ha sett ritbordet eller nått tankefosterstadiet – exempelvis visionen om det totalitära samhället i dess fascistiska/nazistiska eller dess bolsjevikiska/kommunistiska version). I vissa fall ger de öppningar om framtidens nya möjligheter, om att det behövs visionärer som oavbrutet tror på en bättre framtid och att nutidens globala utmaningar kräver globala lösningar vilka i sin tur oftast har sitt ursprung i lokala lösningar, i småskaliga tankesmedjor som får tänka fritt, hos aktivister som vågar kritisera och utmana.