Hemvårdsstödet debatterades flitigt i höstas i samband med att regeringen föreslog en könskvotering av stödet. I stället för att föräldrarna fritt skulle kunna bestämma över vem som utnyttjar förmånen, planerar regeringen att öronmärka månaderna. I min bekantskapskrets skulle många beröras av reformen och förslaget väckte starka reaktioner och upprörda känslor. Motståndet mot att staten styr en angelägenhet som i grunden uppfattas som varje familjs ensak tycks vara stor i Finland. Samtidigt framfördes ett argument som alltid förekommer i diskussioner om hemvårdsstödet, nämligen att det är en ekonomisk nödvändighet i de flesta familjer att det är just kvinnan som är vårdledig, eftersom det oftast är hon som tjänar mindre i familjen.

Som historiker är det ekonomiska argumentet både intressant och välbekant då det handlar om motiven till småbarnsmödrars förvärvsarbete. Under 1960-talet ökade antalet förvärvsarbetande småbarnsmödrar kraftigt i Finland. Detta trots att den kommunala dagvården på inga sätt kunde möta behovet. 1967 utförde socialpolitikern Annikki Suviranta undersökningen Perheenemännän ansiotyö, där hon utredde orsakerna till småbarnsmödrars förvärvsarbete. Bland de tillfrågade kvinnorna dominerade det ekonomiska motivet: de var tvungna att arbeta för att få vardagen att gå runt. Suviranta visade dock att svaren som gavs inte alltid motsvarade den verkliga orsaken till att kvinnorna arbetade. Då alla avgifter som fanns i anslutning till arbetet (resor, vården av barnen) räknades från lönen fanns det nämligen i många fall inte speciellt mycket pengar kvar. Det fanns t.o.m. fall där kostnaderna i samband med arbetet översteg lönen som kvinnorna tjänade. Att kvinnorna ändå hävdade att deras arbete var ekonomiskt nödvändigt tolkade Suviranta som att de hade internaliserat samhällets förväntningar och ansåg att det inte skulle vara accepterat att säga att arbetet gav dem tillfredsställelse.

Tiderna har förändrats. År 1967 existerade inget hemvårdsstöd, kvinnor var endast berättigade till 54 dagars betald moderskapsledighet och föräldraförmåner för fäder existerade inte. I takt med familjepolitikens utveckling har även valen familjerna gör förändrats, men inte i den utsträckning som reglerna skulle tillåta. År 2012 betalades endast 4,2 % av hemvårdsstödet till män. Om de ekonomiska argumenten för det här förhållandet i lika hög grad motsvarar verkligheten som i Suvirantas undersökning skulle vara intressant att veta.

Hanna Lindberg