av Ulf Sundberg

Underlåtenhetssynder är vanligtvis de man ångrar mest. Genom åren har jag träffat ett antal personer som haft mycket intressant att berätta. Jag har dock aldrig satt mig ned och intervjuat någon för att sedan dokumenterat samtalet. En del av dessa missar retar mig fortfarande och nu är det för sent att göra något åt saken.

När en bekant berättade att hans granne är en äldre herre som varit flygare i sin ungdom beslöt jag mig för att inte försitta ett tillfälle till. Trots att jag inte riktigt ansåg mig ha tid försökte jag boka ett möte. Människor berättar gärna om vad de har gjort och denna man var inget undantag.  Efter ett par trevliga timmar hade jag fördjupat mina insikter i flygning högst väsentligt och fångat en del material som troligen inte finns dokumenterat någon annanstans. En bit historia var räddad.

Vad gör man sedan? Min tanke är att försöka få en eller flera artiklar publicerade i någon av de mer populära historietidskrifter som finns i Sverige. Om ingen av dem nappar lägger jag renskriften i en mapp och lämnar in den på något arkiv eller bibliotek som tar emot ”handskrifter”. På så sätt kan någon hitta informationen om ett par hundra år och kanske anse sig ha gjort ett arkivfynd.

De flesta människor har något att berätta. Detta något kommer i en framtid att upplevas som intressant av någon. Därmed kommer ingen intervju att vara helt förgäves.

Ann-Catrin Östman

För hundra år sedan, i april år 1914, utgavs boken Svenskt i Finland. Raden av böcker som beskriver och begrundar det svenska i Finland är lång. Just den här skriften bär underrubriken ”Ställning och strävanden” och i förordet talas det om en kamp för nya ideal. Bland bokens skribenter finns huvudsakligen studenter och yngre forskare men även partianknutna, däribland Axel Lille, en av den svenska samlingsrörelsens huvudgestalter.

Denna aprilmånad hade ordet ”finlandssvensk” ännu inte tagits i allmänt bruk.  Åren innan hade intensiv debatt förts på Studentbladets sidor om hur den grupp som nu kringgärdades skulle benämnas. Inom kort skulle ordet ”finlandssvensk” utgå med segern och bli det ord som skulle kännas rätt på tungan ännu ett sekel senare. Författaren till bokens första text, den minst sagt kampinriktade Arthur Eklund, ville hellre använda ordet ”svenskar” än ”svensktalande”. Med ordvalet ville han framhålla att det existerade två särskilda raser i landet. Också andra ord var i rörelse. Där medskribenterna använde ordet ”finlänning” för att även betona gruppens anknytning till fosterlandet, föredrog Eklund ordet ”finländare”.  Som bekant var det sistnämnda ordet som kom i användning.

Enligt förordet skulle boken ses som en plattform för personliga åsikter och inte som en programförklaring. Boken kom dock att bli opinionsbildande.  I Hufvudstadsbladets anmälan betonades dessutom dess vetenskapliga karaktär och författarnas koppling till akademiska kretsar.  Arkeologen C. A. Nordmans uppsats sågs som lyckad popularisering och Gabriel Nikanders översikt om språkgränsen som förträfflig.

I vilka tankesammanhang stelnade de ord som för oss kan te sig som självklara? Två av författarna använder på ett mycket explicit sätt rasifierat tänkande för att definiera det svenska. Bokens syfte var att ”bära vittne om det folkmaterial och det idématerial, varmed svensk samlingssträvan hos oss arbetar”. Eklund beskrev ”folkmaterialet” med manligt kodade begrepp som spänstig resning, dådkraft och krigarsinne, vilket sågs som uttryck för germanska rasegenskaper. Även K.Rob.V.Vikman blandade på ett tidstypiskt sätt samman idéer om folklynne med  då moderna rasläror. Vikman använde å sin sida ordet svensk för att beteckna österbottningarnas egenskaper, bl.a. krigarinstinkt, äventyrslust och ”solidarism”.  Vikmans text kan relateras till den antropologiska forskning som fäste stor vikt vid kroppsliga skillnader.

Redan i den första anmälan i Hbl kritiserades bokens ”dunkla, svårbevisade, rastankar”, och på Finsk Tidskrifts sidor fördes en diskussion om hur ras, kultur, språk och/eller historia som gav form åt det svenska i Finland.  Till den överdrivna tron på ras ställde sig en del av skribenterna kritiska och framhöll i stället kulturens och/eller språkets betydelse.  Men i jämförelser med det finska tillskrevs det svenska ofta överordnade betydelser, främst genom idéer om västerländsk kultur.

Den svenska särarten projicerades också på det förflutna. De stenåldersfynd som presenterades i boken tolkades i flera fall som svenska och utifrån järnåldersfynd kunde ett skandinaviskt kynne läsas fram. Det här hur visar hur det tydligt definierbara, åtskilda och avgränsade blir en norm, både vad gällde det förflutna och framtiden. I uppsatsen om språkgränsen redogjorde Nikander på ett fascinerande och gediget sätt för förändringar i språkgränsen och för språkbyten. Men samtidigt ställde han sig frågande till de källor som framhävde tvåspråkighet på landsbygden. I framtiden ville han se en enspråkig landsbygd och då skulle ”vardera nationaliteten åtnjuta större trevnad”. För städernas del skisserade han en tvåspråkighet, berättigad av utveckling och industrialisering.

När böcker av det här slaget läggs mot varandra får även de tillsynes självklara orden historia; vi kan se det föränderliga i de ord som både skapar och ger innebörd åt grupper av olika slag. Just den här boken synliggör den kontext där de ord som vi i dag använder om det svenska i Finland stelnade och fick – för att använda en av författarnas ord – ”burskap i språket”.

Ann-Catrin Östman, akademilektor i historia

av Nils Erik Villstrand

I Japan blommar körsbärsträden och man samlas under dem med välfyllda matkorgar för att glädjas åt våren och begrunda livets förgänglighet. Hos oss har ”Den blomstertid” blivit ett av de säkrare vårtecknen, närmare bestämt diskussionen om psalmens existensberättigade på skolornas våravslutningar. Den här gången var det biträdande justitiekansler Mikko Puumalainens ställningstagande till förmån för konfessionsfria tillställningar i skolorna som utgjorde startskottet.

Psalmen, som många upplever som omistlig, gjorde debut i den svenska psalmboken 1695. Få litterära verk anses i en nordisk kontext ha haft större inflytande än just den. Psalmboken och almanackan, inte Bibeln, var de verkliga folkböckerna. 1695 års psalmbok var officiell svensk psalmbok i Finland till 1888. När den utkom restes från centralregeringens sida krav på en ny finsk psalmbok som till uppläggning och innehåll överensstämde med den nya svenska. Ett sådant krav var naturligt i det karolinska enväldet som eftersträvade likriktning av allt och alla.

Sättet på vilket kravet i praktiken efterlevdes är intressant. I den nya finska psalmbok som utkom 1701 var psalmerna lika många som i den svenska men endast en fjärdedel av dem var en direkt översättning. Stommen utgjordes av psalmerna i två äldre finska psalmböcker. Den ena av dem var Jakobus Petri Finnos psalmbok, troligtvis från år 1583, och den andra Hemming Henrikssons, kyrkoherde i Masku, som trycktes 1605. Finno utarbetade sin psalmbok med 1572 års svenska psalmbok som förebild. Både han och Hemming översatte psalmer från framförallt svenska men också latin och tyska. De skrev också själva ett antal av psalmerna. Hemming tog in Finnos alla psalmer i sin utvidgade psalmbok som sedan som sådan införlivades med 1701 års psalmbok som var i bruk i nästan 200 år.

De finska psalmernas historia är i främsta rummet en historia om översättning framhåller Taru Kolehmainen i Suomennoskirjallisuuden historia, del 1. De olika svenska och finska psalmböckerna innehåller i stort sett samma psalmer, ofta med ursprung i tyska original av bland andra reformatorn Martin Luther. En av de gemensamma psalmerna i 1695 års svenska och 1701 års finska psalmbok var ”Den blomstertid nu kommer” som ursprungligen kallades ”Een sommarwisa”. Den uppges vara skriven på 1690-talet av prästmannen Israel Kolmodin, men hymnologerna är inte längre helt övertygade om att det förhåller sig just så. Vem som komponerat melodin vet man inte.

”Den blomstertid” börjar på finska med orden ”Jo joutui armas aika” och kallas så eller kortare och enklare ”Suvivirsi”, sommarpsalmen, eftersom alla vet vilken psalm som avses. Den har erövrat rangen som den mest omtyckta psalmen i Finland. Alla som stämmer in i ”Den blomstertid” eller ”Suvivirsi” sjunger in sig i en lång svensk-finländsk tradition. Traditionen är också nordisk eftersom ”Den blomstertid” ingår i den danska och norska psalmboken.

Men det är en psalm där – föga förvånande – Gud fader figurerar. Som alternativ har därför en helt sekulariserad finsk version i tre strofer till klorofyllens lov författats och erbjuds alla festarrangörer som politiskt korrekt alternativ på nätet (www.pro-seremoniat.fi). Det multikulturella samhälle som vi långsamt blir en del av kräver att vi lär oss hantera olikhet och visa respekt. Så exit, ”Den blomstertid” i traditionell tappning? Jag hör inte till dem som tänker så. Att avstå från någonting så centralt i vårt kulturarv förefaller inte särskilt väl övervägt eftersom det inte är i någons intresse att så sker.

Kulturarv är i likhet med kanon vid närmare eftertanke ett lömskt begrepp – vad som ingår i det och vad som ställs utanför skall vara underställt kontinuerlig diskussion – men det går inte att komma ifrån att vi förvaltar ett i hög grad kristet arvegods. I en genuin interkulturell dialog skall också vi blekansikten i norr som överlevt ännu en vinter ha något för oss värdefullt att erbjuda. ”Idas sommarvisa” må vara hur fin som helst, men inte lär den kunna ersätta ”Den blomstertid”. Det ljusa kristna budskapet om en nåd som räcker året om i psalmen kan rimligen vid behov vägas upp med hjälp av programinslag som lyfter fram pärlor ur andra kulturkretsars skattkammare.

Tolerans är onekligen ett honnörsord och en ledstjärna i det mellanmänskliga umgänget men av toleransen följer inte med logisk nödvändighet ett krav på självutplåning. Snarare tvärtom, den förutsätter som jag ser det en bevarad mångfald, att det finns något substantiellt att tolerera. Tolerans är således åtminstone i sin klassiska betydelse inte detsamma som att omfatta (”gilla” på twitterska).

”Jultomtens verkstad” à la Disney i stället för julevangeliet och ”Mitt sommarlov” i schlagertakt i stället för ”Den blomstertid” – vilka praktiska konsekvenser får Puumalainens färska ställningstagande? Vem som slår ut vem i det statliga beslutsfattandet är inte helt klart för mig, men Riksdagens grundlagsutskott tog i alla händelser 2003 ställning och konstaterade att ”Den blomstertid” eller julevangeliet inte förvandlar en skolfest till ett kristet evenemang. Och i fjol kom biträdande justitieombudsman Jussi Pajula med sitt fyra sidor långa ställningstagande som överensstämmer med grundlagsutskottets ståndpunkt. Redan 2011 tog han ställning mot bordsböner i skolan medan han om ”Den blomstertid” konstaterar att psalmen är fast rotad i finländsk kultur och att den sjungen på en skolavslutning inte innebär en kränkning av religionsfriheten.

Sedan årets början har tidningen Die Zeit uppmärksammat Första världskriget. I både Tyskland och Storbritannien har Christopher Clarks The Sleepwalkers: How Europe Went to War in 1914 väckt uppseende och debatt, inte minst genom tesen att mer eller mindre alla inblandade parter bar ansvar för att kriget bröt ut. Framför allt i Tyskland har en del historiker dock ifrågasatt Clarks framställning och framhävt att Fritz Fischers gamla tes om att Tyskland skulle målmedvetet ha styrt in på kriget (Griff nach der Weltmacht: Die Kriegszielpolitik des kaiserlichen Deutschland, 1914/18, 1967) ingalunda kan åsidosättas. I en artikel i Die Zeit påpekas bl.a. den regelrätta indoktrineringen av skolbarn om det förestående kriget som bedrevs av tyska lärare åren innan kriget bröt ut. I en annan påpekas att det inom ledande militära och politiska kretsar i det tyska kejsarriket dryftades Die Judenfrage, framför allt då det gällde nyordningen av och ”civilisationsuppdraget” i Ober Ost eller de av de tyska trupperna ockuperade områdena vid Östfronten, d.v.s. Kurland, Litauen och delar av Vitryssland.

En fråga som jag väntar mig att ytterligare diskuteras i Die Zeit är upplösningen av Östfronten, det ryska imperiets sammanbrott och den tysk-österrikiska framstöten i Vitryssland och Ukraina åren 1917 och 1918. Freden i Brest-Litovsk i mars 1918 brukar i den sedvanliga framställningen om kriget vara slutpunkten på krigshandlingarna i öst varefter den tyska härledningen kunde flytta över de tyska trupperna till västfronten för en sista kraftansträngning innan de amerikanska truppernas ankomst på den europeiska kontinenten. Det som har fallit i glömska, men som lyfts fram av den amerikanska historikern Vejas Gabriel Liuvelicius i boken War Land on the Eastern Front (2000), är att den tysk-österrikiska framryckningen i östra Europa ingalunda tog slut i mars 1918. I stället resulterade den s.k. Brotfrieden som påtvingats den ukrainska (protyska) regeringen att både Vitryssland och Ukraina ockuperades av tyska och österrikiska trupper på sammanlagt en halv miljon man.

Slutligen framhäver ledaren i Die Zeit den 9 januari 2014 att Första världskriget mer än 1945 kom att definiera den nuvarande världen. Efter 1989 och 1991 framstår Kalla kriget som en 35-årig parentes, medan de globala förändringar som inträffade och utlöstes under och efter Första världskriget kom att sätta punkt på den ’imperiala tiden’. Fredsfördragen efter Första världskriget var förknippade med stora förhoppningar inte bara bland de krigströtta parterna utan även bland de underkastade folken i kolonierna. Woodrow Wilsons vision om nationernas självbestämmande innebar slutpunkten på kolonisatörernas överhöghet över de koloniserade – om än med fördröjning. Ett flertal av de ritbordsstater som uppstod i samband med Versaillesfreden – i Europa självständiga, i resten av världen som NF:s mandat – visade sig vara problematiska konstruktioner: Tjeckoslovakien delades i tu 1992, Jugoslavien föll sönder på 1990-talet, Irak 2003, Syrien 2012. Upplösningen av de koloniala väldena i Afrika och Asien utlöstes av Die Urkatastrophe der Moderne: utomeuropeiska trupper blev ögonvittnen över barbariet på fronten, den vite mannens överlägsenhet och Västerlandets självpåtagna globala mission civilisatrice blev omöjliga att upprätthålla efter 1918 om än den globala självständighetsvågen kom att inträffa först efter 1945.

1914, Första världskriget och 1918/19 framstår som globala vändpunkter. Kriget skulle komma, en del hoppades med iver på att rensa luften, andra tolkade med bävan tidens tecken våren och sommaren 1914. Men att en hel epok skulle gå i graven trodde ingen (förutom kanske futuristerna). I och för sig gjorde det inte heller någon när stormakterna förhandlade i Wien år 1814 – revolutionens spöke med kravet på jämlikhet, frihet och broderskap skulle förpassas till historien, den gamla ordningen skulle åter befästas. Frågan är dock om 1814/15 kom att bli en global vändpunkt annat än i Europa där det nationella uppvaknandet så småningom sprängde de mångkulturella konglomeratstaterna och imperierna. 1914 fanns det få tecken på att inget av de europeiska kontinentala imperierna skulle överleva urkrisen, 1918 var det ett faktum. Den intressanta frågan i ett framåtblickande långsiktsperspektiv är på vilket sätt eller om alls perioden kring år 2014 blir en ny global vändpunkt. Är det kring denna tidpunkt som framtidens globalhistoriker kommer att datera den postmoderna världens början?

 Holger Weiss

Några anspråkslösa assimilationsråd

Mats Wickström

1990-talet var mångkulturalismens stora årtionde i Västvärlden, men efter Millennieskiftet har mångkulturalismen stöt på det ena bakslaget efter det andra. Assimilationismen – målsättning att minoritetsgrupper överger språk och kultur och införlivas i majoritetsbefolkningen – har ett igen ett starkt stöd hos såväl nordiska som europeiska politiker. Eftersom dagens politiker till allmän olycka verkar prova sig fram i många frågor tänkte jag i detta blogginlägg ge assimilationsivrarna några historiskt förankrade råd om hur man politiskt kan underlätta assimilering.

För det första: ett effektivt sätt att främja assimilation är att motverka en rumslig koncentration av minoritetsgruppen eftersom en ansamling av gruppen möjliggör vidmakthållandet av minoritetens språk och kultur i det offentliga rummet. Traditionellt sett har den spatiala koncentrationen av minoritetsgruppens medlemmar befrämjat giftermål inom gruppen, dess kulturella organisering och politiska mobilisering. Områden, regioner eller stadsdelar, som befolkas av minoriteten bör brytas upp socialt. Detta kan göras genom att stödja minoritetsmedlemmar flyttningar från området och majoritetsmedlemmars flyttningar till området.

För det andra: minoritetsforskning visar att förtryckta minoriteter ofta sluter sig samman, vilket försvårar assimilationen av dem. Romernas och judarnas historia uppvisar otaliga exempel på detta. Den målmedvetne assimilationsivraren bör därför beivra diskriminering av minoritetsgruppens medlemmar och motarbeta s.k. hattal. Minoritetsmedlemmarna bör erfara att gruppens levnadssätt är underlägset majoritetsgruppens och att det inte är värt mödan att upprätthålla det. Denna känsla kan ingjutas utan att öppet diskriminera minoritetsmedlemmarna på basis av deras grupptillhörighet och utan att i offentligheten prata nedsättande om gruppen. Ekonomismens till synes neutrala språk och praxis är ett utmärkt redskap, vilket det även är när det gäller undergrävandet av det kanske största assimilationshindret: minoritetsinstitutioner.

Slutligen, alla försök av invandrade minoritetsgrupper att etablera egna samhällsinstitutioner, framförallt skolor, bör förhindras. Detta kan göras samtidigt som man i offentligheten upprätthåller en mångkulturalistisk retorik om hur minoriteten berikar samhället. Den svenska hanteringen av Sverigefinnarna under efterkrigstiden är ett skolboksexempel på detta. De finskspråkiga barnen ledes in i majoritetssamhällets institutioner och assimilerades framgångsrikt samtidigt som den svenska eliten talade vackert om den kulturella mångfalden och fördömande om assimilation.

Om minoriteten har ett väletablerat institutionellt nätverk kan det vara knepigt att med demokratiska medel nedmontera det. Assimilationsivraren får i det här fallet sätta sitt hopp till de mer långsamt verkande assimilationsprocesserna och uppmuntra all slags gränsöverskridande verksamhet, särskilt sådan som öppnar upp minoritetsgruppen. För många assimilationsivrare kan det kanske kännas motbjudande, men om det numerära övertaget är stort är en öppen och kärleksfull famn en både human och effektiv assimilationsmetod.

Hemvårdsstödet debatterades flitigt i höstas i samband med att regeringen föreslog en könskvotering av stödet. I stället för att föräldrarna fritt skulle kunna bestämma över vem som utnyttjar förmånen, planerar regeringen att öronmärka månaderna. I min bekantskapskrets skulle många beröras av reformen och förslaget väckte starka reaktioner och upprörda känslor. Motståndet mot att staten styr en angelägenhet som i grunden uppfattas som varje familjs ensak tycks vara stor i Finland. Samtidigt framfördes ett argument som alltid förekommer i diskussioner om hemvårdsstödet, nämligen att det är en ekonomisk nödvändighet i de flesta familjer att det är just kvinnan som är vårdledig, eftersom det oftast är hon som tjänar mindre i familjen.

Som historiker är det ekonomiska argumentet både intressant och välbekant då det handlar om motiven till småbarnsmödrars förvärvsarbete. Under 1960-talet ökade antalet förvärvsarbetande småbarnsmödrar kraftigt i Finland. Detta trots att den kommunala dagvården på inga sätt kunde möta behovet. 1967 utförde socialpolitikern Annikki Suviranta undersökningen Perheenemännän ansiotyö, där hon utredde orsakerna till småbarnsmödrars förvärvsarbete. Bland de tillfrågade kvinnorna dominerade det ekonomiska motivet: de var tvungna att arbeta för att få vardagen att gå runt. Suviranta visade dock att svaren som gavs inte alltid motsvarade den verkliga orsaken till att kvinnorna arbetade. Då alla avgifter som fanns i anslutning till arbetet (resor, vården av barnen) räknades från lönen fanns det nämligen i många fall inte speciellt mycket pengar kvar. Det fanns t.o.m. fall där kostnaderna i samband med arbetet översteg lönen som kvinnorna tjänade. Att kvinnorna ändå hävdade att deras arbete var ekonomiskt nödvändigt tolkade Suviranta som att de hade internaliserat samhällets förväntningar och ansåg att det inte skulle vara accepterat att säga att arbetet gav dem tillfredsställelse.

Tiderna har förändrats. År 1967 existerade inget hemvårdsstöd, kvinnor var endast berättigade till 54 dagars betald moderskapsledighet och föräldraförmåner för fäder existerade inte. I takt med familjepolitikens utveckling har även valen familjerna gör förändrats, men inte i den utsträckning som reglerna skulle tillåta. År 2012 betalades endast 4,2 % av hemvårdsstödet till män. Om de ekonomiska argumenten för det här förhållandet i lika hög grad motsvarar verkligheten som i Suvirantas undersökning skulle vara intressant att veta.

Hanna Lindberg

KRIG OCH ÄKTENSKAP

Ulf Sundberg

Ett historieintresse har ofta någon sorts ledmotiv, en särskild frågeställning som medfört att man dragits djupare och djupare in i de historiska frågeställningarna. För min egen del rör det sig om världskartan. I min ungdom tyckte jag geografi var intressant. Jag tittade mycket på kartor. Efter att ha konstaterat vilka länder som fanns och ungefär var de låg började jag fråga mig: Varför finns just de här länderna och varför går deras gränser där de går? Någonstans visste jag att ”så har det alltid varit” var fel svar. Det stod snart klart för mig att det fanns ett samband mellan krigen och kartan. Länder kunde uppstå, förminskas, förstoras eller till med försvinna som resultat av väpnade konflikter.

En tid senare insåg jag att krigen inte var hela förklaringen. Dynastiska skäl kunde vara väl så viktiga. England erövrade aldrig Skottland, eller tvärt om. Den engelska dynastin Tudor dog ut och den närmaste tronföljaren råkade vara kung av Skottland. Jag upptäckte sedan att även Spanien var ett resultat av ett dynastiskt spel. Ferdinand av Aragonien gifte sig år 1479 med Isabella av Kastilien och grunden till det nya Spanien var lagd. Även Akvitanska imperiet fascinerade mig. Henrik II av det franska huset Anjou fick ärva avsevärda områden i Frankrike av både sin mor och sin far. Han fick även ärva den engelska kronan. Imperiet blev ett faktum när Eleonora av Akvitanien skiljde sig från den franske kungen år 1152 och istället gifte sig med Henrik II. Eleonora tog med sig större delen av södra Frankrike i boet och ett imperium var skapat. Imperiet tillhör dock de statsbildningar som inte längre existerar. Efter över 100 år av krig, hundraårskriget, hade fransmännen i mitten av 1400-talet tagit tillbaka huvuddelen av allt fransk område som Henrik II en gång ärvt eller gift sig till. Konflikten blev därmed ett av de otaliga exempel där kriget har omskapat kartan. Normalt sett brukar fredsförhandlingarna avgöra hur kartan skall se ut efter ett krig, varför studie av fredsavtal för min del blir extra intressant. Hundraårskriget råkade bli ett undantag från regeln, något fredsavtal slöts aldrig och engelsmännen bara konstaterade sin förlust av stora landområden.

Med min vinkling på historieintresset blir man aldrig sysslolös. Det finns ett stort antal exempel på händelser som har lett fram till att gränser ändras, att nationer uppstår, expanderar, förminskas eller försvinner. Jag kan dock med tillfredsställelse notera att de gränsförändringar som har skett under min livstid, vilket inte är så få, har kunnat genomföras med betydligt mindre blodsutgjutelse än vad som ofta varit fallet under tidigare sekel.

Ulf Sundberg har just avslutat sina magistersstudier vid Åbo Akademi och har bland annat författat boken Svenska Freder och Stillestånd 1249 – 1814 (Hargshamn 1997).

Nils Erik Villstrand

Professor i nordisk historia, ÅA

Historiefritt och härligt

Historieundervisningen vid våra gymnasier står uppenbart inför en ny situation. Valfrihet är honnörsordet, och det pedagogiska smörgåsbordstänkandet kan leda till att det blir möjligt att ta sin studentexamen utan kurser i historia och samhällslära. Vi som mentalt laddat upp för att genast det öppnas en möjlighet arbeta för den svenska tiden i Finlands historia som ett gymnasialt obligatorium får omdisponera våra krafter till ett försvar av också historien som sådan. Samtidigt når mig nämligen också oroande bulletiner från arbetet med att förnya grundskolans läroplan, också här sitter tydligen den svenska tiden mer trångt än tidigare. Den kulturella självstympningen skall föras upp på nya och kanske tidigare aldrig skådade höjder i vårt land.

Som historiker drabbas jag ibland av en längtan efter att äntligen få ge upp: låt dem som inte vill kunna språk eller ha en relation till den historia som multidimensionellt format det land de lever i äntligen få vara i fred med sitt. Man kan säkert uppleva sig helt tillfreds med den folkkulturella mixen HK:s blå (alternativt snus!), Lapin kulta och Uuno Turhapuro. Eller i en mera transnationell design dansa med stjärnor och umgås med gillande nätvänner, hela tiden lika lycklig som någonsin den korkeksfixerade tjuren Ferdinand.

Så varför ändå envisas med att argumentera för såväl historia som obligatorium och behovet av en lång version av Finlands historia i våra skolor? Helt enkelt därför att det i det i det förra fallet är fråga om att ge medborgarkompetens. I det senare fallet står inte i främsta rummet den lilla svenskspråkiga minoritetens väl och ve på spel utan ingenting mindre än folkmajoritetens eget bästa. Ingen existensform i Finland är nämligen så finsk att den inte samtidigt skulle vara synnerligen svensk. Min enkla tanke är denna: endast den som har en uppfattning om vad som format den kultur som han eller hon ingår i har en möjlighet att åtminstone hyggligt bra förstå sig själv.

”Tvångssvenskan” delar opinionerna i vårt land och den kommer att stötas och blötas i en nära framtid. Min enkla tanke nummer två är att det finns en koppling mellan historia som insikt och språk som kunskap. Svenskan som obligatorium brukar försvaras med nyttan, den som vill bädda för sin karriär försummar inte svenskan som öppnar upp för andra språk. Men svenskan är inte bara nytta i inskränkt mening i Finland, den är en del av oss som vi aldrig får loss. Och hur det svenska, språket inklusive, utgjort en stark formativ kraft kan vi bara få inblick i den mödosamma vägen. Genom att granska och förhålla oss till vårt eget gemensamma förflutna.

                                                                                                             (8.1.2014)

Bildningsuniversitetets nedkörning om inte undergång, resultatansvar in absurdum och slimmandet av verksamheten tills inget mera kvarstår än de mest produktiva enheterna – framtidens melodi som redan infunnit sig vid Åbo Akademi? Humaniora tycks vara på defensiven, de små ämnenas existens ifrågasatt – är det ingen som förstår oss och stiger upp till vårt försvar?

Förvisso, humanistiska fakulteten vid Åbo Akademi liksom hela universitetet genomgår tuffa tider. Men det fixar sig. Dagens kris kommer att lösa sig, nu gäller det att blicka framåt och se var de nya utmaningarna finns. Var står vi humanister och vart kunde historieämnet vara på väg?

En kort tillbakablick: universitetet är Västerlandets nästäldsta institution, men dagens universitet har förutom namnet föga gemensamt med verksamheten i Bologna, Paris, Salerno eller Oxford på 1100- och 1200-talet. Ej heller med de universitet som uppstod efter reformationen – ämbetsmannautbildningsanstalter som de huvudsakligen var. Forskning och vitterhet fanns i akademierna och de lärda sällskapen utanför universiteten. Det humboldtska bildningsuniversitet är i själva verket ett ganska ungt fenomen och att forskningen hittat sin hemvist i universiteten likaså. Och sedan kom globaliseringen, EU och Bolognareformen…

Universiteten överlever ifall de anpassar sig till det omkringliggande samhällets förändringar och kan läsa förändringarna i tid och rum. Åbo Akademi och dess humanistiska fakultet byggdes upp under nationsbyggnadstiden under 1900-talet. Dess huvudsakliga målgrupp var den finlandssvenska befolkningen. Länge var detta paradigm en självklarhet. Men det finländska samhället förändras och så även de svenska rummen i Finland. Landet är inte mera homogent lutherskt och flyttrörelserna under 1960- och 1990-talet har förändrat landet. Nyfinländarna och även nyfinlandssvenskarna har kommit till – men hur närvarande är de i det Finlandssvenska universitetet? Är det ens attraktivt för dem?

Min vision för historieämnet är att vi söker oss mot det 21:a århundradet och tar oss an framtidens svåra frågor – som historiker, förvisso: klimatförändringen, urbaniseringen, befolkningsfrågan. Inte för att vi skulle ha svar på dessa utmaningar men det gäller att delta i lösningen av dessa globala frågor. Förklaringsmönstren och våra berättelser måste dock få ett annat fokus och en annan tidsfixering – vi kan inte mera ge samma berättelser som under 1900-talet. Däremot borde vi bli bättre läsare och uttolkare av det som den tyske historikern Karl Schlögel betecknar som ’Kriechströme’ i sin senaste essäsamling Grenzland Europa. Unterwegs auf einem neuen Kontinent (2013) – de strömmar som förebådar en förändring, som formar nya tider och rum i skuggan av och vid sidan om mediebevakningen av politiker och institutioner.

Dagens kris? Javisst, den fixar vi tillsammans – genom att blicka framåt! Genom att bygga upp ett universitet för det 21:a århundradet.