Av: Anders Ahlbäck, Johanna Ilmakunnas, Hanna Lindberg & Pirjo Markkola
Platsen är ett forskarseminarium eller en konferenssession. Ett mer eller mindre halvfärdigt utkast till artikel eller kapitel läggs fram för diskussion av nervösa författare. Så får Ann-Catrin Östman ordet. Entusiastiskt framåtlutad berömmer hon författarna genom att presentera en knivskarp analys av hur ansatsen i texten teoretiserar ämnet på ett nytt sätt och för forskningsfältet framåt. Författarna lyssnar ivrigt, med en känsla av att plötsligt förstå sin egen forskning litet bättre. En känsla av ämnets betydelse och forskandets upptäckarglädje sprider sig i rummet.
I förordet till sin doktorsavhandling 2008 tackade Johanna Wassholm Ann-Catrin Östman för att ”hon tror att vi alla är genier”. Det är en träffande sammanfattning av den “Östmanska metoden”. I så väl seminarierum och föreläsningssalar som i kafferum och universitetets korridorer möter Ann-Catrin sina kollegor, studerande och doktorander med uppskattning och nyfikenhet. Men det är ingalunda frågan om någon naiv tilltro, utan om en sporrande och anspråksfull förväntan. Ann-Catrins engagemang får mottagaren att vilja utmana sig själv och ytterligare höja den vetenskapliga nivån. Hennes uppskattning inspirerar och motiverar till bättre studier och mer ambitiös forskning.
