Kategoriarkiv: Nordisk historia

Sanningen om stenkol: Alexander Stubb var närmare sanningen än ”de gröna”

2000-tal, Finland, Klimat, Nordisk historia, Okategoriserade, , , , , , , ,

I oktober 2014 publicerade Suomen Luonto (SL) en redaktionell blog där redaktören reagerade kraftigt på statsminister Alexanders Stubbs (saml.) energipolitiska tal till riksdagen en vecka tidigare. I sitt tal påstod Stubb att användningen av stenkol hade, förutom de senaste åren, ökat. SL å sin sida menade – likt De Grönas Osmo Soininvaara som sex månader tidigare rättade till en centerpartist – med hänvisning till Statistikscentralens graf (se nedan), att vem som helst kunde se att stenkolsanvändningen minskat. SL lyfte också fram att 2012 var användningen stenkol den lägsta på 30 år. Den kraftiga reaktionen från SL är överraskande, de borde ju vara glada om någon insinuerar att Finland måste minska användningen av stenkol, men än mera skrämmande vore att statsministern (och hans stab) var okunniga i hur mycket stenkol Finland använt. I klimatförändringstider borde han verkligen ha läget under kontroll, således, vem hade rätt?

Stenkolsbild

 

 

 

 

 

Om avsikten är att utreda om stenkolsanvändingen har ökat eller minskat är det relevant att fråga i förhållande till vad användningen har förändrats. Elvaårsperioden i grafen ovan visar förbrukningen de senaste åren, så vi vet inte hur den förhåller sig till tiden före. Men frågan är, ifall den används, vad skall den jämföras med?

Statistikcentralen har data för den årliga mängden använd stenkol sedan 1970, men när stenkolsanvändningen analyseras ur ett längre perspektiv så blir det svårare att bestämma jämförbarheten. Till exempel, hur skall Kyoto-avtalets roll tolkas? Enligt avtalet skulle utsläppen mellan 2008 och 2012 minska med en viss procent i förhållande till utsläppen 1990, detta borde rimligtvis också ha påverkat mängden använd stenkol. Samtidigt bör det påpekas att avtalet inte fått någon fortsättning efter 2012.

Å andra sidan, energibehovet sjunker ofta under lågkonjunkturer, borde detta tas i beaktande för vi har en lågkonjunktur sedan 2008, men även i början av 1990-talet? Eller borde användningsgraden egentligen jämföras med priset på stenkol eftersom detta är en stor orsak till ökad användning? Stenkol är billigt och lätt att få tag på. Således, trumfar lågt pris klimatmål? Vidare, borde temperaturväxlingar beaktas, eftersom varma vintrar anses minskar energianvändningen?

Finland har aldrig använt mera stenkol än åren 2003, 2004 och 2006 (i nämnd ordning). 2003 användes nästan dubbelt så mycket stenkol som 2014. De facto är sex av de tio år när stenkolsanvändningen varit som högst från 2000-talet. Med andra ord: sedan 2000-talets början hör 42 procent av åren till de år när stenkolsanvändningen nådde en historisk kulmen. De fyra resterande åren i topp10 är 1994,1996, 1997 samt 1980 (samtliga år i topp10 är orangefärgade i grafen nedan).

Stenkolminexcel

 

 

 

 

Utöver 10itopp åren så hittas de resterande åtta åren från 2000-talet mellan platserna 21 och 36. När SL hävdade att stenkolsanvändningen 2012 (märkt med grönt) var den lägsta på 30 år så hade förbundet delvis rätt (förvisso förbrukades mindre 2005), men så lite kol hade inte använts sedan 1983. Å andra sidan 2003, 2004 och 2006 använde vi mera stenkol än någonsin tidigare sett över en 40-årsperiod. Trots klimatavtal och trots klimatförändring. Det är värt att komma ihåg.

Ett annat perspektiv på användningen fås om medelvärdet per decennium jämförs med varandra. Om man jämför användningen av stenkol på 1970-talet (3 496 000 ton) med den mellan 2000 och 2009 (5 221 000 ton) så är ökningen 49 procent. Från 1990-talet (5 001 000 ton) till 2000-talet är ökningen fyra procent. Tillämpar man tidsperiod i grafen som SL använde sig av och jämför perioden 2003-2014 med föregående 11-års period så har användningen minskat med 3 procent.

Eftersom levnadsstandarden ökat och den ekonomiska tillväxten varit kraftig, och baserat sig på användningen av fossila bränslen, så har användningen av stenkol ökat konsekvent sedan 1970-talet. Således kunde man säga att det finns en ”naturlig” ökning i användningen av stenkol. Ju rikare vi blivit, desto mer stenkol har vi använt. Användningen har ökat gradvis, även om förhållandevis jämnt fram till mitten av 1990-talet, men på 2000-talet börjar det ske kraftiga variationer.

Om man ser på enbart de sista åren så ökade användningen av stenkol mellan 2012 och 2013 med 34 procent. Orsaken var rikliga regn och stenkolen användes istället för torv. Mellan 2013 och 2014 sjönk istället användningen av stenkol med 16 procent. Orsaken var det varma året, tillgången till vattenenergi och nedkörningen av kolkraftverk. Utöver de klimatpolitiska målen styrs alltså stenkolsanvändningen av två yttre faktorer: temperatur och nederbörd.

Sedan 1900-talets början är sex av de varmaste åren i Finlands historia (enligt statistik från Kajsaniemi i Helsingfors) från 2000-talet. Under flera av dessa år var användningen av stenkol rekordlåg. Men vad betyder det då att användningsgraden nådde en kulmen 2003, som temperatur- och nederbördsmässigt var ett normalt år?

Utöver temperatur och nederbörd så styrs användningen av stenkol styrs (kanske) mera av ekonomiska faktorer. Till exempel, vid lågkonjunkturer brukar energibehovet minska och i den första grafen är en måttlig svacka i början av 1990-talet. Finanskrisen sedan 2008 har säkert också påverkat användningsgraden sedan dess. Lågt stenkolspris och höga skatter på torv också påverkat användningen av stenkol positivt under 2000-talet. Tillgängligheten och priset på stenkol ansågs ifjol av partierna  som de största utmaningarna för att minska användningen av stenkol.

En relevant fråga är således: hur mycket stenkol hade Finland förbrukat under 2000-talet om stenkolen inte varit billig; om det inte varit lågkonjunktur sedan 2008; om inte de varmaste åren på 100 år inträffat, och om Kyoto-avtalet inte uppföljts? Eller ännu viktigare, vad händer i framtiden?

Slutligen, för att gå tillbaka till frågan i början, vem hade rätt? Statsminister Stubb eller SL/Soininvaara? Jag tenderar att hålla med Stubb därför att det är svårt att få klarhet i om Finland medvetet, och oberoende andra faktorer (temperatur, nederbörd, stenkolspris och ekonomiska konjunkturer), har minskat på stenkolsanvändningen. Och om en medveten minskning inte går att särskilja, så vet jag inte heller om minskningen är ett faktum eller bara en omständighet.

Statistikcentralen anser att det på basis av förändringen de senaste åren inte går att säga något om den långsiktiga utvecklingen gällande stenkolsanvändningen även om deras resultat mera fokuserar på tillgången till energi än till exempel priser och ekonmiskt läge. Vad tycker du själv, använder vi nu mindre stenkol än tidigare?

 

Brist på klimatpolitik i valprogrammen

2000-tal, Finland, Klimat, Nordisk historia, Okategoriserade, , , , , , , ,

Den 19 april har vi riksdagsval i Finland och eftersom klimatförändringen är ett ”fundamentalt hot som rör hela mänskligheten”, för att citera bland annat De grönas valprogram, borde en aktiv klimatpolitik rimligtvis framkomma i riksdagspartiernas valprogram. Framförallt med tanke på att många partier i valprogrammen vill göra Finland till ett föregångsland för att ”avvärja” (sdp) eller ”stoppa” (c) klimatförändringen. Med tanke på framtiden valde jag således att jämföra partiernas valprogram inför riksdagsvalet 2015.

I jämförelsen hoppades jag på en klimatpolitisk överraskning, något mer än direkta hänvisningar till minskade utsläpp och tandlösa internationella klimatavtal. Att partierna lyfter fram minskade utsläpp som ett klimatmål är egentligen ointressant eftersom partierna redan 2014 kom överens om ett nästintill utsläppsfritt Finland år 2050. Således sökte jag mera efter innovativt tänkande och konkreta förslag om hur partierna skulle förverkliga utsläppsmålet. Hänvisningar till skatter gavs företräde över tekniska innovationer. För trots att tekniska innovationer är en del av lösningen, så tar den praktiska implementeringen av ny teknik i stor skala lång tid och effekterna är osäkra. Till exempel, det finns redan många bilar som är energisnåla, men varför syns de inte i trafiken? Vi kan alltså inte hoppas på tekniska lösningar som ”guds ingripande”. Jag hoppades även att klimatpolitiken skulle vara ett valtema som inte sopats under mattan pga finanskrisen och den krassa ekonomiska situationen i landet just nu.

En jämförelse av valprogrammen visar först och främst att få partier har prioriterat klimatpolitiken. I valprogrammen syns ibland begreppet ”klimat” i rubriken, men i brödtexten betonas oftast lokala och regionala miljöfrågor. Klimatpolitik blir ofta synonymt med energipolitik = minskade utsläpp = ren energi. Noterbart är att enbart vänstern säger klart nej till kärnkraft, emedan ingen ger ett klart ja. Överraskande är att flera partier fortfarande har stor tilltro till internationella klimatavtal. Det är i och för sig politiskt korrekt, men Kyotoprotokollet och handeln med utsläppsrätter är bara två exempel på hur man på internationell nivå misslyckats. Realpolitiskt blir även internationell klimatpolitik svår att implementera på grund av olika typer av handelsavtal som görs inom ramen för bland annat WTO (som inte ser med blida ögon på verksamhet som påverkar konkurrensen ofördelaktigt).

De Gröna är förvisso ett miljöparti och inte ett klimatparti, men jag tror att många hoppas på att De Gröna skall leda den klimatpolitiska förändringen. Valprogrammet har miljön som ett tema (inte klimat) och lyfter fram partiet som en ”föregångare” i att avvärja klimatförändringen. Partiet lyfter fram en ekonomisk tillväxt genom en ny industriell revolution, men här skiljer sig partiet inte från de andra partierna. Alla söker ekonomisk tillväxt genomen grön/ny teknologi. De gröna vill ha Finland ”på spåret” och intensiv kollektivtrafik är ett bra mål, men jag saknar perspektiv på genomförande eftersom även Samlingspartiet lyfter fram kollektivtrafiken. Jag hade således kanske högre förväntningar här.

Vänsterförbundet tävlar delvis om gröna röster och således är det inte konstigt att vänsterns ”rödgröna” valprogram liknar De Grönas, men vänsterns valprogram betonar miljön betydligt mera än klimatet. Den revolutionära anda som behövs för en helomvändande klimatpolitisk strukturomvandling saknas alltså i det gröna och rödgröna valprogrammet.

Sannfinländarna nämner inte klimatförändring i sitt valprogram, men nog klimatpolitk. Partiet påstår att tidigare regeringar har förstört Finlands konkurrenskraft och säger sig stå för en ”vändning” i energi- och klimatpolitiken. Mot vilket håll vändningen går, vad den innebär, eller hurudan klimatpolitik partiet vill föra avslöjas inte.

Kristdemokraterna är det enda partiet som i valprogrammet öppet går in i en diskussion och sätter kostnadsramarna för EU:s och Finlands klimatpolitik. Enligt KD får EU:s och Finlands energi- och klimatmål inte kosta mera än i de ”konkurrerande länderna” (kilpailijamaita), annars bibehålls inte de Europeiska företagens konkurrenskraft och det uppstår utsläppsläckage från företag som flyttar till länder med mindre restriktiv klimatpolitik. Den här strategin saknar brist på ansvar. Snarare behövs högre skatter på industri som inte är klimatvänlig, men smart klimatpolitik ger de företag som anpassar sig och gör klimatsmarta val fördelar för att upprätthålla konkurrenskraften. Detta är speciellt viktigt i lilla men högteknologiska Finland som inte kan påverka global politik, men nog påverkas av vad stora globala aktörer gör eller inte gör. Piskan behövs, men än mera behövs morötterna.

Den tippade valvinnaren Centern har en svagt nyanserad och svårfångad, men global syn på klimatförändringen. Valprogrammet har 16 huvudteman, men klimatet är inte ett av dem. Det är skrämmande att landets kanske största parti och troliga innehavare av statsministerposten inte prioriterar klimatpolitiken mera. Istället sammanfattas klimatpolitiken under rubriken ”En ren miljö för de kommande generationerna”. Fokus ligger således mera på ett rent Östersjön, naturens mångfald, mögelfria hus och rätten att få bo ”var och hur” man vill, än om koldioxidskatter och en tätare infrastruktur för mindre utsläpp.

Sdp behandlar inte heller klimatförändringen som ett separat tema och klimatet nämns oerhört sparsamt. Det är till och med oklart om partiet ser en skillnad mellan klimat och miljö. I valprogrammet går att läsa: ”Det är en global utmaning att lösa miljökrisen och för det behövs ny teknologi. Det här är en av de stora trenderna som vi kan besvara med att exportera nya produkter och tjänster.” Men, för mig blir det oklart, vilken är denna miljökris som måste lösas?

Sett ur ett klimatperspektiv så ter sig Sdp:s och centerns valprogram, med sitt ålderdomliga språk, flörta med en äldre generation och inte till valets över 50 000 nya unga röster. Det blir t.o.m. oklart om partierna ser en skillnad mellan miljö och klimat. Således, en rödmylleregering leder knappast till stora förändringar inom klimatpolitiken. Den nya teknologin som Sdp kanske hänvisar till, dvs. Clean-Tech, omnämns specifikt bara i Samlingspartiets och Sfp:s valprogram.

Samlingspartiets valprogram skiljer sig från de övriga stora partiernas valprogram. Det är mera modernt än centerns och Sdp:s och framför också mer konkreta förslag för en egen klimatpolitik. Partiet  nuddar på (miljö)frågor om rörliga framom fasta bilskatter, högre skatter för icke grön verksamhet och utveckling av kollektivtrafik som en jämställdhetsfråga mellan landsbygd och stad. Det här är början på nytänkande som behövs för att göra Finland kolneutralt. Det här är vad jag hade förväntat mig och hoppats se mera av i alla valprogram.

Sfp:s valprogram liknar samlingspartiets, även om Sfp är lite försiktigare. Likt De Gröna så ser Sfp i inledningen av sitt valprogram klimatförändringen som vår tids största utmaning och vill således att Finland böra vara ett föregångsland. Klimatet behandlas visserligen först på sista sidan i valprogrammet, men klimatperspektiven dominerar över miljön. Partiet diskuterar även ekologiskt hållbar ”ekonomisk tillväxt” i klimatkapitlet, vilket enligt mig placerar ekonomisk tillväxt under rätt rubrik. Det här är en av de viktigaste frågorna inom klimatpolitiken: hur kan vi fortsätta med ekonomisk tillväxt utan att förlita oss på fossila bränslen, den energikälla som byggt upp hela vårt samhälle sedan 1950-talet? Å andra sidan, är ekonomiskt tillväxt, så som vi känner till den, ett måste?

Sammanfattningsvis kan man säga att klimatet får oroväckande lite spaltutrymme i valprogrammen. Miljö och klimat blandas om vartannat och begreppsförvirringen är ofta påtaglig. Det är skrämmande att partierna inte drar en större skiljelinje mellan klimat och miljö. Jag är för ett renare Östersjön, och att bevara kärr och naturens mångfald (såväl flora som fauna), men det är miljöpolitik, inte klimatpolitik. För att anpassa Finland till klimatförändringen och minska koldioxidutsläppen radikalt till 2050 så måste samhället genomgå en betydande förändring de närmaste 15 åren. Nästa riksdag måste påbörja arbetet även om det kommer att betyda extra kostnader och restriktioner för oss finländare. Vi har byggt upp ekonomisk tillväxt på fossila bränslen, men nu måste vi bort från detta. Hur gör vi det? Och hur görs det rättvist för alla landets medborgare och företagare? Det behövs flexiblare politik. Transportväsendet och infrastrukturen måste förnyas. Koldioxidskatter införas. Vi måste reda ut vårt omvärldsberoende, dvs. hur vi kan göra ändringar i områden där vi är mycket beroende av omvärlden. Det är stora frågor, men landets partier måste börja ta dem på allvar, och det måste börja synas i landets politik. När det gället klimatpolitik borde alla partier, även i valprogrammen, stå nära varandra. Men just nu har inget parti ens vågat öppna det klimatpolitiska spelet. Slutligen: det är klart att i det inkommande riksdagsvalet så överskuggas klimatkrisen – som nu överlevt ”laman” på 1990-talet och den pågående finanskrisen – av just finanskrisen. Men en sak är säker, klimatkrisen kommer att finnas kvar ännu när finanskrisen är över.

PS: I jämförelsen använde jag partiernas finska valprogram (förutom Sfp:s) och översättningarna från finska är således mina.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om ”tvångsryska” och våra grannar

1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Finland, Nordisk historia, Okategoriserade, Ryssland, Sverige, , , , , , , , , , , ,

FD Johanna Wassholm

”Studierna kräver orimliga uppoffringar i tid och resurser”. ”Obligatoriet föder motvilja mot språket”. ”Språkstudiet hindrar studenter från att få sin examen”. ”Det finns andra språk som är viktigare att lära sig”. ”Undervisningsmetoderna är ineffektiva och alltför teoribetonade”. ”Eleverna kommer aldrig att ha någon praktisk nytta av språket”.  ”Språket symboliserar en främmande makts förtryck”.

Argumenten låter bekanta, men detta ska inte handla om obligatorisk svenskundervisning år 2015. Exakt samma argument som i dagens diskussion hittar vi nämligen i den livliga debatt som på 1810- och 1820-talen fördes om obligatorisk skolryska i Finland. När Finland 1809 blev ett storfurstendöme inom det ryska riket aktualiserades frågan om hur kommunikationen mellan storfurstendömet och Ryssland skulle ske. Språket utgjorde i sig inget hinder – de i huvudsak svenskspråkiga finländska tjänstemännen kommunicerade obehindrat med de ryska myndigheterna på franska – tidens ”universalspråk” och de ryska högre samhällsskiktens samtalsspråk långt in på 1800-talet – och tyska, ett viktigt språk inom den ryska administrationen. Samtidigt framfördes både från ryskt och finskt håll önskemål om att finländarna i framtiden skulle ha beredskap att kommunicera på ryska, ett språk som få i Finland behärskade 1809. Det handlade om ett sätt att kulturellt och symboliskt närma storfurstendömet till riket, men från den finska politiska elitens sida även om att gardera sig för möjligheten att ryskan en dag skulle göras till administrativt språk i Finland. Om så skedde, vilket var nära ett sekel senare, var det viktigt att finländska tjänstemän kunde ryska för att man inte skulle bli tvungen att ersätta dem med ryska tjänstemän.

Med detta i åtanke infördes ryska språket på 1810-talet som ett läroämne i Finlands trivialskolor, läroverk och vid universitet. Det nya ämnet stötte från början på häftigt motstånd från elever, studenter och allmänheten, delvis även från finska myndigheters håll. En del av kritiken riktade sig mot missförhållanden som orsakades av rent praktiska omständigheter; språket hade inte undervisats i Finland tidigare och attityderna påverkades negativt av att det rådde brist både på lämpliga läromedel och kompetenta lärare. I huvudsak var kritiken dock av mera principiell art, särskilt efter att det från 1817 blev obligatoriskt att visa prov på kunskaper i ryska i ämbetsexamen. Och ännu värre – i studentexamen. Delvis på grund av motståndet befriades efter hand allt fler grupper från kraven på kunskaper i ryska och obligatoriet avskaffades, i alla fall tillfälligt.

Ryskan blev under resten av den autonoma tiden ett språk som framför allt de som tillhörde samhällseliten i Finland behärskade. De som siktade mot storfurstendömets högsta statliga tjänster, inom senaten och centraladministrationen och vid det finländska statssekretariatet i S:t Petersburg. De som gjorde karriär inom det vidsträckta ryska rikets militära och civila administration – finländarna var överrepresenterade inom den ryska arméns officerskår och vi hittar finländare t.ex. som guvernörer i Alaska. Och slutligen de som tack vare kunskaperna kunde vara verksamma inom handel, kultur och vetenskap i Ryssland. Allt handlade självklart inte om tillvaratagna möjligheter. I slutet av 1800-talet blev finländarnas kunskaper i ryska viktiga när företrädare för den äktryska patriotismen i sina tidningar och tidskrifter aggressivt gick till angrepp mot Finlands autonoma ställning. I denna statsrättsliga kamp, som pågick från 1880-talet fram till att Finland blev självständigt år 1917, var det viktigt att man på finskt håll kunde följa med den interna ryska debatten för att få en uppfattning om vilka ideologier som var i rörelse och för att kunna bemöta den politik som hade som mål att förinta Finlands autonomi. Kunskaper i ryska hade alltså förutom som en individuell möjlighet betydelse som ett verktyg i försvaret mot ett politiskt hot. Gemensamt för de två aspekterna är att de finländare som kunde ryska på sätt och vis fick monopol på att definiera och formulera Finlands förhållande till Ryssland.

Alla som uppskattar språkkunskaper torde skriva under påståendet att ”alla språk är nyttiga”, men faktum kvarstår: vart än Finland sig i världen vänder kommer Sverige att geografiskt finnas till väster om oss och Ryssland till öster om oss. De här grannarna kan vi inte flytta ifrån eller vräka. Inte ens när de stör oss. När vi speglar oss mot Ryssland kommer vi att se Sverige i bakgrunden, och tvärtom. Visst kan vi kommunicera på engelska med andra nordbor – med ryssar är detta inte lika självklart. Men utan kunskaper i grannländernas språk kan vi inte greppa de signaler den samtida mediedebatten sänder, inte läsa de senaste böckerna eller se den senaste filmen som tar pulsen på samhällsklimatet hos grannarna. Detta har de som behärskar grannarnas språk monopol på.