Etikettarkiv: val 2015

Brist på klimatpolitik i valprogrammen

Den 19 april har vi riksdagsval i Finland och eftersom klimatförändringen är ett ”fundamentalt hot som rör hela mänskligheten”, för att citera bland annat De grönas valprogram, borde en aktiv klimatpolitik rimligtvis framkomma i riksdagspartiernas valprogram. Framförallt med tanke på att många partier i valprogrammen vill göra Finland till ett föregångsland för att ”avvärja” (sdp) eller ”stoppa” (c) klimatförändringen. Med tanke på framtiden valde jag således att jämföra partiernas valprogram inför riksdagsvalet 2015.

I jämförelsen hoppades jag på en klimatpolitisk överraskning, något mer än direkta hänvisningar till minskade utsläpp och tandlösa internationella klimatavtal. Att partierna lyfter fram minskade utsläpp som ett klimatmål är egentligen ointressant eftersom partierna redan 2014 kom överens om ett nästintill utsläppsfritt Finland år 2050. Således sökte jag mera efter innovativt tänkande och konkreta förslag om hur partierna skulle förverkliga utsläppsmålet. Hänvisningar till skatter gavs företräde över tekniska innovationer. För trots att tekniska innovationer är en del av lösningen, så tar den praktiska implementeringen av ny teknik i stor skala lång tid och effekterna är osäkra. Till exempel, det finns redan många bilar som är energisnåla, men varför syns de inte i trafiken? Vi kan alltså inte hoppas på tekniska lösningar som ”guds ingripande”. Jag hoppades även att klimatpolitiken skulle vara ett valtema som inte sopats under mattan pga finanskrisen och den krassa ekonomiska situationen i landet just nu.

En jämförelse av valprogrammen visar först och främst att få partier har prioriterat klimatpolitiken. I valprogrammen syns ibland begreppet ”klimat” i rubriken, men i brödtexten betonas oftast lokala och regionala miljöfrågor. Klimatpolitik blir ofta synonymt med energipolitik = minskade utsläpp = ren energi. Noterbart är att enbart vänstern säger klart nej till kärnkraft, emedan ingen ger ett klart ja. Överraskande är att flera partier fortfarande har stor tilltro till internationella klimatavtal. Det är i och för sig politiskt korrekt, men Kyotoprotokollet och handeln med utsläppsrätter är bara två exempel på hur man på internationell nivå misslyckats. Realpolitiskt blir även internationell klimatpolitik svår att implementera på grund av olika typer av handelsavtal som görs inom ramen för bland annat WTO (som inte ser med blida ögon på verksamhet som påverkar konkurrensen ofördelaktigt).

De Gröna är förvisso ett miljöparti och inte ett klimatparti, men jag tror att många hoppas på att De Gröna skall leda den klimatpolitiska förändringen. Valprogrammet har miljön som ett tema (inte klimat) och lyfter fram partiet som en ”föregångare” i att avvärja klimatförändringen. Partiet lyfter fram en ekonomisk tillväxt genom en ny industriell revolution, men här skiljer sig partiet inte från de andra partierna. Alla söker ekonomisk tillväxt genomen grön/ny teknologi. De gröna vill ha Finland ”på spåret” och intensiv kollektivtrafik är ett bra mål, men jag saknar perspektiv på genomförande eftersom även Samlingspartiet lyfter fram kollektivtrafiken. Jag hade således kanske högre förväntningar här.

Vänsterförbundet tävlar delvis om gröna röster och således är det inte konstigt att vänsterns ”rödgröna” valprogram liknar De Grönas, men vänsterns valprogram betonar miljön betydligt mera än klimatet. Den revolutionära anda som behövs för en helomvändande klimatpolitisk strukturomvandling saknas alltså i det gröna och rödgröna valprogrammet.

Sannfinländarna nämner inte klimatförändring i sitt valprogram, men nog klimatpolitk. Partiet påstår att tidigare regeringar har förstört Finlands konkurrenskraft och säger sig stå för en ”vändning” i energi- och klimatpolitiken. Mot vilket håll vändningen går, vad den innebär, eller hurudan klimatpolitik partiet vill föra avslöjas inte.

Kristdemokraterna är det enda partiet som i valprogrammet öppet går in i en diskussion och sätter kostnadsramarna för EU:s och Finlands klimatpolitik. Enligt KD får EU:s och Finlands energi- och klimatmål inte kosta mera än i de ”konkurrerande länderna” (kilpailijamaita), annars bibehålls inte de Europeiska företagens konkurrenskraft och det uppstår utsläppsläckage från företag som flyttar till länder med mindre restriktiv klimatpolitik. Den här strategin saknar brist på ansvar. Snarare behövs högre skatter på industri som inte är klimatvänlig, men smart klimatpolitik ger de företag som anpassar sig och gör klimatsmarta val fördelar för att upprätthålla konkurrenskraften. Detta är speciellt viktigt i lilla men högteknologiska Finland som inte kan påverka global politik, men nog påverkas av vad stora globala aktörer gör eller inte gör. Piskan behövs, men än mera behövs morötterna.

Den tippade valvinnaren Centern har en svagt nyanserad och svårfångad, men global syn på klimatförändringen. Valprogrammet har 16 huvudteman, men klimatet är inte ett av dem. Det är skrämmande att landets kanske största parti och troliga innehavare av statsministerposten inte prioriterar klimatpolitiken mera. Istället sammanfattas klimatpolitiken under rubriken ”En ren miljö för de kommande generationerna”. Fokus ligger således mera på ett rent Östersjön, naturens mångfald, mögelfria hus och rätten att få bo ”var och hur” man vill, än om koldioxidskatter och en tätare infrastruktur för mindre utsläpp.

Sdp behandlar inte heller klimatförändringen som ett separat tema och klimatet nämns oerhört sparsamt. Det är till och med oklart om partiet ser en skillnad mellan klimat och miljö. I valprogrammet går att läsa: ”Det är en global utmaning att lösa miljökrisen och för det behövs ny teknologi. Det här är en av de stora trenderna som vi kan besvara med att exportera nya produkter och tjänster.” Men, för mig blir det oklart, vilken är denna miljökris som måste lösas?

Sett ur ett klimatperspektiv så ter sig Sdp:s och centerns valprogram, med sitt ålderdomliga språk, flörta med en äldre generation och inte till valets över 50 000 nya unga röster. Det blir t.o.m. oklart om partierna ser en skillnad mellan miljö och klimat. Således, en rödmylleregering leder knappast till stora förändringar inom klimatpolitiken. Den nya teknologin som Sdp kanske hänvisar till, dvs. Clean-Tech, omnämns specifikt bara i Samlingspartiets och Sfp:s valprogram.

Samlingspartiets valprogram skiljer sig från de övriga stora partiernas valprogram. Det är mera modernt än centerns och Sdp:s och framför också mer konkreta förslag för en egen klimatpolitik. Partiet  nuddar på (miljö)frågor om rörliga framom fasta bilskatter, högre skatter för icke grön verksamhet och utveckling av kollektivtrafik som en jämställdhetsfråga mellan landsbygd och stad. Det här är början på nytänkande som behövs för att göra Finland kolneutralt. Det här är vad jag hade förväntat mig och hoppats se mera av i alla valprogram.

Sfp:s valprogram liknar samlingspartiets, även om Sfp är lite försiktigare. Likt De Gröna så ser Sfp i inledningen av sitt valprogram klimatförändringen som vår tids största utmaning och vill således att Finland böra vara ett föregångsland. Klimatet behandlas visserligen först på sista sidan i valprogrammet, men klimatperspektiven dominerar över miljön. Partiet diskuterar även ekologiskt hållbar ”ekonomisk tillväxt” i klimatkapitlet, vilket enligt mig placerar ekonomisk tillväxt under rätt rubrik. Det här är en av de viktigaste frågorna inom klimatpolitiken: hur kan vi fortsätta med ekonomisk tillväxt utan att förlita oss på fossila bränslen, den energikälla som byggt upp hela vårt samhälle sedan 1950-talet? Å andra sidan, är ekonomiskt tillväxt, så som vi känner till den, ett måste?

Sammanfattningsvis kan man säga att klimatet får oroväckande lite spaltutrymme i valprogrammen. Miljö och klimat blandas om vartannat och begreppsförvirringen är ofta påtaglig. Det är skrämmande att partierna inte drar en större skiljelinje mellan klimat och miljö. Jag är för ett renare Östersjön, och att bevara kärr och naturens mångfald (såväl flora som fauna), men det är miljöpolitik, inte klimatpolitik. För att anpassa Finland till klimatförändringen och minska koldioxidutsläppen radikalt till 2050 så måste samhället genomgå en betydande förändring de närmaste 15 åren. Nästa riksdag måste påbörja arbetet även om det kommer att betyda extra kostnader och restriktioner för oss finländare. Vi har byggt upp ekonomisk tillväxt på fossila bränslen, men nu måste vi bort från detta. Hur gör vi det? Och hur görs det rättvist för alla landets medborgare och företagare? Det behövs flexiblare politik. Transportväsendet och infrastrukturen måste förnyas. Koldioxidskatter införas. Vi måste reda ut vårt omvärldsberoende, dvs. hur vi kan göra ändringar i områden där vi är mycket beroende av omvärlden. Det är stora frågor, men landets partier måste börja ta dem på allvar, och det måste börja synas i landets politik. När det gället klimatpolitik borde alla partier, även i valprogrammen, stå nära varandra. Men just nu har inget parti ens vågat öppna det klimatpolitiska spelet. Slutligen: det är klart att i det inkommande riksdagsvalet så överskuggas klimatkrisen – som nu överlevt ”laman” på 1990-talet och den pågående finanskrisen – av just finanskrisen. Men en sak är säker, klimatkrisen kommer att finnas kvar ännu när finanskrisen är över.

PS: I jämförelsen använde jag partiernas finska valprogram (förutom Sfp:s) och översättningarna från finska är således mina.