av Sune Jungar

I en tidigare blogg har jag diskuterat huru Putins Ryssland använt sig av historiska argument för att legitimera sin expansiva politik på Krim och i sydöstra Ukraina. Och även i utbrytarstaterna Donetsk och Luhansk har historien från första början ansetts viktig. En av de första åtgärderna som den nya statsbildningen Novorossija vidtog var ju att utlysa en tävling om vem som skriver den bästa historieläroboken om Novorossija. Och den ryska vetenskapsakademin beslöt att också ge ut ett arbete på hög akademisk nivå.

Nu har Donetsk-republiken beslutat att ytterligare ta historien till hjälp för att legitimera sin existens. Den 6 februari godkände republikens s.k. folkrepresentation en deklaration enligt vilken Donetsk folkrepublik är en direkt fortsättning på den socialistiska Donetsk-Krivoj-Rog republiken som existerade i området under vårvintern 1918. Den grundades formellt i Harkiv den 12 februari 1918. Man hävdar alltså att det statsrättsligt är fråga om en historisk kontinuitet.

Det har genom historien varit vanligt att nya stater försöker hitta sina rötter i ett avlägset förflutet, att de i ett slags teleologisk argumentering ser att den nya statsbildningen – eller i varje fall förstadier till den – redan existerat länge. Det har vi sett exempel på även i vår egen historieskrivning.

Donetsk-Krivoj-Rog republiken (DKR) var en av de ”statsbildningar” som uppstod, och under en kort existerade i Ryssland under inbördeskriget efter bolsjvikrevolutionen. Huvudstaden fanns i Harkiv, senare i Luhansk. Bolsjevikerna i Ukraina var splittrade mellan fraktioner i Harkiv och Kiev. Den 12 februari bildades i Harkiv en regering, ett folkkommissariat, under ledning av Feodor Sergeev, mera känd under namnet Artem. En av målsättningarna var en anslutning till Ryssland. Den här republiken blev inte långlivad – den erkändes aldrig av någon. Den uppgick snart i den ukrainska sovjetrepubliken som en del av Sovjetunionen.

I vaje fall anser nu separatisterna i Donetsk att DKR aldrig upphört att existera de jure och att deras egen republik är en laglig efterträdare. Det är enligt den här synen helt fel att tala om separatister eftersom de bara återupprättat något som tidigare funnits och aldrig varit en del av en ukrainsk stat. De anser sig också kunna dra lärdomar av DKR:s historia.

Donetsk-Krivoj-Rog republikens historia är föga känd i historieforskningen men helt nyligen har – som av en händelse – utkommit en historik författad av Vladimir Kornilov. Den har underrubriken ”den krossade drömmen”. Boken presenterades på 97-årsdagen av DKR-republikens tillkomst i närvaro av bl.a. ett barnbarn till grundaren Artem. Det är något av historiens ironi i det faktum att avtalet om eldupphör i sydöstra Ukraina (Minsk II) undertecknades just den 12 februari i år, en dag som av förekommen anledning är en historisk högtidsdag i Donetsk.

Den store hjälten, Donetsk-Krivoj-Rog republikens grundare Artem omkom i en olycka 1921. Hans minderåriga son adopterades av Stalin. Staden Artemivsk som separatisterna och ukrainska armén stridit om under det senaste året är uppkallad efter Artem.

av Holger Weiss

Jag läste häromdagen om minnesmärkenas och minnesorternas institutionalisering i Tyskland. Heinrich Wefings ledare ”Neues Erinnern” i Die Zeit (Nr 5; 29.1.2015) påtalade förskjutningen från det personliga minnet till den museala minneskulturen, något som 70-årsminnesdagen av Holocaust gör sig särskilt påmind om. Utmaningen blir för historiker och andra professionella minneskulturforskare – liksom för post-Förintelsesamhället överlag – att arbeta med den typ av berättelse som vi kommer att behöva när inte mera har ögonvittnena med oss. Wefing noterade det ökade antalet minnesmärken som rests, fästs eller i form av Stolpersteine utplacerats runtom i Tyskland. Men han varnar samtidigt för det institutionaliserade minnets banalisering: när går vi förbi minnesmärket utan att reflektera över dess budskap?

Även Achille Mbembes Kritik der schwarzen Vernunft (2014; original: Critique de la raison nègre, 2013 – intressant nog kom den tyska översättningen snabbare än den engelska!) tar upp frågan om monument och minnesorter men ur ett helt annat perspektiv. I Mbembes antirasistiska manifest framstår kolonialmonumenten och de koloniala minnesorterna som bisarra och egentligen redan under sin samtid omöjliga. Kolonialherrarnas (ty det var nästan uteslutande vita män) reste minnesmärken över sig själv eller någon av sina gelika – för tapperhet i strid eller någon annan bragd då de svarta skulle kuvas och civilisationens ljus spridas till mörkrets kontinenter. Kontinenter i flertal ty kontrasten till vithet är svarthet och civilisationens motpol är barbariet. Färg förknippas med ras: det som inte är vitt är mörkt. Mbembe går ännu längre i sin antirasistiska analys och påpekar att det mörka är lika med tomhet. Därav den bisarra koloniala situationen: de vita herrarna reser ett minnesmärke över sin kamp mot tomheten.

Den koloniala situationen var full med minnesmärken och monument över tomheten. I den postkoloniala staten är dessa platser både ytterst intressanta som högst problematiska. De har rests av en regim som inte hade några kopplingar till lokalsamhället – i stället skulle det och dess invånare omstöpas, omskolas och omformas i enlighet med det nya civilisatoriska (vita) paradigmet medan kolonialmyndigheterna var ansvariga till moderlandet eller bolaget i Metropolen. Minnesmärkena och monumenten i kolonierna har därför föga förvånande något att göra med lokalsamhällets eller det postkoloniala samhällets minnesorter och behov av sådana.

En kritisk reflektion över minnesorter och minnesmärken kan ta avstamp ifrån vårt närsamhälle och vår närhistoria. Vem minns vad, vem placerar stoder och varför? Hur många hjältemonument tar en dominerande plats, vilka minnesplatser är gömda i utkanten och är svårtillgängliga? I Helsingfors har funnits ett antal minnesmärken över den tyska insatsen år 1918 men först år 2000 invigdes ett monument på Skeppsbrogatan i åminnelsen för utelämningen och deportationen av 8 judiska flyktingar den 6 november 1942 (se http://www.historicalsites.se/ort_helsingfors.html).

av

Oscar Winberg

I Förenta staterna har nyligen en diskussion blåst upp där historiker, kulturkritiker, politiker och konstnärer strävar efter att klargöra hur konst och historia förhåller sig till varandra. Det hela blåste upp i samband med att filmen Selma hade biopremiär. Filmen handlar om Martin Luther King och den avgörande marschen han var med om att organisera 1965 från den lilla staden Selma i Alabama till delstatshuvudstaden Montgomery. Den lokala polisen mötte demonstrationståget då de lämnade Selma och anföll de fredsamma demonstranterna med klubbor och tårgas. Bilder från denna konfrontation hör till de mest ikoniska för hela medborgarrättskampen och var avgörande i att förändra attityder gentemot rörelsen bland vita runtom Förenta staterna. Kontroversen kring filmen, som hyllats av kritiker och är nominerad till Oscarpriset för bästa film, handlar inte om King eller marschen i sig utan om en långt mera kontroversiell historisk person: president Lyndon B. Johnson. Filmen skildrar Johnson som fientligt inställd till både King och den planerade marschen som skulle hållas i ett av de mest rasistiska områdena av Förenta staterna.

Johnsons tidigare rådgivare Joseph Califano väckte diskussionen kring filmens skildring av den förre presidenten med en insändare i Washington Post där han gick hårt åt filmens historiska riktighet. Han fick gehör från andra som stod Johnson nära och då historiker ombads kommentera, vilket de gjordes i stor omsträckning, var de närmast rörande eniga om att filmen missar i sin porträttering av LBJ. Vad de flesta historiker misslyckades att klargöra var att historievetenskapen sedan länge lämnat bakom sig Leopold von Rankes ideal om att fokusera på ”wie es eigentlich gewesen”. Eftersom filmens uttalade fokus är de utsattas kamp för medborgerliga rättigheter, med ”ledaren” King i centrum men med medvetet brett persongalleri, är tolkningen av Johnson inte nödvändigtvis fel då den inte följer historikernas uppfattning av presidenten. Genom att skildra maktstrukturerna som opålitliga, eller rentav fientliga, håller sig filmen till en historisk riktighet. Det stämmer onekligen att Johnson i verkligheten var en av de viktigare förkämparna för medborgarrättigheterna i den politiska sfären under 1960-talet (denna text lämnar inte rum att utreda hans långt mer ambivalenta inställning i frågan under 1950-talet) och hade ett hövligt om än inte direkt vänskapligt förhållande med King. Samtidigt stämmer det att han knappast uppfattades som en oproblematisk allierad av medborgarrättsrörelsen och då rörelsen uttryckligen är i fokus i filmen är det väl alldeles rimligt, även om det inte är konventionellt, att skildra honom så.

Saknaden av en enda historisk sanning och existensen av olika historiska perspektiv var något kulturkritiker i långt större grad än historikerna lyfte upp i debatten. I en argumentation som påminde om Hayden White klargjorde bland annat Alyssa Rosenberg vid Washington Post att fakta och fiktion inte endast i konst flyter ihop utan i historieskrivning likaså.

Samtidigt höjdes röster om varför just Selma utsattes för rigorösa krav på historisk riktighet då andra Oscarnominerade filmer som Imitation Games (som handlar om kodknäckaren Alan Turing), The Theory of Everything (en biografi över Stephen Hawking) och American Sniper (som skildrar en verklig soldats insats i Irakkriget) också omtolkade historian. En av orsakerna som lyftes upp, i synnerhet efter att filmens regissör trots omfattande hyllningar inte blev den första afro-amerikanska kvinnan att bli nominerad för Oscarpriset för bästa regissör, var rasfrågan. Till skillnad från de få filmer som tidigare tagit sig an medborgarrättskampen, bland de mera kända exemplen kan Mississippi Burning nämnas, finns det ingen ”vit räddare” i denna tolkning av händelserna. Det är samtidigt viktigt att notera att både medieforskare och historiker länge konstaterat att historiska filmer avslöjar långt mera om deras samtid än om den historiska epok de skildrar, se till exempel diskussionerna som återväcktes 2012 kring Steven Spielbergs Lincoln. Sålunda är det naturligt, inte minst med tanke på demonstrationerna kring polisvåld som präglade hösten i flera städer i Amerika, att det finns en skepsis gentemot en vit ledargestalt i ett narrativ om medborgarrättskampen.

Samtidigt finns det skäl att börja historien vid tvillingägget för att uttrycka det poetiskt. Johnson svors som känt in som president mitt i en tragedi, efter mordet på president John Kennedy, och vann sedan ett knappt år senare en skrällseger i presidentvalet 1964. Han lyckades få omfattande lagstiftning igenom under sina första år, många relaterade till hans ”Great Society” program vars syfte var att utrota fattigdomen och skapa ett fungerande välfärdssamhälle. De växande ansträngningarna i kriget i Vietnam och det spridande missnöjet med kriget ledde dock till att han överraskande meddelade att han inte ämnade kandidera för en andra period 1968. Väldigt impopulär lämnade han Vita huset och avled 1973, han fick alltså aldrig se dagen då de sista amerikanska soldaterna lämnade Vietnam. Johnson rankades länge som en av de sämsta presidenterna i opinionsmätningar och även historiker var ense om att hans misslyckanden i Vietnam överskuggade hans framgångar i inrikespolitiken. I och med att traumat över Vietnamkriget lättat under årens lopp har dock också uppfattningen om LBJ ändrats, till det positiva.

Våren 2014 hade Robert Schenkkans pjäs All the Way premiär på Broadway. Pjäsen skildrar Johnsons politiska kamp för att få Civil Rights Act of 1964 igenom senaten. Den hyllades närmast unisont och Bryan Cranston, känd från tv-serien Breaking Bad, vann ett Tonypris för sitt porträtt av LBJ. På flera håll, inklusive The New York Times och The Atlantic, rapporterades det under våren och sommaren om en allmän förändring i attityder gentemot Lyndon Johnson och hans politiska arv. En aktiv kampanj fördes av familj, tidigare medlemmar av presidentens inre krets och L.B.J. Presidential Library and Museum för att omvärdera arvet av Johnson. Historiker hade redan kommit långt på vägen, i synnerhet Robert Caros kritikerrosade biografi har skapat diskussion kring bilden av Johnson och nyligen kom Julian Zelizer ut med en skildring av Johnsons inrikes program. Det är lätt att förstå varför en film som enligt vissa rapporter fått publiken att öppet bua den förre presidenten, en reaktion oftast reserverad för Johnsons efterträdare Richard Nixon, bemötts illa av de som försöker rädda LBJs rykte. Regissören av Selma, Ava DuVernay, besvarade kritik av filmen med att klargöra att det inte är en dokumentär utan fiktion samt att hon inte bär något ansvar för Johnsons historiska arv. Där slog hon huvudet på spiken både vad gäller konstens roll och ansvar och varför hennes film möter så hårda krav på historisk riktighet.

av Oscar Winberg

Richard Nixon lovade 1960 i ett försök att visa att han verkligen ämnade vara hela landets president att han skulle besöka samtliga delstater under sin presidentvalskampanj. Nixon förlorade som känt valet mot John F. Kennedy med närmast obetydligt liten marginal. Strategin utpekades som ödesdiger och föråldrad då Nixon under sista veckorna hade känt sig tvungen att besöka även sydstaterna, utan en egentlig förhoppning om att vinna dem, medan Kennedy satsade allt på de så kallade vågskålsstaterna. Nixons löfte måste ses mot bakgrunden att republikanska presidentkandidater allt sedan slutet av 1800-talet varit tvungna att utgå ifrån att den så kallade djupa södern är förlorad, inte ens den populära Eisenhower klarade av att vinna mer än en av dessa fem stater i sitt omval 1956. (Med djupa södern syftar jag på delstaterna South Carolina, Georgia, Alabama, Mississippi och Louisiana. Gällande sydstaterna utgår jag ifrån den så kallade Mason-Dixon-linjen och inkluderar sålunda också Florida, Texas, Arkansas, Oklahoma, Tennessee, Kentucky, North Carolina, Virginia, West Virginia och Maryland.) Nixon var också den enda republikanen som vunnit en endast av dessa stater sedan 1876, då staterna under den så kallade Rekonstruktionstiden som följde Inbördeskriget ännu övervakades av federala trupper. Efter att Rekonstruktionstiden tagit slut hade de flesta sydstater som ingick i den besegrade Konfederationen i praktiken varit en en-parti region, där demokraterna hade monopol på de politiska posterna.

Nixon anpassade inte endast sin tidtabell utan också sitt budskap i hopp om att rubba demokraternas kontroll över dessa 49 elektorsröster, det vill säga knappt en femtedel av de 270 röster som behövs för att vinna valet. De sprickor i Franklin D. Roosevelts demokratiska New Deal koalitionen från 1930-talet (fackföreningar, etniska minoriteter, de vita i sydstaterna och de intellektuella) som präglade presidentvalet 1948 och kunde ses under 1950-talet var dock inte stora nog för att Nixon skulle kunna bryta igenom.

För att spräcka demokraternas kontroll över södern helt och hållet behövdes till slut en demokratisk president från sydstaterna, Lyndon B. Johnson. Då Johnson sommaren 1964 skrev under betydande medborgarrättslagstiftning, som han själv varit så aktiv i att manövrera igenom senaten, konstaterade han samtidigt dystert att han nu skrivit över sydstaterna till republikanerna för de kommande decennierna. Johnson visste mycket väl hur viktig och komplex rasfrågan var i södern och insåg de politiska riskerna med att driva igenom lagstiftningen. Redan några månader senare fick han se hur rätt han hade: medan han vann presidentvalet på senhösten 1964 med rekordmarginal var de fem djupa södern staterna bland de sex delstaterna han förlorade. Hans motkandidat, senatorn Barry Goldwater från Arizona, var en av endast sex republikanska senatorer som röstat mot medborgarrättslagstiftningen. Den demokratiske senatorn Strom Thurmond, som kraftigt motsatte sig lagstiftningen, kom att bli symbolisk för de vita väljarna i södern då han inte endast öppet stödde Goldwater utan också officiellt bytte parti hösten 1964.

Johnsons profetia kom att vara långvarig, Barack Obama lyckades varken 2008 eller 2012 nå 40 % av rösterna i Alabama trots att han nationellt samlade 52,9 % respektive 51,1 % av rösterna. Sedan Johnsons förlust i djupa södern är det i själva verket endast Jimmy Carter som lyckats vinna en majoritet av dessa fem delstater. Ingen demokratisk presidentkandidat sedan Kennedy som inte härstammar från södern har vunnit en enda av dessa delstater. Al Gore klarade inte ens av att vinna sin egen hemstat Tennessee i presidentvalet 2000.

Medan dessa trender är tydligast i presidentval präglar de politiken också på lägre nivåer. Tidigare i december förlorade Mary Landrieu sitt omval som senator från Louisiana. Detta innebär att det inte längre finns en enda demokratisk senator från den djupa södern (eller från övriga sydstater som Texas, Arkansas, North Carolina eller Tennessee). Så sent som för 54 år sedan hade demokraterna regelrätt monopol på dessa poster. Denna kontext är viktig att förstå då vi närmar oss början på en ny presidentvalskampanj inför valet 2016. Den djupa södern har på 50 år gått från en region med de facto en-parti styre till en region med de facto en-parti styre, det är bara partiet som bytts. Ifall demokraterna inte väljer att bryta med modern kampanjstrategi och följa Nixons fotspår kommer de att börja valkampanjen i ett underläge på 48 elektorsröster.

av Ulf Sundberg

Topplistor kanske inte ger hela eller ens den större delen av sanningen, men jag tycker ändå att de kan vara av ett visst intresse. Av någon anledning slogs jag av tanken att upprätta ett förslag till ”tio-i-topp”-lista över händelser i den svenska historien. Produkten följer nedan.

1. Invandringen för cirka 14 000 år sedan

Om en del människor inte hade slagit sig ned i Sverige skulle vi helt enkelt inte ha någon människohistoria att skriva om.

2. Enandet av Sverige

Om detta genomfördes av Erik Segersäll i slutet av 900-talet eller om enandet genomfördes tidigare eller senare kommer förmodligen att diskuteras länge. Händelsen kommer under alla omständigheter som punkt två på listan. Om nationen Sverige inte hade uppstått skulle historien ha gått i andra hjulspår. Här inkluderas det faktum att Sverige och Finland blev samma land.

3. Den av Gustav Vasa ledda frihetskampen 1521–1523

Efter Kalmarunionen 1397 var det inte självklart vart det svenska riksbygget var på väg. Gustav Vasa avgjorde saken.

4. Westfaliska freden 1648

Protestantismens överlevnad, med allt som den medförde, var säkrad. Sverige spelade en viktig roll på den europeiska arenan, för första och enda gången.

5. Stora nordiska kriget och stormaktens fall 1700–1721

Gustav Vasa hade lagt kursen för den svenska expansionismen, varför själva stormaktsbygget inte kommer med på denna lista. Stormaktens undergång markerade dock en trendbrytning.

6. Förlusten av Finland 1809

Sverige blev sig aldrig mera likt.

Så här långt har listan handlat om de yttre ramarna för nationens existens. Dess fortsättning är inåtblickande.

7. Övergången från jägar-/samlarsamhället till jordbruk runt 1500 f. Kr.

Övergången till jordbruk lade grunden till all senare utveckling.

8. De demokratiska framstegen från 1800-talets mitt

Under Oskar I:s och Karl XV:s tid mjukades kungamakten upp vilket kulminerade i tvåkammarriksdagen år 1866 och drygt 50 år senare följdes av allmän rösträtt.

9. Industrialiseringen under andra halvan av 1800-talet

Industrialiseringen medgav ett tidigare aldrig skådat välstånd.

1. EU-medlemskapet 1995

Sverige var åter med i en överstatlig gemenskap.

Det är inte lätt att göra en tiopunktslista. Det som jag mest saknar i listan är kristendomens införande och träldomens avskaffande, där jag kanske saknar träldomens avskaffande mest. Till kommande blogginlägg skall jag försöka göra tio-i-topplistor för Europa och för världen.

av Sune Jungar

Novorossija, unionen mellan utbrytarrepublikerna Donetsk och Luchansk i sydöstra Ukraina håller på att målmedvetet försöka etablera sig som en självständig stat. Man nöjer sig inte längre med att tillhöra ens ett federaliserat Ukraina. Egen flagga, statsvapen och andra nationella symboler markerar utåt en särskild stat. Som jag i en tidigare blogg noterat var en av de första åtgärderna som den nyetablerade statens ledning vidtog, utlysandet av en tävling om vem som skriver den bästa läroboken i landets historia. Sedan några veckor pågår en tävling om vem som skriver och komponerar den bästa nationalsången. Under de senaste veckorna har ett par folkkära, populära artister från Ryssland med stora åthävor och mycket publicitet presenterat sina förslag. För ett par veckor sedan presenterades statens nya sedlar i färggranna bilder. Och igår hölls allmänna ”val” där Donetsk- och Luchanskrepublikerna valde statsöverhuvud och ett slags folkrepresentation. Allt för att ge legitimitet åt den nya statsbildningen. Ingen annan än Ryssland tillerkänner dock det här valet någon form av legitimitet. Ukraina och västvärlden ser det hela som teater och fars.

På 1990-talet hade vi vid vår institution ett forskningsprojekt som undersökte omstruktureringen av Europa och uppkomsten av en lång rad nya stater efter första världskriget. Min kollega Max Engman behandlade i sin banbrytande forskning om imperiernas upplösning problematiken kring etableringen av nya stater. Många av de frågor han behandlar känns aktuella när man betraktar Novorossijas målsättningar. Låt vara att den här ” staten” knappast någonsin kommer att bli en stat som gör skäl för namnet.

En stat bör ha ett avgränsat territorium och gärna vara erkänd av det internationella samfundet. Utbrytarrepublikernas gränser är inte klart definierade. Representanter för ledningen har låtit förstå att ”gränsjusteringar” är nödvändiga. Åtminstone borde territoriet omfatta hela Donetsk oblast (regionen) . De mest militanta talar om att största delen av Ukraina borde ingå. Ett problem som gör situationen eldfängd är att de självutnämnda makthavarna tycks vara oeniga om den politik som bör föras. Det är sannolikt att stridshandlingar kommer att återupptas – i själva verket har ju vapenstilleståndet aldrig hållit. Alarmerande rapporter om trupp- och vapenförflyttningar från Ryssland har inkommit under de senaste dagarna. Den enda ”stat” som erkänt de nya republikerna är visst Södra Ossetien, ett av de s.k. frusna konfliktområdena. Nu förefaller striden om Novorossija att bli en likadan frusen konflikt.

Vad är det för symboler, personer som lyfts fram i förslagen till nya sedlar ? De olika sedelvalörerna har olika temata. Femrubelssedeln representerar staden Donetsk historia med bl.a. bild av stadens grundare, industrimannen John Hughes från Wales, en katedral, ett monument över en gruvarbetare o.s.v. Tiorubelssedeln har temat musik och anknyter bl.a. till regionens skytiska rötter – skyterna var ett folk som fanns i sydöstra Ryssland under förhistorisk tid, några århundraden före vår tideräkning. Här finns också kompositören Sergej Prokofjev, född i denna region. Femhundrarubel-sedeln uppmärksammar bla. olika konstarter och staden Mariupol med bild av en känd konstnär född just i Mariupol. Det uppseendeväckande är att hamnstaden Mariupol – tillsvidare får man väl säga – inte ingår i det territorium som separatisterna behärskar. Tusenrubeln ägnas Luchansk med bild av St.Vladimir katedralen i Luchansk och porträtt av encyklopedisten och språkmannen Vladimir Dal (född här) , bekant för alla som försökt lära sig det ryska språket. Den största valören femtusenrubels-sedeln har temat politik. Den har bl.a. en bild av Donetsk-republikens flagga, bild av en katedral och framför allt monumentet över Fjodor Sergejev ledaren för den socialistiska republiken Donetsk-Krivoj Rog som under vårvinterna 1918 under en kort tid existerade i regionen innan Tyskland erövrade också denna del av Ukraina. Efter Tysklands sammanbrott uppgick den självklart i det bolsjeviserade Ukraina.

Det är väl osäkert om de här planerade sedlarna någonsin kommer i omlopp men redan det faktum att de planerats är en del av en utveckling som gör att fredsutsikterna i den rysk-ukrainska konflikten åter försämrats.

”Finns det en lösning på klimatförändringsproblemen idag?” Den frågan fick jag häromveckan i samband med en föreläsningsserie i Högskolan Dalarna i Sverige. Jag får ofta den här frågan, och lika ofta är mitt svar ”nej”, uppföljt av en lång serie förklaring över de problem och utmaningar vi verkligen står inför. Jag är kanske inte så negativ som jag låter, jag ser istället att den tekniska utvecklingen kan göra mycket för att minska koldioxidutsläppen, speciellt på bilfronten. Men vi har också indirekta utmaningar relaterade till klimatförändringen, såsom klimatflyktingar, brist på rent vatten, minskad skörd och naturkatastrofernas ”ojämna” inverkan på olika delar av världen. Det här är enorma utmaningar. I grunden ligger ett kausalitetsproblem där klimatförändringen leder till olika typer av multipla stressituationer som påverkar nationer, regioner och människor olika. Hur dessa kan hanteras beror oftast på den ekonomiska situationen och den teknologiska utvecklingen.

På ett högre plan har man inom EU övervägt vissa klimatsmartare länders roll och deras ansvar till de östligare delarna av Europa där klimatsmart tänkande inte kommit lika långt. Skall till exempel EU ge mera anslag till Polen för att hjälpa dem nå alla etablerade klimatmål, eller borde länder som Tyskland, Finland och Sverige fortfarande bara ta ansvar för sig själv? Bygger man på det här dilemmat så kan man fråga sig vad Europas ansvar är gällande utnyttjandet av resurser i Afrika. Har vi ett ansvar och hur skall dialogen med Kina, som redan har närmare 1 miljon arbetare i Afrika, utvecklas?

Bryter man ned den nuvarande samhällsstrukturen så ligger klimatmakten hos några få, det vill säga den politiska eliten och styrelsemedlemmarna eller de verkställande direktörerna i allt från multinationella till stora och medelstora företag. De är de som kan bestämma hur de vill utveckla den globala ekonomin och tackla t.ex. koldioxidutsläpp och återanvändningen av material. Den vanliga människan har föga inflytande här.

Mitt negativa svar hänger också ihop med den västerländska livsstilen – den som sprider sig som en global löpeld. Faktumet att en så övervägande del av samhällets struktur och av det vi producerar går åt till att vidarebehålla och öka vår bekvämlighet. Allt fler arbetar med att sälja tjänster och varor som strävar efter att upprätthålla en bekväm, lätt och hög levnadsstandard. Det samma gäller för mycket av det som produceras. Fabrikerna tillverkar, tv:n, datorer, telefoner, program, sportkläder, leksaker, och möbler i all oändlighet. Till och med fartygsvarven bygger enorma kryssningsfartyg för lyxkryssningar som egentligen bara tillfredsställer människans behov att konsumera. Vidare, ur ett nationalekonomiskt perspektiv är recessionen dålig för vi konsumerar mindre (läs: för lite). Sett ur ett klimatperspektiv är recessionen bra för vi konsumerar mindre (läs: fortfarande för mycket).

Orsaken till att jag svarade ”nej” på frågan är därför att den samhällsstruktur, livsstil och marknadsekonomi som vi byggt upp just nu cirkulerar kring vårt behov av självförverkligande. Och vill vi verkligen komma åt och motarbeta klimatförändringen och bibehålla temperaturökningen under två grader, vilket är målet, så borde vi också komma åt att förändra hur vi tänker kring klimat och kultur. Och det är här jag ser att utmaningen är som störst. Även om inflyttningen till städerna ökar, så ökar inte den kollektiva känslan och tanken (förutom på landsbygden där den kollektiva kampen mot vindmöllorna ofta är stark). Istället skiftar fokus allt mera till och mot individen. Men det går inte att kräva, kväva och ändra vilja hos den enskilda individen. Vi har alla en egen vilja och det är samhällsutvecklingen som allt mera betonar den rätt vi har till oss själva. Vi är rationella och vi försöker göra det som ger oss mest till minst kostnad, då ställs ofta miljötänkandet lägre ner på listan över prioriteringar.

Skulle jag svara ”ja” på frågan så känns det som lösningen kunde vara en slags kollektiv agrar socialism med fokus på det lokala (inte det globala). Då kunde alla ta ansvar, men så länge inget förändras är klimatförändringen inget annat än politik och företagsekonomi. Anser jag då att vi borde genomföra en kulturrevolution och göra en omvälvande omstrukturering av samhälle, ideologi och politik? Nej. En diktatur vore kanske det bästa för klimatet, men det är heller ingen utväg. Således måste vi istället tänka till. Hur kan klimat och kultur samexistera idag? Vad kan vi göra för att bli större än frågan ”Finns det någon lösning” och bara veta att det finns ett svar och det är dit vi rör oss? Men finns det en lösning och motvikt till den konsumeringsiver som nu sprider sig över världen? Jag är nämligen rätt så säker på att få ofrivilligt vill ge upp sin rätt att förverkliga sig själv.