I april kidnappades mer än 200 flickor i en attack mot en skola i Chibok i norra Nigeria. Ett par dagar senare erkände Abubakar Shekau, ledaren för extremistgruppen Boko haram, att rörelsen stod bakom anfallet och att flickorna skulle säljas som slavar. Gruppen hade hittills sporadiskt nått över Västvärldens nyhetströsklar då det förövat en rad våldsamma attacker mot statliga och federala inrättningar i Nigeria. Men till skillnad från tidigare händelser har Boko haram sedan dess diskuterats i både tidningarnas ledarsidor och TV-sändningarnas analyser om extrema muslimska gruppers framfart i Nigeria och den nigerianska statens oförmåga att hantera situationen. Ett tredje tema som redaktörer och analytiker har börjat lyfta fram är slaveriets och slavhandelns fortsatta existens i det tjugoförsta århundradet.

Extrema muslimska rörelser och deras utbredning i Nigeria har föga kopplingar till al-Qaida eller 9/11 utan är först och främst ett symptom av en misslyckad postkolonial samhällsutveckling som har kännetecknat landet sedan dess självständighet år 1960. Nigeria är liksom de flesta andra afrikanska staterna en kolonial produkt. Landet var och är en artificiell enhet som upprättades av britterna 1914 då protektoratet Norra Nigeria, protektoratet Södra Nigeria samt kronkolonin Lagos slogs ihop till en administrativ enhet. Den norra delen bestod huvudsakligen av två muslimska statsbildningar, Sokotokalifatet och riket Borno, medan den sydvästra delen bestod av yorubastaterna. I sydöst fanns en rad grupperingar såsom igbo, som definierades av britterna att vara s.k. statslösa folk. För de första kolonialadministratörerna framstod de norra delarna som ”semifeodala” muslimska emirat där idén om Indirect rule kunde utvecklas med avsikten att ”konservera” samhällsutvecklingen. Framför allt skulle ingen jordreform genomföras utan slavarnas befrielse skulle resultera i uppkomsten av en klass av jordbruksarrendatorer som skulle bruka de forna slavjordbruken. Elitens maktställning skulle inte ifrågasättas. Kristen missionsverksamhet var per dekret förbjuden medan muslimska domstolar och en modifierad version av sharian skulle gälla (förutom dödsstraffet för s.k. hadd/hududbrott).

Den koloniala praxis i Nigeria ifrågasattes tidigt av afrikanska och afroeuropeiska intellektuella i de södra delarna av kolonin, framför allt Lagos. Denna hade i regel fått en västerländsk skolning och ofta studerat vid något universitet i Storbritannien eller USA. I deras mentala bild framstod de norra delarna av landet som en arkaisk om inte ärkekonservativ kvarleva från en svunnen förkolonial tid. Föga förvånande kom denna grupp att understöda nationalismen och antikolonialismen, medan emirerna i norr framstod som kolonialsystemets försvarare. Situationen tillspetsades ytterligare genom att befolkningen i de södra delarna av landet kom att anta kristendomen (i sydväst huvudsakligen olika protestantiska inriktningar, i sydöst huvudsakligen katolicismen) och emigranter från södra Nigeria tilläts etablera ”kristna” enklaver utanför storstäderna i norr, s.k. Sabon Gari.

Förhållandet mellan norr och syd inflammerades ytterligare efter Andra världskriget då självständighetsprocessen kom i gång i Nigeria. Emirerna och andra politisk-religiösa ledare, såsom Abubakar Gumi som kom att bli Storkadi eller den högsta muslimska domaren under 1960-talet, sökte att bilda en gemensam muslimsk front gentemot de politiska partierna i söder i hopp om att kunna kontrollera det nigerianska statsskeppet och dess ekonomiska tillgångar. Under 1950-talet hade det nämligen blivit klart för alla politiker att inte enbart religion utan även den ekonomiska rikedomen delade landet: i norr odlades jordnötter och bomull som avsalugrödor, i söder fanns palmolja – och olja.

Nigeria kom att bli en politisk och ekonomisk koloss på lerfötter. Landets närhistoria har kännetecknats av politiskt våld, militärkupper och social och ekonomisk ojämlikhet. Landet skakades av ett inbördeskrig i slutet av 1960-talet (Biafrakriget). Landet har experimenterat med både brittiska och amerikanska representationsformer, och under militärdiktatorn Ibrahim Babangida infördes ett tvåpartisystem som gick i graven när Sani Abacha blev militärdiktator under 1990-talet. Hoppet om att framdriva en accelererad ekonomisk utveckling med hjälp av oljeintäkterna kom på skam redan på 1970-talet och landet kom  att framstå som en dysfunktionell kleptokrati under 1900-talets sista decennier. Återgången – eller snarare övergången – till demokratiska strukturer och upprepade antikorruptionskampanjer på 2000-talet har tillsvidare inte förbättrat den enskilde medborgarens ekonomiska och sociala situation och en av världens stora oljeexportörer hör fortsättningsvis till Afrikas ojämlikaste och per capita fattigaste länder.

Fattigdom och social ojämlikhet har utpekats av ett flertal analytiker att vara Nigerias utmaning. Båda ses även som förklaring till de religiösartikulerade reform- och proteströrelser som har uppstått med jämna mellanrum i norra Nigeria sedan 1960-talet. Analysen har dock som oftast blivit enkelspårig och tolkats som en motsättning mellan muslimer och kristna. Dessa motsättningar, som i allt högra grad blivit en del av vardagen i den s.k. Middle Belt-regionen eller de södra delarna av det forna protektoratet Norra Nigeria som inte varit islamiserade och där kristendomen kom att få ett kraftigt fotfäste under kolonialtiden, är visserligen en realitet, men i sig är religionen endast ett symptom på en djup samhällskris. Som både historikerna Yusuf Bala Usman (d. 2005) och samhällsforskaren Lamido Sanusi Lamido (f. 1961) har framhävt så har en fattig muslimsk invånare i norr mera samhörighet med en fattig invånare i söder än med en rik muslim i norr. Dylika analyser har dock varit fåtaliga och nästan aldrig upptagits i den politiska vokabulären av politikerna eller statsmännen i landet.

I stället har radikala religiösa aktivister getts tolkningsföreträde i kritiken mot de samtida orättvisorna. Om det fanns en radikal, om inte socialistisk röst i Aminu Kano (1920-1983) och hans Northern Element’s Progressive Union (NEPU) på 1960-talet, så kom Muhammad Marwa, kallad Maitatsine (död 1980), att vara den första radikala muslimska lärda vars budskap enbart byggde på en snäv uttolkning av islam och som lika mycket riktade sig mot det muslimska etablissemanget som den (officiellt) sekulära nigerianska staten. Armén slog ned hans rörelse med våld. Den postmoderna islamiseringsvågen som svepte över norra Nigeria efter Abachadiktaturen och införandet av sharia i tolv av delstaterna i början av 2000-talet uppfattades av (kristna) politiker i söder som muslimska guvernörers populistiska drag för att säkra sin position. Muslimska radikala kritiker ansåg för sin del att islamiseringsprocessen inte var något annat än ett spel inför kulisserna och krävde för sin del en genomgående förändring av samhället. I deras tankevärld handlade det om att ”återvända” till den rätta stigen eller ett urislamiskt samhälle som hade inrättades av Profeten Muhammad.

En av dessa kritiker var Muhammad Yusuf som bildade gruppen Jamāʿat ahl as-sunna li-d-daʿwa wa-l-jihād i Maiduguri 2002. Hausatalande invånare kom att beteckna gruppen som Boko haram eller ’De som motsätter sig västerländsk utbildning’. Liksom Muhammad Marwa inledde Muhammad Yusuf sin bana som kritiker av den rådande ordningen i samhället och kritiserade högljutt de lokala myndigheterna för deras oförmågas att rätta till situationen för de utslagna och förtryckta. Lika mycket kritiserade han dock även de lokala muslimska auktoriteterna för deras ’laxa’ inställning till det som han uppfattade som ’ickemuslimska’ seder och bruk. Förhållandet mellan gruppen och myndigheterna försämrades snabbt och år 2009 utpekade en undersökningsrapport gruppen för att samla in vapen. I tron om att kunna avvärja det kaos som uppstod i samband med Maitatsineupproret 1980, genomförde den nigerianska armén en föregripande attack mot gruppen 2009. Muhammad Yusuf häktades och avrättades. Arméns storoffensiv misslyckades dock: i stället för att gruppen skulle ha försvunnit radikaliserades den under dess nya ledare Abubakar Shekau.

Sedan 2009 råder i princip krigstillstånd i nordöstra Nigeria. Vägen till attacken mot flickgymnasiet i Chibok i april 2014 startade dock mycket tidigare. En långsiktig lösningen kommer varken att vara politisk eller religiös utan kräver djupgående ekonomiska och sociala reformer som den postkoloniala nigerianska staten och det politiska etablissemanget tycks – än så länge – vara föga intresserad av att implementera.

Holger Weiss

av Ulf Sundberg

Underlåtenhetssynder är vanligtvis de man ångrar mest. Genom åren har jag träffat ett antal personer som haft mycket intressant att berätta. Jag har dock aldrig satt mig ned och intervjuat någon för att sedan dokumenterat samtalet. En del av dessa missar retar mig fortfarande och nu är det för sent att göra något åt saken.

När en bekant berättade att hans granne är en äldre herre som varit flygare i sin ungdom beslöt jag mig för att inte försitta ett tillfälle till. Trots att jag inte riktigt ansåg mig ha tid försökte jag boka ett möte. Människor berättar gärna om vad de har gjort och denna man var inget undantag.  Efter ett par trevliga timmar hade jag fördjupat mina insikter i flygning högst väsentligt och fångat en del material som troligen inte finns dokumenterat någon annanstans. En bit historia var räddad.

Vad gör man sedan? Min tanke är att försöka få en eller flera artiklar publicerade i någon av de mer populära historietidskrifter som finns i Sverige. Om ingen av dem nappar lägger jag renskriften i en mapp och lämnar in den på något arkiv eller bibliotek som tar emot ”handskrifter”. På så sätt kan någon hitta informationen om ett par hundra år och kanske anse sig ha gjort ett arkivfynd.

De flesta människor har något att berätta. Detta något kommer i en framtid att upplevas som intressant av någon. Därmed kommer ingen intervju att vara helt förgäves.

I DN 22.4.14 skriver Jonas Thente om de s.k. näthatarna. Thente kallar dem för de ”bortsorterades röst”, med det avser han att de anonyma inlägg som postas på websidor, som inte sällan innehåller aggressiva, hånfulla och kränkande uttryck riktade mot personer i offentligheten, skrivs av personer som marginaliserats i samhället.

Thente problematiserar  enligt min åsikt näthatet på ett nyanserat sätt och lyfter fram många mycket viktiga poänger som är fruktbara att diskutera. Thente ser näthatet som en klassfråga: de bortsorterade, det vill säga de som blivit långtidsarbetslösa, förtidspensionerade, sjukpensionerade eller på annat sätt marginaliserade i arbetssamhället, har ingen som talar för deras sak. Därför tyr de sig enligt Thente till det anonyma näthatet .

Thente är inte heller sen med att rikta kritik mot den s.k. kulturvänstern som valt att ignorera de bortsorterade i samhället och istället för att ställa sig på de utstöttas sida använder kulturvänstern makten att offentligt fördöma näthatet och näthatarna. Dessutom visar kulturvänstern sitt klassförakt genom att håna näthatarna som obildade idioter.

Thentes artikel har inte gått obemärkt förbi i den svenska debatten. Svar på tal har han fått av bland annat Aftonbladets Åsa Linderborg (23.4.14) som håller med om att klass försvunnit som analytiskt begrepp i den offentliga debatten. Men Linderborg är kritisk till Thentes utgångspunkt att näthatarna tillhör samhällets utstötta som av vanmakt tyr sig till det anonyma hotet som vapen i kampen mot eliten.

Det förtjänstfulla i Thentes artikel är problematiseringen av näthatet utgående från klassojämlikheterna i samhället. Men samtidigt ger Thente uttryck för en ganska klassisk borgerlig fördom om att samhällets utstötta är den grupp som skriver rasistiska, homofobiska och föraktfulla kommentarer mot kvinnor på nätet. Varför skulle marginaliserade vara mera hatiska än den högt akademiskt utbildade Eirabon (läs Jussi Halla-aho)?

Thentes invändning mot detta är att det är de utsatta som väljer anonymiteten som vapen i kampen mot eliten och han hänvisar till E P Thompsons klassiska socialhistoriska studier om den engelska arbetarklassens kamp mot adeln på 1700–talet. I en uppsats i antologin ”Albions fatal tree” från 1975 skriver Thompson att det anonyma hotbrevet, stenen som krossar fönstret mitt i natten eller dödade husdjur kunde väcka rädsla och osäkerhet hos eliten. Just anonymiteten hade något skräckinjagande i sig eftersom fienden var okänd och visade att den var förmögen att tränga sig in i elitens skyddade rum.

Thompson ställde frågan vad det var för slags samhälle där undersåtarna tvingades använda sig av anonyma hot för att få sin röst hörd. Antropologen James Scott inkluderar det anonyma hotet i det han kallar för ’the hidden transcript’, det slags dolda vardagsmotstånd som förtryckta i samhället utövar mot eliten. Scott menar att anonyma hot hade syftet att väcka eliten till medvetenhet om att undersåtarna var missnöjda med dess maktutövning. I min avhandling har jag undersökt motsvarande anonyma hotelsebrev som bruksarbetare skrev till sin patron för att göra honom medveten om att han regerade över ett lokalsamhälle med missnöjda undersåtar.

Som Linderborg skriver måste vi göra skillnad mellan de anonyma hotelser som arbetare gjorde i 1700–talets England (eller i det tidiga 1900–talets Billnäs) och med näthatet idag – även om hennes argumentering i mitt tycke inte är helt övertygande. Det viktigaste är kanske att som Thente ta näthatet på allvar utan att för den skull acceptera det, möjligtvis måste vi söka svar på frågan vad det är för ett slags samhälle där anonyma hot på internet blir en påverkningskanal för att få sin röst hörd. Kanske det är i dessa forum vi finner den dunkla baksidan av det nordiska konsensussamhället?

Ann-Catrin Östman

För hundra år sedan, i april år 1914, utgavs boken Svenskt i Finland. Raden av böcker som beskriver och begrundar det svenska i Finland är lång. Just den här skriften bär underrubriken ”Ställning och strävanden” och i förordet talas det om en kamp för nya ideal. Bland bokens skribenter finns huvudsakligen studenter och yngre forskare men även partianknutna, däribland Axel Lille, en av den svenska samlingsrörelsens huvudgestalter.

Denna aprilmånad hade ordet ”finlandssvensk” ännu inte tagits i allmänt bruk.  Åren innan hade intensiv debatt förts på Studentbladets sidor om hur den grupp som nu kringgärdades skulle benämnas. Inom kort skulle ordet ”finlandssvensk” utgå med segern och bli det ord som skulle kännas rätt på tungan ännu ett sekel senare. Författaren till bokens första text, den minst sagt kampinriktade Arthur Eklund, ville hellre använda ordet ”svenskar” än ”svensktalande”. Med ordvalet ville han framhålla att det existerade två särskilda raser i landet. Också andra ord var i rörelse. Där medskribenterna använde ordet ”finlänning” för att även betona gruppens anknytning till fosterlandet, föredrog Eklund ordet ”finländare”.  Som bekant var det sistnämnda ordet som kom i användning.

Enligt förordet skulle boken ses som en plattform för personliga åsikter och inte som en programförklaring. Boken kom dock att bli opinionsbildande.  I Hufvudstadsbladets anmälan betonades dessutom dess vetenskapliga karaktär och författarnas koppling till akademiska kretsar.  Arkeologen C. A. Nordmans uppsats sågs som lyckad popularisering och Gabriel Nikanders översikt om språkgränsen som förträfflig.

I vilka tankesammanhang stelnade de ord som för oss kan te sig som självklara? Två av författarna använder på ett mycket explicit sätt rasifierat tänkande för att definiera det svenska. Bokens syfte var att ”bära vittne om det folkmaterial och det idématerial, varmed svensk samlingssträvan hos oss arbetar”. Eklund beskrev ”folkmaterialet” med manligt kodade begrepp som spänstig resning, dådkraft och krigarsinne, vilket sågs som uttryck för germanska rasegenskaper. Även K.Rob.V.Vikman blandade på ett tidstypiskt sätt samman idéer om folklynne med  då moderna rasläror. Vikman använde å sin sida ordet svensk för att beteckna österbottningarnas egenskaper, bl.a. krigarinstinkt, äventyrslust och ”solidarism”.  Vikmans text kan relateras till den antropologiska forskning som fäste stor vikt vid kroppsliga skillnader.

Redan i den första anmälan i Hbl kritiserades bokens ”dunkla, svårbevisade, rastankar”, och på Finsk Tidskrifts sidor fördes en diskussion om hur ras, kultur, språk och/eller historia som gav form åt det svenska i Finland.  Till den överdrivna tron på ras ställde sig en del av skribenterna kritiska och framhöll i stället kulturens och/eller språkets betydelse.  Men i jämförelser med det finska tillskrevs det svenska ofta överordnade betydelser, främst genom idéer om västerländsk kultur.

Den svenska särarten projicerades också på det förflutna. De stenåldersfynd som presenterades i boken tolkades i flera fall som svenska och utifrån järnåldersfynd kunde ett skandinaviskt kynne läsas fram. Det här hur visar hur det tydligt definierbara, åtskilda och avgränsade blir en norm, både vad gällde det förflutna och framtiden. I uppsatsen om språkgränsen redogjorde Nikander på ett fascinerande och gediget sätt för förändringar i språkgränsen och för språkbyten. Men samtidigt ställde han sig frågande till de källor som framhävde tvåspråkighet på landsbygden. I framtiden ville han se en enspråkig landsbygd och då skulle ”vardera nationaliteten åtnjuta större trevnad”. För städernas del skisserade han en tvåspråkighet, berättigad av utveckling och industrialisering.

När böcker av det här slaget läggs mot varandra får även de tillsynes självklara orden historia; vi kan se det föränderliga i de ord som både skapar och ger innebörd åt grupper av olika slag. Just den här boken synliggör den kontext där de ord som vi i dag använder om det svenska i Finland stelnade och fick – för att använda en av författarnas ord – ”burskap i språket”.

Ann-Catrin Östman, akademilektor i historia

av Nils Erik Villstrand

I Japan blommar körsbärsträden och man samlas under dem med välfyllda matkorgar för att glädjas åt våren och begrunda livets förgänglighet. Hos oss har ”Den blomstertid” blivit ett av de säkrare vårtecknen, närmare bestämt diskussionen om psalmens existensberättigade på skolornas våravslutningar. Den här gången var det biträdande justitiekansler Mikko Puumalainens ställningstagande till förmån för konfessionsfria tillställningar i skolorna som utgjorde startskottet.

Psalmen, som många upplever som omistlig, gjorde debut i den svenska psalmboken 1695. Få litterära verk anses i en nordisk kontext ha haft större inflytande än just den. Psalmboken och almanackan, inte Bibeln, var de verkliga folkböckerna. 1695 års psalmbok var officiell svensk psalmbok i Finland till 1888. När den utkom restes från centralregeringens sida krav på en ny finsk psalmbok som till uppläggning och innehåll överensstämde med den nya svenska. Ett sådant krav var naturligt i det karolinska enväldet som eftersträvade likriktning av allt och alla.

Sättet på vilket kravet i praktiken efterlevdes är intressant. I den nya finska psalmbok som utkom 1701 var psalmerna lika många som i den svenska men endast en fjärdedel av dem var en direkt översättning. Stommen utgjordes av psalmerna i två äldre finska psalmböcker. Den ena av dem var Jakobus Petri Finnos psalmbok, troligtvis från år 1583, och den andra Hemming Henrikssons, kyrkoherde i Masku, som trycktes 1605. Finno utarbetade sin psalmbok med 1572 års svenska psalmbok som förebild. Både han och Hemming översatte psalmer från framförallt svenska men också latin och tyska. De skrev också själva ett antal av psalmerna. Hemming tog in Finnos alla psalmer i sin utvidgade psalmbok som sedan som sådan införlivades med 1701 års psalmbok som var i bruk i nästan 200 år.

De finska psalmernas historia är i främsta rummet en historia om översättning framhåller Taru Kolehmainen i Suomennoskirjallisuuden historia, del 1. De olika svenska och finska psalmböckerna innehåller i stort sett samma psalmer, ofta med ursprung i tyska original av bland andra reformatorn Martin Luther. En av de gemensamma psalmerna i 1695 års svenska och 1701 års finska psalmbok var ”Den blomstertid nu kommer” som ursprungligen kallades ”Een sommarwisa”. Den uppges vara skriven på 1690-talet av prästmannen Israel Kolmodin, men hymnologerna är inte längre helt övertygade om att det förhåller sig just så. Vem som komponerat melodin vet man inte.

”Den blomstertid” börjar på finska med orden ”Jo joutui armas aika” och kallas så eller kortare och enklare ”Suvivirsi”, sommarpsalmen, eftersom alla vet vilken psalm som avses. Den har erövrat rangen som den mest omtyckta psalmen i Finland. Alla som stämmer in i ”Den blomstertid” eller ”Suvivirsi” sjunger in sig i en lång svensk-finländsk tradition. Traditionen är också nordisk eftersom ”Den blomstertid” ingår i den danska och norska psalmboken.

Men det är en psalm där – föga förvånande – Gud fader figurerar. Som alternativ har därför en helt sekulariserad finsk version i tre strofer till klorofyllens lov författats och erbjuds alla festarrangörer som politiskt korrekt alternativ på nätet (www.pro-seremoniat.fi). Det multikulturella samhälle som vi långsamt blir en del av kräver att vi lär oss hantera olikhet och visa respekt. Så exit, ”Den blomstertid” i traditionell tappning? Jag hör inte till dem som tänker så. Att avstå från någonting så centralt i vårt kulturarv förefaller inte särskilt väl övervägt eftersom det inte är i någons intresse att så sker.

Kulturarv är i likhet med kanon vid närmare eftertanke ett lömskt begrepp – vad som ingår i det och vad som ställs utanför skall vara underställt kontinuerlig diskussion – men det går inte att komma ifrån att vi förvaltar ett i hög grad kristet arvegods. I en genuin interkulturell dialog skall också vi blekansikten i norr som överlevt ännu en vinter ha något för oss värdefullt att erbjuda. ”Idas sommarvisa” må vara hur fin som helst, men inte lär den kunna ersätta ”Den blomstertid”. Det ljusa kristna budskapet om en nåd som räcker året om i psalmen kan rimligen vid behov vägas upp med hjälp av programinslag som lyfter fram pärlor ur andra kulturkretsars skattkammare.

Tolerans är onekligen ett honnörsord och en ledstjärna i det mellanmänskliga umgänget men av toleransen följer inte med logisk nödvändighet ett krav på självutplåning. Snarare tvärtom, den förutsätter som jag ser det en bevarad mångfald, att det finns något substantiellt att tolerera. Tolerans är således åtminstone i sin klassiska betydelse inte detsamma som att omfatta (”gilla” på twitterska).

”Jultomtens verkstad” à la Disney i stället för julevangeliet och ”Mitt sommarlov” i schlagertakt i stället för ”Den blomstertid” – vilka praktiska konsekvenser får Puumalainens färska ställningstagande? Vem som slår ut vem i det statliga beslutsfattandet är inte helt klart för mig, men Riksdagens grundlagsutskott tog i alla händelser 2003 ställning och konstaterade att ”Den blomstertid” eller julevangeliet inte förvandlar en skolfest till ett kristet evenemang. Och i fjol kom biträdande justitieombudsman Jussi Pajula med sitt fyra sidor långa ställningstagande som överensstämmer med grundlagsutskottets ståndpunkt. Redan 2011 tog han ställning mot bordsböner i skolan medan han om ”Den blomstertid” konstaterar att psalmen är fast rotad i finländsk kultur och att den sjungen på en skolavslutning inte innebär en kränkning av religionsfriheten.

Sedan årets början har tidningen Die Zeit uppmärksammat Första världskriget. I både Tyskland och Storbritannien har Christopher Clarks The Sleepwalkers: How Europe Went to War in 1914 väckt uppseende och debatt, inte minst genom tesen att mer eller mindre alla inblandade parter bar ansvar för att kriget bröt ut. Framför allt i Tyskland har en del historiker dock ifrågasatt Clarks framställning och framhävt att Fritz Fischers gamla tes om att Tyskland skulle målmedvetet ha styrt in på kriget (Griff nach der Weltmacht: Die Kriegszielpolitik des kaiserlichen Deutschland, 1914/18, 1967) ingalunda kan åsidosättas. I en artikel i Die Zeit påpekas bl.a. den regelrätta indoktrineringen av skolbarn om det förestående kriget som bedrevs av tyska lärare åren innan kriget bröt ut. I en annan påpekas att det inom ledande militära och politiska kretsar i det tyska kejsarriket dryftades Die Judenfrage, framför allt då det gällde nyordningen av och ”civilisationsuppdraget” i Ober Ost eller de av de tyska trupperna ockuperade områdena vid Östfronten, d.v.s. Kurland, Litauen och delar av Vitryssland.

En fråga som jag väntar mig att ytterligare diskuteras i Die Zeit är upplösningen av Östfronten, det ryska imperiets sammanbrott och den tysk-österrikiska framstöten i Vitryssland och Ukraina åren 1917 och 1918. Freden i Brest-Litovsk i mars 1918 brukar i den sedvanliga framställningen om kriget vara slutpunkten på krigshandlingarna i öst varefter den tyska härledningen kunde flytta över de tyska trupperna till västfronten för en sista kraftansträngning innan de amerikanska truppernas ankomst på den europeiska kontinenten. Det som har fallit i glömska, men som lyfts fram av den amerikanska historikern Vejas Gabriel Liuvelicius i boken War Land on the Eastern Front (2000), är att den tysk-österrikiska framryckningen i östra Europa ingalunda tog slut i mars 1918. I stället resulterade den s.k. Brotfrieden som påtvingats den ukrainska (protyska) regeringen att både Vitryssland och Ukraina ockuperades av tyska och österrikiska trupper på sammanlagt en halv miljon man.

Slutligen framhäver ledaren i Die Zeit den 9 januari 2014 att Första världskriget mer än 1945 kom att definiera den nuvarande världen. Efter 1989 och 1991 framstår Kalla kriget som en 35-årig parentes, medan de globala förändringar som inträffade och utlöstes under och efter Första världskriget kom att sätta punkt på den ’imperiala tiden’. Fredsfördragen efter Första världskriget var förknippade med stora förhoppningar inte bara bland de krigströtta parterna utan även bland de underkastade folken i kolonierna. Woodrow Wilsons vision om nationernas självbestämmande innebar slutpunkten på kolonisatörernas överhöghet över de koloniserade – om än med fördröjning. Ett flertal av de ritbordsstater som uppstod i samband med Versaillesfreden – i Europa självständiga, i resten av världen som NF:s mandat – visade sig vara problematiska konstruktioner: Tjeckoslovakien delades i tu 1992, Jugoslavien föll sönder på 1990-talet, Irak 2003, Syrien 2012. Upplösningen av de koloniala väldena i Afrika och Asien utlöstes av Die Urkatastrophe der Moderne: utomeuropeiska trupper blev ögonvittnen över barbariet på fronten, den vite mannens överlägsenhet och Västerlandets självpåtagna globala mission civilisatrice blev omöjliga att upprätthålla efter 1918 om än den globala självständighetsvågen kom att inträffa först efter 1945.

1914, Första världskriget och 1918/19 framstår som globala vändpunkter. Kriget skulle komma, en del hoppades med iver på att rensa luften, andra tolkade med bävan tidens tecken våren och sommaren 1914. Men att en hel epok skulle gå i graven trodde ingen (förutom kanske futuristerna). I och för sig gjorde det inte heller någon när stormakterna förhandlade i Wien år 1814 – revolutionens spöke med kravet på jämlikhet, frihet och broderskap skulle förpassas till historien, den gamla ordningen skulle åter befästas. Frågan är dock om 1814/15 kom att bli en global vändpunkt annat än i Europa där det nationella uppvaknandet så småningom sprängde de mångkulturella konglomeratstaterna och imperierna. 1914 fanns det få tecken på att inget av de europeiska kontinentala imperierna skulle överleva urkrisen, 1918 var det ett faktum. Den intressanta frågan i ett framåtblickande långsiktsperspektiv är på vilket sätt eller om alls perioden kring år 2014 blir en ny global vändpunkt. Är det kring denna tidpunkt som framtidens globalhistoriker kommer att datera den postmoderna världens början?

 Holger Weiss

Några anspråkslösa assimilationsråd

Mats Wickström

1990-talet var mångkulturalismens stora årtionde i Västvärlden, men efter Millennieskiftet har mångkulturalismen stöt på det ena bakslaget efter det andra. Assimilationismen – målsättning att minoritetsgrupper överger språk och kultur och införlivas i majoritetsbefolkningen – har ett igen ett starkt stöd hos såväl nordiska som europeiska politiker. Eftersom dagens politiker till allmän olycka verkar prova sig fram i många frågor tänkte jag i detta blogginlägg ge assimilationsivrarna några historiskt förankrade råd om hur man politiskt kan underlätta assimilering.

För det första: ett effektivt sätt att främja assimilation är att motverka en rumslig koncentration av minoritetsgruppen eftersom en ansamling av gruppen möjliggör vidmakthållandet av minoritetens språk och kultur i det offentliga rummet. Traditionellt sett har den spatiala koncentrationen av minoritetsgruppens medlemmar befrämjat giftermål inom gruppen, dess kulturella organisering och politiska mobilisering. Områden, regioner eller stadsdelar, som befolkas av minoriteten bör brytas upp socialt. Detta kan göras genom att stödja minoritetsmedlemmar flyttningar från området och majoritetsmedlemmars flyttningar till området.

För det andra: minoritetsforskning visar att förtryckta minoriteter ofta sluter sig samman, vilket försvårar assimilationen av dem. Romernas och judarnas historia uppvisar otaliga exempel på detta. Den målmedvetne assimilationsivraren bör därför beivra diskriminering av minoritetsgruppens medlemmar och motarbeta s.k. hattal. Minoritetsmedlemmarna bör erfara att gruppens levnadssätt är underlägset majoritetsgruppens och att det inte är värt mödan att upprätthålla det. Denna känsla kan ingjutas utan att öppet diskriminera minoritetsmedlemmarna på basis av deras grupptillhörighet och utan att i offentligheten prata nedsättande om gruppen. Ekonomismens till synes neutrala språk och praxis är ett utmärkt redskap, vilket det även är när det gäller undergrävandet av det kanske största assimilationshindret: minoritetsinstitutioner.

Slutligen, alla försök av invandrade minoritetsgrupper att etablera egna samhällsinstitutioner, framförallt skolor, bör förhindras. Detta kan göras samtidigt som man i offentligheten upprätthåller en mångkulturalistisk retorik om hur minoriteten berikar samhället. Den svenska hanteringen av Sverigefinnarna under efterkrigstiden är ett skolboksexempel på detta. De finskspråkiga barnen ledes in i majoritetssamhällets institutioner och assimilerades framgångsrikt samtidigt som den svenska eliten talade vackert om den kulturella mångfalden och fördömande om assimilation.

Om minoriteten har ett väletablerat institutionellt nätverk kan det vara knepigt att med demokratiska medel nedmontera det. Assimilationsivraren får i det här fallet sätta sitt hopp till de mer långsamt verkande assimilationsprocesserna och uppmuntra all slags gränsöverskridande verksamhet, särskilt sådan som öppnar upp minoritetsgruppen. För många assimilationsivrare kan det kanske kännas motbjudande, men om det numerära övertaget är stort är en öppen och kärleksfull famn en både human och effektiv assimilationsmetod.

”Det blef emellertid ett styft arbete att få ”de belägrade” att aflämna vapen och aftåga. Efter mycket parlamenterande aftågade dock 7 poliser jämte en gendarm, som för tillfället befann sig hos sina vänner å poliskontoret. […] Ännu var emellertid fästet icke intaget, ty öfverkonstapeln V. Knus vägrade allt fortfarande att aflämna sina vapen. De parlamenterande visade sig tveksamma, men folkmassan yrkade på att få rent hus […] Slutligen bröts det sista motståndet och de återstående två polismännen aflägsnade sig. Afväpnade men i full uniform gingo de trotsigt fram genom folkmassan, som dock bakom den anlagda masken tydligt såg fruktan och oro afspegla sig. Poliskontoret stängdes och folkmassan underrättades om, att belägringen upphäfvas, ty poliserna voro borta, vapnen i godt förvar och nycklarna öfverlämnade åt skyddsvaktens ledare.”

Det inledande citatet är hämtat från ”Sträjkdagarna i Ekenäs”, en bok som utgavs drygt en månad efter storstrejken 1905. I berättelsen beskrivs hur strejkande medborgare i Ekenäs belägrade stadens polisstation och tvingade poliserna och en rysk gendarm att avgå. De strejkande medborgarna var främst ute efter kronolänsmannen Shadvoin som man sedermera lyckades gripa och enligt rykten avkläddes hans uniform och han tvingades lämna staden för att till fots ta sig till Helsingfors.

”Sträjkdagarna i Ekenäs” är både en spännande läsning och en intressant historisk kvarleva till storstrejkens händelseutveckling sett ur de strejkandes perspektiv. Läsaren får följa med händelseutvecklingen i staden dag för dag under storstrejkveckan i början av november 1905, händelserna utspelar sig på bryggeriplan där de strejkande dagligen samlas för att få ta del av de senaste nyheterna eller rykten om händelseutvecklingen utanför Ekenäs.

Man kan som läsare lätt ryckas med i berättelsen om hur människorna på bryggeriplanen i Ekenäs under strejkdagarna levde mellan eufori och rädsla. Euforin över att folket hade gripit tag i tyglarna som styr historiens gång. Rädslan över ryska repressalier som sprids med rykten om att ryska trupper är på antågande och att militärer massakrerat strejkande runtom i landet.

När jag läser om den finländska storstrejken i ”Från sträjkdagarna i Ekenäs” går tankarna onekligen från bryggeriplanen i Ekenäs till Majdan i Kiev och den senaste tidens händelser i Ukraina.

Finland 1905 och Ukraina 2014. Två nationella befrielsekamper som började med upplopp och ledde till blodiga konfrontationer. För Finlands innebar brytningen med Ryssland att länderna förde krig med varandra under 1900–talet, förhoppningsvis behöver inte Ukraina gå samma öde till mötes.

Men när jag läser ”Sträjkdagarna i Ekenäs” och historieskrivningen om storstrejken 1905 går tankarna också osökt till det rätt ensidiga nationella perspektivet som berättar om folkets enhetliga kamp mot den ryska överhögheten. I ett efterhandsperspektiv stärks föreställningen om att historien var på strejkandes sida 1905, 12 år senare förverkligades drömmarna om den självständiga nationen.

Det klassiska engelska uttrycket ”history is in the making” stämmer väl överens med hur vår historieförståelse av enskilda händelser formats av aktörernas beskrivning av sina motiv och intentioner. Att storstrejken 1905 skulle leda till självständighet 1917 var naturligtvis inte givet på förhand och 1905 kunde ingen förutspå att så skulle ske – det är en historisk efterhandskonstruktion.

Ett problem som historikerna stöter på i tolkningen av det förflutna är om det som källorna berättar är sant. Dagens historiker har anpassat sig till en postmodern förståelse av världen där sanningen är relativ och därför nöjer sig historikerna med att konstatera att källan berättar en slags sanning ur ett visst perspektiv. Å andra sidan strävar många historiker att leverera en rimlig tolkning av det förflutna genom gedigen källkritiskt närmande av historiska kvarlevor. Problemet är egentligen inte om källan kan anses vara ”sann”. Historikerns utmaning är att kritiskt genomskåda källan som gör anspråk till att återge en sann bild av det förflutna.

Motsvarande källkritiska problem ställs vi inför när vi följer med exempelvis den ukrainska händelseutvecklingen via media. Häromdagen påstod reklam-TV kanalens nyheter att den ryska propagandan är dömd att misslyckas på grund av Putin-regimens gammalmodiga metoder. Det ryska folket kommer att kunna genomskåda Putins lögner lät nyheten förstå. Det om någonting kan väl tolkas som motpartens (krigs)propaganda.

I dagens värld med dess stora medie- och kunskapsutbud har historikernas källkritik en viktig betydelse. I fråga om tolkningen av dramatiska händelserna som har inverkan på miljontals människors liv kan källkritiken tjäna syftet att bringa förståelse i motstridiga intressen, framom att man rycks med i endera partens rädsla och eufori.

”När den nu, klimatförändringen, kommer [—] hur skall vi då anpassa oss?”. Den här frågan ställdes i Radio Vega i programmet ”De Äldres Råd” (17.2.2014). Svaret som gavs var att det inte finns någon enighet vad klimatförändringen beror på, klimatet förändras oberoende människan.

Det är vanligt att äldre herremän, likt de som yttrade sig i ”De Äldres Råd”, är klimatskeptiker. Nästan lika vanligt är att man diskuterar klimatförändringen som ett framtida fenomen som ”kommer”. Det här är en spännande formulering som på något sätt inbegriper att klimatförändringen meddelar oss när den är här. Lite i stil med ett pressmeddelande: ”Förbered er – imorgon den 28 februari 2053 klockan 16.00 kommer klimatförändringen”.

Tyvärr är det inte så här. Det här hänger ihop med att klimat är en statistisk konstruktion definierat som ett medelvärde för allt väder (nederbörd, lufttryck, temperatur m.m.) för en viss period. Perioden skall vara  åtminstone 30 dagar lång, men längden på klimatet är beroende av det som studeras. Till klimatet hör även anomalier som snöfattiga vintrar, extremt heta sommarmånader, häftiga vårflöden m.m. och dessa bör studeras över långa tidsperioder, helst flera år, om inte decennier, eftersom de inte förekommer så ofta.

Går du ut på din gård kan du alltså observera väder, inte klimat. En smällhet sommardag är bara väder inte en klimatförändring. Med andra ord sagt, klimat är vad du förväntar dig, väder är vad du får. Vill vi observera en klimatförändring måste vi därför se bakåt, inte på nuet, och inte framåt. Klimatförändringen ”kommer” således aldrig. Den har redan kommit.

Vi borde alltså redan nu göra allt vi kan för att anpassa oss, men det gör vi inte. Orsaken är att vi inte förstår risken med att inte anpassa oss. Det är de facto nästintill omöjligt att förstå den. Ett exempel är på sin plats.

Jag är (dö)rädd för fästingar, det vet de flesta i min närhet. Fästingen kan sprida besvärliga sjukdomar, och således tar jag en medveten risk när jag trots detta vandrar i skogen och rör mig i skärdgården. Jag har däremot försökt minimera risken för TBE genom att ta en fästingspruta. Sprutan hjälper däremot inte mot borrelia och därför går jag ogärna i shorts utan använder hellre långbyxor för att kunna borsta bort blodtörstiga fästingar som försöker komma åt min hud. Sist men inte minst gör jag en fästingkoll på kvällen. Allt för att minimera risken för att få någon av de sjukdomar som fästingen sprider. Jag blir hellre biten av ett lejon än får borrelia av en fästing.

Det är relativt lätt att förstå mitt smått maniska beteende även om få upplever fästingen som ett lika stort hot som jag. Hoten är konkreta sjukdomar och risken att få dessa ökar på sommaren. Hoten existerar däremot inte under vintern och därför behöver vi inte konsekvent vara aktsamma. De flesta kan således uppskatta och förstå hur utsatta de är när medierna i sin sommarbilaga skriver om fästingproblemet.

Det är inte lika lätt att förstå risken med att inte anpassa sig till klimatförändringen.  De ekonomiska och politiska hot som finns sprider ut sig över tiotals år och de är inte begränsade till sommarmånaderna. Hoten är konstant närvarande, men de är inte konkreta. De är svåra att anpassa till ditt liv, det du gör och där du bor just nu. För att inte tala om vad du gör om 10 år. Annat är det med fästingen. Den återkommer varje sommar.

Frågan hur vi skall anpassa oss är berättigad, men det är en svår fråga, och svaret är betydlig mer svårfångat. Det enda vi med säkerhet kan säga är att klimatförändringen kommer inte, den är redan här.