Etikettarkiv: 31%

En spricka i fasaden: den socialdemokratiska självbilden efter ”supervalårets” upplösning

Det tar tid att vänja sig vid saker och ting. Trots det är detta en text som har vandrat runt i mitt huvud ett antal varv innan jag tog mig mod att skriva ner den. Finalen på ”supervalåret” i Sverige den 14 september är förklaringen till varför. Demokrati kan vara hårt och orättvist i och med att det innebär att man inte alltid får som man vill. Men det är ju också det som är den centrala poängen med demokrati, nämligen folkets vilja och bestämmanderätt. Frågan är dock om de involverade aktörerna, det vill säga, de demokratiska valda representanterna för varje parti har förstått orsakerna och konsekvenserna av supervalårets slutgiltiga upplösning på riksdags-, kommun- och landstingsnivå. Av alla partier finns det bara ett parti som ser riksdagsvalet som en framgång: teflon- och metapartiet Sverigedemokraterna med sin intoleranta och pseudofrämlings-fientliga agenda. Sverigedemokraterna dubblerade sin röstskörd genom att attrahera väljargrupper som verkar uppleva sig som marginaliserade i det svenska samhället, representerade främst av ”arga vita män (och kvinnor)”. I media slets det kollektiva håret runt resonemang som här illustreras av Bengt Ohlsson sammanfattning i Dagens Nyheter den 16 september: ”[…] vi nästan uteslutande pratade om Sverigedemokraterna och hur ingenting verkar bita på dem, vare sig man tar debatten eller vägrar att ta den, vare sig man attackerar dem eller ignorerar dem, vare sig man tårtar dem eller vänder ryggen åt dem. Inte ens hela den tredje statsmaktens samlade ansträngningar lyckas kväva dem.”

Vidare visade valet på en socialdemokrati som har förvandlats till en koloss på lerfötter med en självbild som avslöjar en spricka i fasaden. Socialdemokratin och dess rörelse står nu inför ett vägskäl att antingen göra en comeback av aldrig tidigare skådat slag, eller att helt enkelt förlika sig med valresultatet på 31 %. Som bakgrund till detta bör vi förstå att under en längre period i Sveriges 1900-tals-historia var det Socialdemokratiska arbetarpartiet (SAP) den dominerande faktorn, speciellt under efterkrigstiden och fram till kommunismens sammanbrott i Sovjetunionen och östra Europa 1989-1991.

Många kommentarer och analyser av det svenska valet har sköljt över oss efter den 14 september. Tankar, idéer och förklaringar har pytsats ut av ledande experter i det svenska  medialandskapet, medan den internationella pressen står enig i att resultatet av det svenska valet har skapat mer frågor än förklaringar. Nyhetsbyrån Al Jazeera skrev följande den 15 september: ”[T]he Social Democrats dominated Swedish politics during most of the 20th century and its single-party government ruled the country from 1994 to 2006 with support from allies” för att sedan ställa sig undrande till hur partiet nu ska lyckas skapa en koalition tillsammans med Miljöpartiet och det ”forna kommunistiska” Vänsterpartiet. Frågan är dock om den socialdemokratiska rörelsen väljer att konfrontera sin egen historiska bild och ställa den mot hur den politiska verkligheten ter sig idag? Till syvende och sist, det socialdemokratiska partiet har förvandlats till en koloss på lerfötter eller har  kostymen har blivit för stor?

Varför kan då det socialdemokratiska partiet tolkas som en koloss på lerfötter? Trots att denna bibliska referens kan te sig en aningen uttjatad och vag så är det en logisk metafor som berör den socialdemokratiska självbilden idag. Om vi ser till den moderna svenska politiska historien är socialdemokratin placerad i en unik särställning. I Sverige har partiet varit det parti med den längsta perioden i riksdagsställning. Det är dock här en spricka kan börja urskönjas, det vill säga, alltsedan sedan succévalet 1968 då partiet erhöll den magiska majoritetssiffran 50,1%, har en nedåtgående trend utvecklats. Med partiledaren Tage Erlander i rollen som den trygge ”landsfadern” var den socialdemokratiska visionen och framtiden utstakad. Nu gällde det bara att förvalta arvet. I jämförelse med de två senaste riksdagsvalen, 2010 (30,7%), och 2014 (31,0%) visar detta hur den nedåtgående spiralen kraftigt ifrågasätter den socialdemokratiska självbilden som det ensamt härskande partiet. Rent krasst, om vi vänder uppmärksamheten till det som utspelades den 14 september, så finns det ingen given vinnare efter riksdags-valet. Även om det socialdemokratiska partiet utropade sig som vinnare med stöd från Miljöpartiet (Vänsterpartiet fick vända i dörren) så har partiet reducerats till att vara ett parti bland alla andra. Frågan är då om det är återvinnandet av makten som har blivit det viktiga för socialdemokratin eller om den socialdemo-kratiska ideologin är kapabel att konfrontera sig själva inför sin största utmaning hittills: att rannsaka sig själv och sin egenbild. Socialdemokratiska skribenter uttalar redan en skepticism till om detta är möjligt, till exempel Katrine Kielos i Aftonbladet hävdar att ”31% är ett dåligt resultat” och drar slutsatsen att ”[D]en socialdemokratiska partikulturen måste förändras”.

I mångt och mycket kan orsaken till varför det har blivit en spricka i den social-demokratiska fasaden förklaras som nostalgi, där längtan till forna tider har stulit all uppmärksamhet från att skapa och leverera en trovärdig och realistisk politik. Under efterkrigstiden utvecklades Sverige till ett internationellt föregångsland i samband med välfärdssamhällets framväxt, ett samhällsfenomen som har beskrivits i termer av ”den svenska modellen” och ”folkhemmet”.

Om vi blickar utanför Sveriges gränser så är nationen också en del av transnationella och globala rörelser samt strömningar som påverkar i vilken riktning landet utvecklas i. Historiker som Donald Sassoon (One Hundred Years of Socialism 1996) och Geoff Eley (Forging Democracy 2002) har skrivit om socialdemokratin och vänsterns politiska arbete och vision att bidra och skapa ett demokratiskt samhälle i Europa under 1900-talet. Sassoon visar hur socialismen och det industriella samhället har gått hand i hand i Europa, medan Eley skildrar hur radikala rörelser tillsammans med ett socialistiskt budskap har format och stärkt demokratin. När dessa krafter antingen har försvunnit (industrierna) eller funnit andra radikala hemvister i Sverige verkar det som om den svenska socialdemokratin har blivit ifrånsprungen. Frågan är vad socialdemokratin ska göra för att återvinna sitt politiska credo i en tid av instabilitet, främlings-fientlighet med fascistiska undertoner, ett Europa med ett komplext förhållande till sin koloniala historia (”det postkoloniala tillståndet”), religiös extremism i Irak-Syrien och samhällsgrupper som upplever sig alltmer marginaliserade. Slutklämmen på denna monolog formulerades redan 1881 av August Palm: ”Hvad vilja Socialdemokraterna?”