Av: docent Kasper Kepsu
Migration, mobilitet och förvisningar är ständigt aktuella teman i dagens samhälle. När det gäller äldre tider dominerar däremot ofta uppfattningen om att samhället var stationärt och människorna levde i samma by från vaggan till graven. Uppfattningen kan sägas vara både rätt och fel för den tidigmoderna perioden. I princip försökte överheten hålla undersåtarna på sin plats, både geografiskt och socialt (https://blogs.abo.fi/historia/2023/02/14/att-skydda-tralar-och-desertorer/), men i praktiken var det inte möjligt att upprätthålla en sådan kontroll. Inte ens den svenska stormaktsstaten, som betraktas som den effektivaste tidigmoderna statsbildningen, kunde efterfölja de strikta normer som tryckts i lagar och förordningar. Den svenska kronan hade i synnerhet svårigheter med att kontrollera rörligheten i de östliga perifera gränsområdena det vill säga östra Finland med Viborgska Karelen och Savolax, samt provinserna Kexholms län och Ingermanland.