Av: Laura Hollsten, FD, Allmän historia
Miljöhumanistiska och posthumanistiska perspektiv har ifrågasatt människans position som hegemonisk art i skapelsen. Människor är djur bland andra djur i samspel med och beroende av biologiska organismer. Insekter är närvarande i människors liv på olika sätt, både som smittspridande skadedjur, estetiskt tilltalande varelser och som neutrala men nästan ständigt närvarande inslag i vardagen. Det finns studier som pekar på att människor tenderar att ogilla ryggradslösa djur och särskilt insekter. En orsak som utpekats är att människor har en benägenhet att uppskatta djur som påminner om människor och som är intelligenta (på ett sätt som människor uppskattar) eller nyttiga för människan.[1] En yttring av denna ”taxonomiska chauvinism” är att humanistiska djurforskare visat mindre intresse för insekter än för däggdjur. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt våra följeslagande arter, sällskapsdjuren och husdjuren, liksom åt symbolbärande, ikoniska och karismatiska djur som upplevts som viktiga i vår kultur.