Av: Oscar Winberg, doktorand i Allmän historia

Historikern har ofta ett komplicerat förhållande till “sina” källor. Mycket svett och en del tårar spills över bristerna och luckorna i källmaterialet vi jobbar med. Samtidigt kan ett viktigt “fynd” i arkiven ge en kraftig adrenalinkick och efter den betydande mängden timmar historiker kan jobba med samma källa är det föga överraskande att vi knyter an med källmaterialet och personerna från det förflutna som tar form i dem. Källmaterialet är pusselbitarna vi behöver för att uppfatta bilden av det förflutna. Medan vissa historiker anstränger sig för att hitta tillräckligt många pusselbitar för att kunna urskilja vilket motiv som döljer sig bakom kämpar andra med ett överflöd av bitar, som om någon samlat bitar från tiotals olika pussel i en och samma ask. Då jag läser Johan Ehrstedts text om utmaningarna i arkiven i Bangladesh kan jag inte låta bli att reflektera över mina “egna” källor – i synnerhet en unik källa som jag spenderat otaliga timmar med under de senaste åren: Nixon inspelningarna. Läs mer