Av: docent Mats Wickström
Under de första efterkrigsdecennierna var äktenskap mellan svensk- och finskspråkiga finländare, så kallade blandäktenskap, ett eldfängt debattämne i den finlandssvenska offentligheten. Blandäktenskapen blev på den här tiden allt vanligare och ansågs vara en av orsakerna till finlandssvenskarnas oroväckande demografiska stagnation i förhållande till den mer fruktsamma finska majoriteten. Statistiska undersökningar visade nämligen att barn födda i blandäktenskap oftare blev, som det hette vid den tiden, finnar än svenskar. Det var särskilt barn födda i äktenskap mellan en svenskspråkig man och en finskspråkig kvinna som, ur en minoritetsnationalistisk synvinkel, i stor utsträckning förlorades till finnarna. De svenskspråkiga männens växande tycke för finska kvinnor problematiserades, men det rådde delade meningar om det var de finlandssvenska männen eller kvinnorna som borde bära hundhuvudet för att männen gick över den svenska ån för att hämta finskt vatten.
