Vi talar om global historia, men vem bryr sig

Det brittiska imperiet var vid tidpunkten för sitt största geografiska omfång även det största muslimska imperiet, en observation som passerar över huvudet på de flesta när vi diskuterar fenomen som imperier och dess koppling till imperialism och kolonialism. Det är istället det nationella ramverket som fortsättningsvis definierar hur och vad man kan hålla fast i när vi tänker på vad som utgör ”historia”. För vad skulle vi göra om vi inte har nationen att hålla i handen?

Nu är ju inte tanken här att sparka in öppna dörrar, men märk väl, vi lever i en tid då nationens betydelse tydligen har seglat upp som en avgörande markör för den offentliga och politiska diskussionen (kan även läsas som en diskurs). Men det är faktiskt en hel del som rör sig över, genom, under och förbi nationella gränser, och som det inledande exemplet betonar, det kan handla om religion, tankar, idéer men även flöden av människor som antingen rör på sig frivilligt eller inte för den delen. I det senare fallet har rörelser av människor kommit att likställas med nationell tillhörighet och hur nationer har reagerat på det hela, främst genom att nationalismens fula tryne återigen visar upp sig. Om vi ser till den ofrivilliga migrationen så handlar det enkom om tragiska omständigheter med koppling till svält, ekonomiska kriser och krigshärdar i delar av världen som i väst har beskrivits som turbulenta utvecklingsländer (läs den tredje världen). Och det är här tanken om att global historia kan bidra till en förståelse till hur dessa händelser utvecklas och förvandlas över tid. Men när det väl kommer till kritan så landar oftast diskussionen i ett nationellt ramverk, präglat av hur vi ska förhålla oss till eventuella åtgärder som lanseras av internationella organisationer som Förenta nationerna eller Europeiska unionen. För till stor del verkar det som om uppfattningen om global historia är att ”det handlar om allting, och att det utspelar sig överallt hela tiden,” och att det i sin tur förklarar en värld som är sammanlänkad och globaliserad.

Jag skulle vilja påstå motsatsen. Dagens värld är förvisso sammanlänkad genom en global ekonomi och det digitala landskapet, men det är också en värld som utvecklas mer och mer i en fragmenterad riktning. Det senare anspelar på att det finns en stor mängd information, en stor mängd aktörer på den globala arenan, och slutligen, det är en värld som alltmer driver med i nationalismens strömlinjeformade retorik. Titta bara på Trumps presidentskap med ”Make America Great Again”, maktspelet i mellanöstern och hur trummorna för den unika nationen slås fram i retoriken mellan Syrien, Israel, Iran, Irak osv. Om något så har diskussionen om nationen blivit ett samtida globalt fenomen. Men det är intet som är nytt under solen, liknande tongångar präglade fredsförhandlingarna i Versailles 1919. Och det här vi finner pudelns kärna: vi pratar gärna om global historia, men vem bryr sig egentligen när det nationella blir det primära i diskussionen vare sig det utspelar sig på en akademisk nivå och hur kurser utformas eller om det är på en politisk nivå.

Om vi ser till det brittiska imperiet som exempel och hur vi delvis kan förstå dess globala omfång kan vi börja med följande slagord som fördes fram med stolthet under imperiets existens: ”the sun never sets on the British Empire.” I detta koloniala landskap, präglat av imperialism, ingick en befolkning som vid 1930-talets mitt uppskattades uppgå till cirka 493 370 000 miljoner individer. I självaste Storbritannien, inklusive Nordirland och Irland, levde 1935 46 868 500 personer. Genom att enbart se på dessa siffror förstår vi det globala omfånget av det brittiska imperiet. Tidskriften The Economist skrev i en artikel, publicerad den 26 oktober 1935, att det brittiska imperiet kontrollerade över 50 % av världens produktion av kakao, ull, gummi, nickel och guld för att nämna några exempel på eftertraktade varor i den globala ekonomin. Sett till detta skildrar en global historia något annat än en exklusiv nationell historieskrivning, men främst av allt, det vrider på perspektivet när dessa länkar sätts in i ett större sammanhang och hur detta även kom att påverka lokala förhållanden. Det brittiska imperiets kontroll över till exempel Indien gjorde inte mycket för att bryta den höga grad av analfabetism som existerade i landet. Enligt folkräkningen från 1931 uppskattades det att det existerade 321 628 003 individer som var analfabeter. Det här är och var en del av en global problematik om vi ser till hur vi ska förstå och tolka världen som sammanlänkad, men samtidigt, diversifierad och fragmenterad. Och det är därför det är hög grad att börja fundera på varför en global historia även kan vara till nytta för att kunna skriva historia om nationer eller regioner. Och förresten: imorgon är det Sveriges nationaldag…

Publicerat i 1900-tal, 2000-tal, Afrika, Europa, Globalhistoria, Mellanöstern, Nordisk historia, Samtidshistoria, Sverige, USA | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Den rättfärdiga lösdrivaren

Av Robin Engblom

Redan innan den nya aktiveringsmodellen togs i bruk i Finland 2018, bemöttes den av hård kritik och ett försök av att i form av ett medborgarinitiativ ta upp beslutet för omprövning. Diskussionen om aktiveringsmodellen på olika forum kan ses bottna i hur människor förhåller sig till de arbetslösas skyldigheter och rättigheter. Å ena sidan ses aktiveringsmodellen främja sysselsättningen av de arbetslösa samt förhindra utnyttjandet av statliga medel, medan den å andra sidan ses ytterligare försämra de arbetslösas ställning genom att man lägger ett större ansvar på dem.

Enligt Folkpensionsanstalten bör den arbetslöse i fortsättningen uppnå ett visst antal arbetstimmar eller delta i annan sysselsättningsfrämjande service för att få ut full arbetslöshetsförmån. Medan lagförändringen eventuellt kan ses som ett led i strävanden att bryta med en tidigare samhällspolitisk tradition, är argumenten som förs i diskussionerna inte nya. De fattiga och de arbetslösa har genom tiderna utgjort en marginaliserad del av befolkningen som statsmakten på olika sätt försökt passa in i samhällsorganisationen. Under tidigmodern tid uppfattades sysslolöshet som ett potentiellt hot mot samhällsordningen, eftersom det förknippades med lösdriveri och kriminalitet. En människas förmåga att försörja sig själv och sitt hushåll ansågs vara essentiell för att upprätthålla allmän ordning i samhället. Så hade det emellertid inte alltid varit.

De människor som inte kunde försörja sig själva var beroende av fattigvården som sedan medeltiden hade organiserats av den katolska kyrkan. I boken Stadsgemenskapens resurser och villkor (2005) menar historikern Annika Sandén att den som var fattig uppfyllde ett andligt ideal, trots sin utsatta position i samhället. Fattigdom förknippades med ödmjukhet och måttfullhet, vilket ingick i de sju dygderna av den katolska läran. Med reformationen omorganiserades dock fattigvården så att ansvaret officiellt togs över av staten. Reformationen innebar också att synen på fattigdom förändrades, eftersom fattigdom även kunde förknippas med sysslolöshet och lathet. Arbete och produktivitet blev något som både kyrkan och statsmakten värderade högt. Därmed uppstod en betydande skillnad mellan fattiga som ansågs vara oförmögna att försörja sig, dvs. de rättfärdiga fattiga, och dem som ansågs själv förorsaka sin fattigdom, de orättfärdiga fattiga.

Allmänhetens förhållning till fattigdom anpassades knappast omedelbart enligt den nya doktrinen, och förmodligen var åsikterna om fattigdom delade även längre framöver. Rent juridiskt uppstod dock ett behov av att urskilja de rätta och orätta fattiga, eftersom endast de rätta fattiga fick tillstånd att tigga och ta del av fattighjälpen. En skärpt syn på sysslolöshet tangerade idén om att arbete var nyttigt för människan, och genom att begränsa rätten till fattigvården och rätten att tigga, önskade man således minska antalet sysslolösa. Huruvida åtgärderna faktiskt hade önskvärd effekt går att spekulera, men Robert Jütte, som Sandén hänvisar till i sin bok, menar att den moderna västerländska välfärdssynen har sitt ursprung i de förändrade attityderna gentemot fattigdom och arbetslöshet under 1500-talet.

I ett samhälle som anses fungera genom att dess invånare uppfyller olika funktioner, riskerar den som inte uppfyller någon funktion att bli marginaliserad. Arbetet ansågs med andra ord vara en väg ur fattigdom och marginalisering. Trots att motiven för främjandet av sysselsättning bland de arbetslösa har fått en mer ekonomisk prägel, kan man konstatera att idén om de rätta och orätta arbetslösa påminner starkt om den som uppstod under 1500-talet i Europa. Det är snarare debatten kring vem som är berättigad till understöd och vem som bär ansvaret för att understödja de sysslolösa som fått varierande nyanser.

Publicerat i Finland, Student Åbo Akademi | Lämna en kommentar

Okänd soldat – tankar och reaktioner

Johannes Andersson och Anton Österholm diskuterar filmen Okänd soldat och betydelsen av den senaste versionen. Var den behövlig? Och vad i Finlands historia är värt att minnas?

Publicerat i Finland, historiebruk, Student Åbo Akademi | Lämna en kommentar

Vaccinkritik i Finland 1916

Av Linus Hedborg

Vaccin är något som har börjat ifrågasättas i en allt större utsträckning på flera ställen runt om i världen, bland annat i USA och Europa. I en artikel på SVT Nyheter från 2015 kallade WHO vaccinmotstånd för ett hot mot folkhälsan i hela Europa. En artikel på Svenska Yle från 2017 tar upp att mässlingsfallen har fyrfaldigats i Europa från året innan och att denna ökning beror på vaccinmotstånd, även om mässlingen kan leda till allvarliga följdsjukdomar och i värsta fall döden. De argument som vaccinmotståndare har lyft fram är att vaccin är skadligt för människan, bland annat genom att immunförsvaret försvagas.

Denna kritik är inte ny utan det har funnits exempel på det här tidigare i historien. I Finland uppstod en hård debatt i den svenskspråkiga tidningspressen år 1916. I skottgluggen stod tidningen Fram, som menade att vaccin förgiftade och var skadligt för människan. Fram gavs ut av en organisation som fungerade som en nykterhetsförening, men tidningen riktade sig också till ungdomar. Tidningar som Hufvudstadsbladet, Västra Nyland, Kaskö Tidning och Tammerfors Aftonblad publicerade material som kritiserade Frams hållning i frågan och Fram måste försvara sin ståndpunkt.

Den kritik som fördes fram mot tidningen var att vaccin var en av de största välsignelserna för mänskligheten och hade räddat hundratusentals liv. Tidningen Fram förstod alltså inte hur vaccin fungerade och spred på så sätt falsk information. Tidningen Frams ståndpunkt var något som hörde hemma i medeltidens mörker och inte i denna upplysta tid. Kaskö Tidning kallade Frams åsikter för propaganda och proklamerade att det var tidningens mål att bekämpa dessa åsikter. Flera tidningar såg allvarligt på att tidningen Fram riktade sig till ungdomar och menade det var farligt att sprida dessa tankar till ungdomen. Kaskö Tidning och Tammerfors Aftonblad var de ledande rösterna i denna kritik.

Tidningen Fram kom att försvara sina ståndpunkter med följande argument. Det första var att det fanns många utbildade läkare runt om i Europa som var mot vaccin, men också att kända filosofer, naturforskare och statsmän var mot vaccin. Det fanns också antivaccinföreningar runtom i Europa med miljoner medlemmar som var ledda av respekterade personer, som arbetade mot vaccintvånget i olika länder. De var på så sätt inte ensamma i sin kamp och ståndpunkter i frågan. När det kommer till kritiken om att deras tidning riktade sig till ungdomar menade de att ungdomen skulle kunna diskutera komplicerade frågor som vaccin.

Det här försvaret kommenterades i tidningarna Kaskö Tidning, Tammerfors Aftonblad och Västra Nyland. Dessa lyfte fram att bara för att det fanns många personer med en åsikt betydde det inte att de hade rätt eller att det var sant. När det kom till kända personers åsikter var de inte speciellt värdefulla eftersom de inte var expert inom området. Vaccintvånget lyftes fram som något otrevlig men nödvändigt. Motståndarna menade även att det var intressant att tidningen Fram förespråkade ett alkoholförbud, vilket innebar att de var mot ett tvång men för ett annat. Till sist lyftes det även fram att ungdomen nog skulle diskutera svåra frågor men inte just vaccin. Det var nämligen något som krävde år av utbildning och om ungdomarna inte ens förstod termerna, hur ska de då förstå ämnet.

Det finns likheter mellan de argument och motargument som framfördes 1916 och de argument som förekommer idag. Varför finns dessa argument kvar, trots att de flesta experter är överens om vaccins positiva effekter? En förklaring kan vara att det finns flera medicinska system i ett samhälle. I dagens samhälle finns det modern medicin, naturmedicin, kinesisk medicin och så vidare. Dessa system konkurrerar med varandra, även om den moderna medicinen dominerar. Detta innebär att det finns olika åsikter om vaccin i vårt samhälle och vill en person hitta information som sätter vaccin i dåligt ljus så finns det material. Allt det här underlättas av internet som gör det mycket lättare att få tag i information, men också att likasinnade kommer i kontakt med varandra. Internet underlättar också spridningen av ett medicinskt system eller kritiken av ett visst medicinskt system. Det här är ett sätt att förstå vaccinmotstånd och varför motståndet har funnits kvar i över hundra år med liknade argument.

Publicerat i 1900-tal, Finland, Student Åbo Akademi | Lämna en kommentar

Allting är ännu inte berättat – Inbördeskriget i Åbolands skärgård och det förbättrade källäget

Av Erica Helin

När jag 2015 började forska kring inbördeskrigets utspel i Åbolands skärgård var det inga överväldigande mängder litteratur som mötte mig. Sanningen är att nästan allt som fanns skrivet om Skärgårdens Frikår (S.F.K) och inbördeskrigets drabbningar i Korpo och Nagu till stor del baserade sig på en kort skrift av Otto Wahlroos och en minnesbok utgiven 1918 av Ludvig Lindström. Jag fick också höra att det inte gick att skriva så mycket mer om ämnet; sist och slutligen hände det inte så mycket i skärgården och S.F.K lämnade inte efter sig mycket i pappersväg.

Kvar i skärgården fanns ändå berättelser, myter och sägner. Som barn växte jag upp med skrönor om slaget vid Mielis: om hur grannar sköt varandra, hur människor flydde till skogs för att undgå de rödas rekrytering och om hur en skjuten poliskonstapel steg upp från det döda. Det har med åren visat sig att det mesta jag hört som barn var just skrönor, med möjligen ett undantag. Enligt en minnesanteckning jag kom över i Riksarkivet hösten 2016 skriven av Walter Stenmark berättas det om poliskonstapeln Valter Rohde från Pargas som blev tillfångatagen av rödgardister. Rödgardisterna tog med honom till Åbo, men någonstans vid Kakskerta blev han av icke angiven anledning skjuten med flera skott, varav minst ett par i huvudet. Rödgardisterna trodde man bragt Rohde om livet, så han kastades i ett dike och täcktes med granris. Konstapeln verkar ändå ha kvicknat till inom en rimlig tid och lyckats ta sig till Brinkhalls egendom några kilometer från brottsplatsen, där han mottog första hjälp. Så småningom skall han enligt Stenmarks berättelser blivit helt återställd, med undantag av ett par förlorade tänder.

Den finländska militärhistoriska forskningen kan sägas vila på tre ben: den akademiska forskningen, försvarshögskolans forskning och hobbyforskningen. Den sistnämnda har visat sig vara ett ovärderligt tillägg speciellt vad rör händelserna i Åboland 1918. I december 2017 utgav Gustav Wikström boken En storm är lös, i vilken han redogör för mycket mer än det S.F.K-perspektiv som tidigare var känt; just en sådan bok jag febrilt letade efter redan för flera år sedan. I boken − en rekommenderad läsning − får civilbefolkningens tankar och upplevelser ett hedervärt stort utrymme och som läsare får man stifta bekantskap med både rent mod och naiv dårskap. Som hobbyforskare gör Gustav Wikström ingen vetenskaplig djupdykning och problematiseringarna uteblir, men det är inte heller relevant i denna typ av forskning vars främsta mål är att berätta en historia om inbördeskriget i Åbolands skärgård för den stora allmänheten. Till grund för boken ligger flera års ”arkivarbete” ute i skärgårdsbornas byrålådor, och varje skildring i boken har sin grund i berättande källor. Därmed har Wikström och flera med honom gjort en ovärderlig insats i att bevara historien och möjligheterna till framtida forskning då man grävt fram minnesanteckningar, dagböcker och gamla ljudband ur allmänhetens skrymslen och vrår.

Den senaste tidens uppmärksamhet kring inbördeskrigets händelser i skärgården har inte bara fört fram nytt källmaterial, det återupptäckta materialet har till och med resulterat i att en gammal ”sanning” fått skrivas om. Kaj Arnö berättar i YLE (15.10.2017) om sin familjehistoria och hur han midsommaren 2017 fått kännedom om att en röd 21-årig anförvant som släkten lärt sig att stupade vid slaget vid Mielis, Nagu den 4 april 1918, egentligen arkebuserades två dagar senare av misstag! Det hade skett en olycklig förväxling mellan ynglingen och hans far, en förväxling som upptäcktes för sent, och för att dölja de vitas missöde, valde man kallt att köra 21-åringens kropp till Mielis och lägga honom överst i högen av stupade. Den makabra förväxlingen hade förblivit hemlighållen för de anhöriga i 99 år.

Det råder med andra ord inte längre en nedslående brist på källmaterial för den forskare eller gradu-skribent som vill ta sig ann inbördeskrigets spår i skärgården. De blodiga sammandrabbningarna var visserligen få men visst hände det saker även ute i skärgården som är värda att undersöka och berätta för eftervärlden.

 

Källor:

YLE.fi, Den bortschabblade arkebuseringen, https://svenska.yle.fi/artikel/2017/10/15/kaj-arno-den-bortschabblade-arkebuseringen, 2.3.2018.

Publicerat i 1900-tal, Finland, Student Åbo Akademi | Lämna en kommentar

Fånglägret i Dragsvik 1918

Jeremy Nyman och Marcus Tiippana samtalar om fånglägret i Dragsvik och minnet av inbördeskriget utgående från Sture Lindholms uppmärksammade bok Fånglägerhelvetet Dragsvik – massdöden i Ekenäs 1918.

 

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Post-fakta är pre-fascism

Av Andreas Wikblad

Vetenskapen är under attack. Klimatförändringen är påhittad, vacciner orsakar autism och medierna är falska. Ibland verkar det som om fakta och kunskap blivit en åsiktsfråga.  Filosofiprofessorn Åsa Wikforss nyutgivna bok Alternativa fakta om kunskap och dess fiender behandlar just det här och inspirerade mig till de kommande raderna. Wikforss tar fasta på att den mänskliga kunskapen är social, eftersom den uppstår i kommunikationen mellan människor. Förmågan att förstå och leva sig in i andras situation skiljer oss från djuren, men gör oss också sårbara för lögner och falsk information. Internet och sociala medier har medfört en ny dimension av den här problematiken i form av alternativa fakta eller fake news. Falska nyheter väcker onekligen känslor och självaste påven har till och med jämfört läsning av falska nyheter med att äta avföring.

Falska nyheter är i för sig inget nytt. The New York Sun publicerade 1835 en artikelserie som redogjorde för hur astronomen John Herschel med sitt nya teleskop kunnat observera och beskriva levande varelser på månen. Ett annat exempel är en amerikansk radiosändning som 1938 orsakade panik efter att ha rapporterat om hur utomjordingar invaderat jorden. Nya kanaler för information såsom tryckpressar, radio och televisionen har genom historien medfört förändrade samhällen och därför gett upphov till livliga diskussioner. Internet är i den här bemärkelsen bara ett nytt sätt att sprida information – också falsk sådan.

En bidragande orsak till att falska nyheter omdebatteras idag är USA:s president Donald Trump. Under hans valkampanj 2016 slängde han påståenden omkring sig utan till synes någon som helst eftertänksamhet, om ens tankeverksamhet. De här påståendena har sedan till största del verifierats som felaktiga. Men det viktiga här är inte Trump utan alla människor som tror på falska nyheter. Hur ligger det egentligen till med nutidsmänniskans kunskap eller rättare sagt syn på kunskap?

Enligt Wikforss har internet medfört en förändrad inställning till kunskap. Tidigare var kunskap något som förvärvades genom frekventa besök till biblioteket och flitigt läsande. Idag finns all information i fickan bara några klick borta vilket lett till ett reducerat anseende för akademiska experter, eftersom alla med en smarttelefon i fickan upplevs kunna kalla sig expert. Vi får också ett större självförtroende till ämnen som vi upplever att vi behärskar. Därför är det ofta de som innan ett prov tycker att de kan allt som får sämst vitsord i provet. I vardagen bidrar det här till ökad och stärkt åsiktsbildning kring saker som vi sist och slutligen inte har en aning om, även om vi upplever det så.

Förutom ett stärkt självförtroende till våra åsikter så finns idag också sociala medier som utgör ett ypperligt forum för okritisk spridning av våra åsikter och som snabbar på produktionen av ”experter”. Vänner och till viss del även tjänsternas algoritmer riskerar fungera som filter så att vi får ett individualiserat nyhetsflöde med enbart nyheter som stämmer överens med våra åsikter; vi riskerar alltså att fastna i en så kallad filterbubbla. Det här är speciellt alarmerande med tanke på att många, framförallt ungdomar idag hämtar största delen av sin information från sociala medier. En orsak till det här är att ungdomar anser att traditionella medier är stela, tråkiga och enligt en amerikansk elevs utsago ”för objektiva”. Medierna upplevs inte heller som trovärdiga eftersom de endast anses okritiskt förmedla information mellan politiker och allmänheten. I stället försöker ungdomar skapa sig en egen uppfattning, en egen ”objektivitet” med hjälp av internet och sociala medier. Önskan om objektivitet finns alltså kvar, vilket är positivt. För tillfället sitter således traditionella medier och vetenskapssamfund i samma båt. En båt som gungar av allmänhetens misstroende.

Människors okunskap kan enligt Wikforss delas in i oinformerade som ingenting vet och felinformerade som anser sig ”veta”. Det senare är värre eftersom de då kommer fatta beslut på felaktiga grunder. Problemet med falska nyheter är att de ger näring åt de felinformerade samtidigt som de riskerar rycka med de oinformerade och omvandla också dem till felinformerade. Felaktiga utsagor från politiker såsom Trump är därför farliga och bör inte skämtas bort som enbart lögner eller skitsnack. Vita husets lögner verkar nämligen enligt Wikforss vara en medveten strategi för att skapa tvivel i människors förhållande till media, vetenskaper och slutligen till sig själva. Och människor som tvivlar har lättare att följa en ledare som säger sig veta hur det egentligen är. Historikern Timothy Snyders formulerade det som att post-fakta är pre-fascism, vilket också fungerar som rubrik för den här texten. Exempel på det här går för den intresserade att hitta i historien om 1900-talets första hälft.

Jag anser därför att journalister, forskare och framförallt historiker har ett ansvar att ge sig in i debatten om fakta kontra ”fakta”. Falsk information försvinner nämligen inte så länge människor ljuger för varandra i övrigt. Därför behöver vi kunna förhålla oss kritiskt till vad som skiljer fakta från åsikter – något jag som historielärare definitivt tar med mig till klassrummet.

Källor:

Allcott, Hunt and Gentzkow, Matthew, ”Social Media and Fake News in the 2016 Election”, Journal of Economic Perspectives 31(2) (2017).

Lozada, Carlos, ”20 ways to recognize tyranny – and fight it”, The Washington Post 24.2.2017.

Marchi, Regina, ”With Facebook, Blogs, and Fake News, Teens Reject Journalistic ‘Objectivity’”, Journal of Communication Inquiry 36(3) (2012).

Sherwood, Harriet, ”Pope Francis compares fake news consumption to eating faeces”, The Guardian 7.12.2016.

Wikforss, Åsa, Alternativa fakta om kunskapen och dess fiender (Fritanke förlag, Stockholm, 2017).

Publicerat i Student Åbo Akademi | Lämna en kommentar

Att uppmärksamma forskning och historisera aktualiteter

Under vårterminen pågår kursen Aktuell forskning vid ämnet historia. Syftet med kursen som ordnas på fördjupad nivå i nordisk historia är att studenterna ska få kännedom om pågående och nypublicerad forskning, samt känna till de yttre ramarna för forskning. Som alla forskare vet räcker det inte med bra idé om ingen är intresserad av att finansiera eller publicera den.

Som en del av kursen skriver studenterna blogginlägg, som under de följande veckorna kommer att publiceras på den här bloggen. Blogginläggen uppmärksammar ny forskning och ger en historisk syn på aktuella fenomen. På detta sätt har studenterna övat på en av historikerns viktigaste uppgifter: att delta i samhällsdebatten och hävda sin historiska kompetens. Historiker är eftersökta som experter och opinionsbildare och därför är det viktigt att studenterna blir bekväma i denna roll. Som ett alternativ till bloggandet har några studenter valt att spela in podcasts där de parvis samtalar om ett tema. Som ett nytt element i vår undervisning uppstod det tekniska utmaningar och oväntade situationer vid inspelningen, men slutresultatet blev gott, och studenterna såg uppgiften som både rolig och utmanande.

Publicerat i Övrigt | Lämna en kommentar

Ett ojämnt översiktsverk om aktuell historiefilosofi, del 2

Och här nedan följer del 2 av Kaukonens och Ehrstedts funderingar kring Historian teoria:

I detta blogginlägg granskas närmare de fyra artiklar i boken Historian teoria som enligt vår åsikt har mest praktisk relevans för vårt dagliga arbete som historiker och i synnerhet vårt skrivande. Artiklarna begreppsliggör och problematiserar utifrån sina respektive perspektiv frågor och teman som vi dagligen brottas med men som vi mer sällan medvetet tänker på eller ger uttryck för.

Retorik, mer än bara tjafs?

Inka Moilanen diskuterar i sitt bidrag ett bekant tema, nämligen frågan om historisk tolkning, utgående från dess inbördes förhållande med retorik. Moilanens approach grundar sig i den efterkrigstida så kallade ”nya retoriken” som förhåller sig analytiskt och kritiskt till retorikens verkningsmekanismer och som även intresserar sig för skriftlig verksamhet. När allt kommer omkring beror godtagbarheten av en historievetenskaplig presentation av att den är tillräckligt övertygande och enhetlig till sin karaktär. Därför är den viktigaste fasen i historisk forskning enligt Moilanen skrivandet i sig självt eftersom såväl språket som diskursen och till språket bundna värdeladdade ord är delar av kunskapsutveckling. Texter skrivna av historiker är uttryck för argumenterande retorik som med hjälp av språkliga verktyg kopplar samman historiskt narrativ med tolkande argument. Kontexter, metaforer, presentationernas konventionella struktur och direkta citat är några av de verktyg som används för att producera en trovärdig och enhetlig berättelse som i synnerhet kommer med kausala förklaringar om händelser i det förflutna. Här vill vi lyfta fram betydelsen av kontext och metaforer eftersom de representerar två mycket olika former av argumentation.

I periodisering av det förflutna i används metaforer som har att göra med t.ex. ljus, mörker, utveckling och evolution. Tänk till exempel på boktitlar som innehåller ord som uppgång, tillväxt, gryning, slut, förfall, uppkomst eller expansion. Metaforer som används i analysen av historiska fenomen och presentationen av dessa återspeglar även implicit värderingar om dessa fenomen. Med andra ord används metaforer både för att förklara och för att förstå historiska processer, samt för att leda läsaren till att gestalta den presentation som historikern har producerat utgående från det kunskapsunderlag och värdesystem som läsaren innehar.

Kontextualisering är ett bekant verktyg för alla historiker och betraktas med rätta som en nödvändighet. Men skapandet av specifika kontexter i forsknings- och argumenteringssyften fungerar inte bara som grund för presentationens inbördes enhetlighet utan också som kausal förklaring. En specifikt konstruerad kontext kan nämligen i sig självt framstå som en nödvändig och tillräcklig förklaring av det fenomen som analyseras. Kontextualisering kan länka samman saker trots att deras inbördes förhållande inte framgår av källmaterialet. Faran med cirkelbevis är tydlig. Som Moilanen skriver är det frågan om två mycket olika tillvägagångssätt: förklaras den information som källorna ger med hjälp av ”historisk kontext” eller finns det information i källmaterialet som bidrar med något nytt till den existerande kunskapen om historisk kontext.

Att lära sig leva med anakronismer

Historiker brukar instinktivt rygga för blotta tanken om anakronismer i sin egen produktion, men faktum kvarstår: anakronismer kan aldrig helt undvikas. Därför måste historiker finna medel som hjälper dem att identifiera och därmed undvika anakronismer till den grad det är möjligt. Hur skall man då gå tillväga i rent praktiska termer? Detta är utgångspunkten för Sami Syrjämäkis artikel.

Enligt Syrjämäki kommer man en bra bit på vägen genom att begreppsligt åtskilja olika typer av anakronismer, eftersom ”anakronism” i sig självt är ett alltför generellt begrepp. En objektiv tolkning är inte samma sak som en icke-anakronistisk tolkning och en icke-objektiv tolkning är inte lika med en anakronistisk tolkning. ”Objektivitet” är i detta sammanhang inte ett fungerande begrepp, eftersom historiker aldrig kan vara helt neutrala i ordets gängse betydelse; de gör val och avvägningar redan i och med att de väljer perspektiv och forskningsfrågor utgående från sina forskningsintressen och förhandskunskaper. Han fortsätter med konstaterandet att skenet kan bedra: en icke-anakronistisk tolkning inte nödvändigtvis är historiskt korrekt. Han menar att det kunde vara fruktbart att lägga större vikt vid motiveringarna för en historisk skildring än vid själva skildringen, eftersom en skildring kan utgå från fel premisser men vara händelsevis korrekt där en annan skildring verkar vara anakronistisk enbart på grund av något enkelt ordvals- eller slarvfel men i övrigt vara korrekt.

Hans tredje poäng gäller skillnaden mellan skildring och förklaring: går det att applicera sådana begrepp på det förflutna som inte ännu var i bruk vid tidsperioden i fråga? Vikten av denna åtskillnad är i aktuell i synnerhet då man försöker skildra en historisk aktörs intentioner. Syrjämäki citerar Mark Bevir som har understrukit det viktiga i att specificera och förklara vilken typ av betydelse – och betydelse för vem – vi behandlar då vi diskuterar betydelsen av historiska händelser. Alltför många historiker reagerar sannolikt med ”det här är ju självklart för oss professionella historiker” och låter därmed bli att reflektera över betydelsen av att det finns så stora skillnader mellan olika typer av anakronismer. Historikerna är inte automatiskt immuna mot fenomenet självbild utan självreflexion.

Kontrafaktiskt, min kära Watson?

Ilkka Lähteenmäki skriver i sin något spretiga artikel om den kontrafaktuella historieskrivningens historia och nuläge, där han mycket riktigt påpekar att kontrafaktualitet kan vara ett mycket bra heuristiskt verktyg i forskningsprocessen. Kontrafaktualitet som tillvägagångssätt har under de senaste tjugo åren förgrenat sig från ren underhållning även till historisk forskning och Lähteenmäki spårar denna utveckling på ett informativt om än lite katalogartat sätt. Genomgången av olika förklaringar gällande de historiska förutsättningarna för den kontrafaktuella historieskrivningens frammarsch är upplysande men handlar nästa uteslutande om utvecklingar inom historievetenskapen och datateknologin. Våra tankar gick omedelbart till den roll som olika kulturella och populärkulturella strömningar, exemplifierade av sådana verk som Philip K. Dicks roman The Man in the High Castle från år 1962 eller den klassiska serien ‘Days of Future Past’ i den amerikanska serietidningen X-Men från år 1981, kan ha spelat i etableringen av kontrafaktualitet inom historievetenskaperna och i den bredare publikens tankevärld.

Kontrafaktuell historieskrivning kan även fungera som en nyttig historisk metod. Det explicita och övervägda bruket av kontrafaktualitet i form av ett historiskt narrativ om händelser som aldrig ägde rum kan vara ett effektivt verktyg eftersom det, enligt Lähteenmäki, tvingar historikern att ifrågasätta sin visshet gällande kausala förhållanden i det förflutna. Kontrafaktualitet kan också användas med syftet att förklara en svunnen tid genom kartläggningen av de möjligheter och alternativ som var kända för samtida människor i en given tidsperiod men som aldrig blev av. Denna kartläggning kan fungera som ett sorts filter mot presentistiska perspektiv och tankesättet är intimt sammanflätat med historikern Jorma Kalelas tes “historia framlänges”; att historievetenskaplig forskning måste ta hänsyn även till de möjliga handlingar och processer som inte blev av. En inbyggd fara i kontrafaktuell historieskrivning är tendensen att koncentrera sig på enstaka beslut som diverse “stormän” fattade. Detta kan indirekt återupprätta trovärdigheten av sådana föreställningar som gör gällande att historiens gång styrs enbart av “stormän” och inga andra. Ett möjligt sätt att motarbeta denna risk är att betrakta icke-mänskliga entiteter som aktörer och gestalta deras historiska roll genom att spekulera kring hur det skulle ha sett ut om de inte hade funnits. Hur skulle till exempel Finlands och Åbo stads historia ha sett ut utan Aura å?

Historia utan historiker?

Litteraturvetaren Kuisma Korhonens artikel om det kulturella minnet och forskningen kring det är en mycket välkommen påminnelse om minnets och historiens vardagliga sociala, politiska och kulturella villkor. Att minnas är alltid en aktivt skapande handling: varje gång man minns en viss sak konstrueras minnets innehåll på nytt och nya meningar produceras. Eftersom spår och rester från det förflutna blir en del av det kulturella minnet först genom kommunikation är kulturellt minne inte endast diskursivt, utan också performativt. För att överleva måste minnet upprepas genom att det görs tillgängligt för nya publiker i diverse former.

Till historikers stora förundran och förtret är det oftast inte deras alster som har störst betydelse för hur människor gestaltar det förflutna. Däremot spelar de perspektiv på historia som till exempel romaner, tv-serier och datorspel ger uttryck för en stor roll. Trots att dessa tolkningar ur en historievetenskaplig synvinkel ofta kan vara missvisande eller helt felaktiga har de lyckats med att förse människor med menings- och betydelsefulla uppfattningar om det förflutna. De erbjuder ett ramverk och en möjlighet för människor att komma i kontakt med och begreppsliggöra den temporala aspekten av sin tillvaro.

Det är därför föga överraskande att forskningen kring kulturellt minne lägger stor vikt vid de sätt på vilka olika samhällen och kollektiv minns det förflutna och den betydelse som dessa olika sätt har för deras medlemmars kultur och identitet. Forskningen av kulturellt minne kan enligt Korhonen ses som ett kompletterande projekt till vetenskaplig historieskrivning och vice versa. Korhonens presentation bär slående likheter till bland annat Jorma Kalelas tankar om historievetenskaperna som endast ett historieproducerande och -bärande sätt bland flera andra. I stället för att fnysa åt folkliga eller populära uppfattningar om historia måste historiker bli mindre självupptagna och ta dessa framställningar på allvar. Det betyder naturligtvis inte att alla historier är lika goda eller att frågan om historisk sanning inte längre skulle spela en framträdande roll. I synnerhet i sådana fall där specifika kulturella sedvanor skapar sådana historiebilder som på ett avgörande sätt avviker från hur vetenskaplig historieskrivning ser på något sammanhang i det förflutna bör historiker skrida till åtgärd. Men i stället för att enkelspårigt och auktoritärt rätta felaktiga uppfattningar skulle det löna sig för historiker att fråga sig vad det är som har lett till så stora skillnader i synen på ett visst fenomen och vilken betydelse dessa skillnader har för dem som lägger fram en alternativ tolkning.

Publicerat i 1700-tal, 1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Europa, Finland, Globalhistoria, historiebruk, historiepolitik, Historiografi, Nordisk historia, Samtidshistoria, Student Åbo Akademi, Sverige | Lämna en kommentar

Ett ojämnt översiktsverk om aktuell historiefilosofi, del 1

Doktoranderna Emil Kaukonen och Johan Ehrstedt vid historieämnet har läst, funderat och slutligen bloggat om antologin Historian teoria: lingvistisestä käänteestä mahdolliseen historiaan, Kari Väyrynen & Jarmo Pulkkinen (red.) (Vastapaino, 2016)

Blogginlägget är tudelat och nedan följer del 1.

Historian teoria, en antologi som utgivits av Vastapaino som en uppföljare och ett systerverk till Historianfilosofia (2015) av samma redaktörer, är ett försök till att ge en finskspråkig sammanfattning av det senaste årtiondets debatter och utvecklingar inom det historieteoretiska fältet. Det mesta som är att förvänta i ett dylikt verk finns med, inklusive artiklar om historisk narrativism, konstruktivism och materialism, men även några mer överraskande artiklar har infogats i helheten. Som en snabb genomgång av ämnet för studenter, forskare och intresserade lekmän fungerar boken väl, trots antologibidragens varierande stil och kvalitet.

Verket är indelat i två tematiska helheter, av vilka den första bär namnet ”Lingvistinen käänne analyyttisestä perinteestä jälkinarrativismiin” och kretsar kring den språkliga vändningen och den utmaning som 70-talets debatter kring narrativism och makt har ställt historieforskarna inför. Den andra delen, med rubriken ”Kohti uutta realismia? Realistisia tendenssejä uudemmassa historiantutkimuksessa”, är något mer framåtblickande: här ingår artiklar som lägger fokus på aktuella historieteoretiska inriktningar och de möjligheter och förutsättningar som kännetecknar dem. Det är uppenbart att uppdelandet av artiklarna inte har varit en helt enkel syssla för redaktörerna: en tudelning kunde även ha gjorts till exempel enligt en åtskillnad i texternas stil. Vissa artiklar har nämligen närmast karaktären av forskningsöverblickar, medan andra snarare är debatterande eller spekulativa texter. Till de förra hör till exempel Jarmo Pulkkinens artikel ’Analyyttinen traditio ja historianfilosofia’, Jouni-Matti Kuukkanens text ’Narrativistinen ja jälkinarrativistinen historiografian filosofia’ och Kalle Pihlainens bidrag ’Konstruktivistinen historiateoria fiktiivisyys-keskustelun jälkeen’, som alla tre beskriver historiefilosofiska debatter som först under 1900-talet och deras följdverkningar i nuläget. Även Heidi Kurvinens och Niina Timonsaaris ’Feministitutkijat historiatieteen haastajina’ och ’Ympäristohistorian historiankäsityksestä’ av Esa Ruuskanen och Kari Väyrynen är texter vars huvudsakliga syfte är att klargöra sina respektive historiefilosofiska forskningslägen. Kurvinen och Timonsaari förtjänar dock ett specialomnämnande för framlyftandet av reflexivitet och positionering i historikerns arbete och teorivalets avgörande roll för de frågor som forskaren ställer och de resultat som därmed kommer till.

Till skillnad från dessa överblicksmässiga artiklar rymmer antologin även bidrag där författarna gör anspråk på att utveckla nya teoretiska ramverk. Ett exempel på detta är professor emeritus Olavi K. Fälts ’Termodynamiikka, verkostoteoria ja kognitiivinen psykologia historiaa tulkitsemassa’, där Fält presenterar en sorts helhetsteori för historiska modeller och sammanhang utgående från termodynamikens andra lag om ökande entropi kopplat till nätverksteori och till teorier om tankemodeller hämtade från den kognitiva psykologins forskningsfält. Fälts artikel är kanske den mest ambitiösa av antologibidragen, även om det praktiska värdet av det allomfattande system som han lägger fram förblir oklart. En klarare avgränsad analys ges av Jukka Heiskanen, som presenterar en omvärdering av Karl Marx historiesyn i artikeln ’Karl Marxin materialistinen historiankäsitys. Kyllä vain: monilinjaisuutta ja indeterminismiä’. Heiskanens läsning av Marx texter erbjuder ett välkommet alternativ till den sedvanliga förståelsen av marxistisk historiefilosofi genom att betona de förändringar som skedde i Marx historiefilosofiska resonemang under hans livstid.

I antologin ingår även fyra stycken texter som vi presenterar i större detalj i följande blogginlägg, nämligen Inka Moilanens artikel ’Retoriikka ja historian tulkinta’, Sami Syrjämäkis text ’Anakronismit ja intellektuaalihistoria’, Ilkka Lähteenmäkis inlägg med titeln ’Kontrafaktuaalinen historia – mahdollisuus, ilmiö, harhaoppi?’ och slutligen Kuisma Korhonens bidrag ’Kulttuurinen muisti ja kirjallisuus’. Gemensamt för dessa fyra är att de behandlar delområden av historieteoretiskt tänkande och historisk analys som har direkta följder för praktisk historievetenskap. Av denna orsak har vi valt att lyfta fram dem i ett skilt inlägg för att kunna diskutera texternas värde som pedagogiska och analytiska verktyg. I korthet kan här konstateras att Moilanens, Syrjämäkis, Lähteenmäkis och Korhonens artiklar är praktiskt lagda texter där fyra omdebatterade historievetenskapliga ämnesområden – retorikens roll i historisk förklaring, anakronismer som mer än fallgropar, kontrafaktisk historieskrivning som en grundval i all historieskrivning snarare än ett lättsamt nöje och det kulturella minnets och ihågkommandets roll som en viktig parallell till historieskrivningen – presenteras på ett klart och analytiskt sätt.

Som en handbok i historieteori är Historian teoria beklagligt ojämn, men det finns en hel del att hämta för läsare inom fältet. Utan en förförståelse av historieteori och de behandlade begreppen skulle antologin framstå som en förvirrande samling mer eller mindre lösryckta texter: det handlar alltså i allra högsta grad om ett verk för den akademiska marknaden. Symptomatiskt för antologier av detta slag är att författarkåren till en större del består av akademiker från en och samma forskningsomgivning: i detta fall är 9 av 13 skribenter verksamma vid Uleåborgs universitet. För en läsare med ett specialintresse för historieteori och historiefilosofi lär artiklarna ha ett större värde men det finns säkerligen något att hämta där för alla historiker, såväl studenter som längre hunna forskare.

Publicerat i 1700-tal, 1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Finland, Globalhistoria, historiebruk, Historiografi, Nordisk historia | Lämna en kommentar