Ett ojämnt översiktsverk om aktuell historiefilosofi, del 2

Och här nedan följer del 2 av Kaukonens och Ehrstedts funderingar kring Historian teoria:

I detta blogginlägg granskas närmare de fyra artiklar i boken Historian teoria som enligt vår åsikt har mest praktisk relevans för vårt dagliga arbete som historiker och i synnerhet vårt skrivande. Artiklarna begreppsliggör och problematiserar utifrån sina respektive perspektiv frågor och teman som vi dagligen brottas med men som vi mer sällan medvetet tänker på eller ger uttryck för.

Retorik, mer än bara tjafs?

Inka Moilanen diskuterar i sitt bidrag ett bekant tema, nämligen frågan om historisk tolkning, utgående från dess inbördes förhållande med retorik. Moilanens approach grundar sig i den efterkrigstida så kallade ”nya retoriken” som förhåller sig analytiskt och kritiskt till retorikens verkningsmekanismer och som även intresserar sig för skriftlig verksamhet. När allt kommer omkring beror godtagbarheten av en historievetenskaplig presentation av att den är tillräckligt övertygande och enhetlig till sin karaktär. Därför är den viktigaste fasen i historisk forskning enligt Moilanen skrivandet i sig självt eftersom såväl språket som diskursen och till språket bundna värdeladdade ord är delar av kunskapsutveckling. Texter skrivna av historiker är uttryck för argumenterande retorik som med hjälp av språkliga verktyg kopplar samman historiskt narrativ med tolkande argument. Kontexter, metaforer, presentationernas konventionella struktur och direkta citat är några av de verktyg som används för att producera en trovärdig och enhetlig berättelse som i synnerhet kommer med kausala förklaringar om händelser i det förflutna. Här vill vi lyfta fram betydelsen av kontext och metaforer eftersom de representerar två mycket olika former av argumentation.

I periodisering av det förflutna i används metaforer som har att göra med t.ex. ljus, mörker, utveckling och evolution. Tänk till exempel på boktitlar som innehåller ord som uppgång, tillväxt, gryning, slut, förfall, uppkomst eller expansion. Metaforer som används i analysen av historiska fenomen och presentationen av dessa återspeglar även implicit värderingar om dessa fenomen. Med andra ord används metaforer både för att förklara och för att förstå historiska processer, samt för att leda läsaren till att gestalta den presentation som historikern har producerat utgående från det kunskapsunderlag och värdesystem som läsaren innehar.

Kontextualisering är ett bekant verktyg för alla historiker och betraktas med rätta som en nödvändighet. Men skapandet av specifika kontexter i forsknings- och argumenteringssyften fungerar inte bara som grund för presentationens inbördes enhetlighet utan också som kausal förklaring. En specifikt konstruerad kontext kan nämligen i sig självt framstå som en nödvändig och tillräcklig förklaring av det fenomen som analyseras. Kontextualisering kan länka samman saker trots att deras inbördes förhållande inte framgår av källmaterialet. Faran med cirkelbevis är tydlig. Som Moilanen skriver är det frågan om två mycket olika tillvägagångssätt: förklaras den information som källorna ger med hjälp av ”historisk kontext” eller finns det information i källmaterialet som bidrar med något nytt till den existerande kunskapen om historisk kontext.

Att lära sig leva med anakronismer

Historiker brukar instinktivt rygga för blotta tanken om anakronismer i sin egen produktion, men faktum kvarstår: anakronismer kan aldrig helt undvikas. Därför måste historiker finna medel som hjälper dem att identifiera och därmed undvika anakronismer till den grad det är möjligt. Hur skall man då gå tillväga i rent praktiska termer? Detta är utgångspunkten för Sami Syrjämäkis artikel.

Enligt Syrjämäki kommer man en bra bit på vägen genom att begreppsligt åtskilja olika typer av anakronismer, eftersom ”anakronism” i sig självt är ett alltför generellt begrepp. En objektiv tolkning är inte samma sak som en icke-anakronistisk tolkning och en icke-objektiv tolkning är inte lika med en anakronistisk tolkning. ”Objektivitet” är i detta sammanhang inte ett fungerande begrepp, eftersom historiker aldrig kan vara helt neutrala i ordets gängse betydelse; de gör val och avvägningar redan i och med att de väljer perspektiv och forskningsfrågor utgående från sina forskningsintressen och förhandskunskaper. Han fortsätter med konstaterandet att skenet kan bedra: en icke-anakronistisk tolkning inte nödvändigtvis är historiskt korrekt. Han menar att det kunde vara fruktbart att lägga större vikt vid motiveringarna för en historisk skildring än vid själva skildringen, eftersom en skildring kan utgå från fel premisser men vara händelsevis korrekt där en annan skildring verkar vara anakronistisk enbart på grund av något enkelt ordvals- eller slarvfel men i övrigt vara korrekt.

Hans tredje poäng gäller skillnaden mellan skildring och förklaring: går det att applicera sådana begrepp på det förflutna som inte ännu var i bruk vid tidsperioden i fråga? Vikten av denna åtskillnad är i aktuell i synnerhet då man försöker skildra en historisk aktörs intentioner. Syrjämäki citerar Mark Bevir som har understrukit det viktiga i att specificera och förklara vilken typ av betydelse – och betydelse för vem – vi behandlar då vi diskuterar betydelsen av historiska händelser. Alltför många historiker reagerar sannolikt med ”det här är ju självklart för oss professionella historiker” och låter därmed bli att reflektera över betydelsen av att det finns så stora skillnader mellan olika typer av anakronismer. Historikerna är inte automatiskt immuna mot fenomenet självbild utan självreflexion.

Kontrafaktiskt, min kära Watson?

Ilkka Lähteenmäki skriver i sin något spretiga artikel om den kontrafaktuella historieskrivningens historia och nuläge, där han mycket riktigt påpekar att kontrafaktualitet kan vara ett mycket bra heuristiskt verktyg i forskningsprocessen. Kontrafaktualitet som tillvägagångssätt har under de senaste tjugo åren förgrenat sig från ren underhållning även till historisk forskning och Lähteenmäki spårar denna utveckling på ett informativt om än lite katalogartat sätt. Genomgången av olika förklaringar gällande de historiska förutsättningarna för den kontrafaktuella historieskrivningens frammarsch är upplysande men handlar nästa uteslutande om utvecklingar inom historievetenskapen och datateknologin. Våra tankar gick omedelbart till den roll som olika kulturella och populärkulturella strömningar, exemplifierade av sådana verk som Philip K. Dicks roman The Man in the High Castle från år 1962 eller den klassiska serien ‘Days of Future Past’ i den amerikanska serietidningen X-Men från år 1981, kan ha spelat i etableringen av kontrafaktualitet inom historievetenskaperna och i den bredare publikens tankevärld.

Kontrafaktuell historieskrivning kan även fungera som en nyttig historisk metod. Det explicita och övervägda bruket av kontrafaktualitet i form av ett historiskt narrativ om händelser som aldrig ägde rum kan vara ett effektivt verktyg eftersom det, enligt Lähteenmäki, tvingar historikern att ifrågasätta sin visshet gällande kausala förhållanden i det förflutna. Kontrafaktualitet kan också användas med syftet att förklara en svunnen tid genom kartläggningen av de möjligheter och alternativ som var kända för samtida människor i en given tidsperiod men som aldrig blev av. Denna kartläggning kan fungera som ett sorts filter mot presentistiska perspektiv och tankesättet är intimt sammanflätat med historikern Jorma Kalelas tes “historia framlänges”; att historievetenskaplig forskning måste ta hänsyn även till de möjliga handlingar och processer som inte blev av. En inbyggd fara i kontrafaktuell historieskrivning är tendensen att koncentrera sig på enstaka beslut som diverse “stormän” fattade. Detta kan indirekt återupprätta trovärdigheten av sådana föreställningar som gör gällande att historiens gång styrs enbart av “stormän” och inga andra. Ett möjligt sätt att motarbeta denna risk är att betrakta icke-mänskliga entiteter som aktörer och gestalta deras historiska roll genom att spekulera kring hur det skulle ha sett ut om de inte hade funnits. Hur skulle till exempel Finlands och Åbo stads historia ha sett ut utan Aura å?

Historia utan historiker?

Litteraturvetaren Kuisma Korhonens artikel om det kulturella minnet och forskningen kring det är en mycket välkommen påminnelse om minnets och historiens vardagliga sociala, politiska och kulturella villkor. Att minnas är alltid en aktivt skapande handling: varje gång man minns en viss sak konstrueras minnets innehåll på nytt och nya meningar produceras. Eftersom spår och rester från det förflutna blir en del av det kulturella minnet först genom kommunikation är kulturellt minne inte endast diskursivt, utan också performativt. För att överleva måste minnet upprepas genom att det görs tillgängligt för nya publiker i diverse former.

Till historikers stora förundran och förtret är det oftast inte deras alster som har störst betydelse för hur människor gestaltar det förflutna. Däremot spelar de perspektiv på historia som till exempel romaner, tv-serier och datorspel ger uttryck för en stor roll. Trots att dessa tolkningar ur en historievetenskaplig synvinkel ofta kan vara missvisande eller helt felaktiga har de lyckats med att förse människor med menings- och betydelsefulla uppfattningar om det förflutna. De erbjuder ett ramverk och en möjlighet för människor att komma i kontakt med och begreppsliggöra den temporala aspekten av sin tillvaro.

Det är därför föga överraskande att forskningen kring kulturellt minne lägger stor vikt vid de sätt på vilka olika samhällen och kollektiv minns det förflutna och den betydelse som dessa olika sätt har för deras medlemmars kultur och identitet. Forskningen av kulturellt minne kan enligt Korhonen ses som ett kompletterande projekt till vetenskaplig historieskrivning och vice versa. Korhonens presentation bär slående likheter till bland annat Jorma Kalelas tankar om historievetenskaperna som endast ett historieproducerande och -bärande sätt bland flera andra. I stället för att fnysa åt folkliga eller populära uppfattningar om historia måste historiker bli mindre självupptagna och ta dessa framställningar på allvar. Det betyder naturligtvis inte att alla historier är lika goda eller att frågan om historisk sanning inte längre skulle spela en framträdande roll. I synnerhet i sådana fall där specifika kulturella sedvanor skapar sådana historiebilder som på ett avgörande sätt avviker från hur vetenskaplig historieskrivning ser på något sammanhang i det förflutna bör historiker skrida till åtgärd. Men i stället för att enkelspårigt och auktoritärt rätta felaktiga uppfattningar skulle det löna sig för historiker att fråga sig vad det är som har lett till så stora skillnader i synen på ett visst fenomen och vilken betydelse dessa skillnader har för dem som lägger fram en alternativ tolkning.

Publicerat i 1700-tal, 1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Europa, Finland, Globalhistoria, historiebruk, historiepolitik, Historiografi, Nordisk historia, Samtidshistoria, Student Åbo Akademi, Sverige | Lämna en kommentar

Ett ojämnt översiktsverk om aktuell historiefilosofi, del 1

Doktoranderna Emil Kaukonen och Johan Ehrstedt vid historieämnet har läst, funderat och slutligen bloggat om antologin Historian teoria: lingvistisestä käänteestä mahdolliseen historiaan, Kari Väyrynen & Jarmo Pulkkinen (red.) (Vastapaino, 2016)

Blogginlägget är tudelat och nedan följer del 1.

Historian teoria, en antologi som utgivits av Vastapaino som en uppföljare och ett systerverk till Historianfilosofia (2015) av samma redaktörer, är ett försök till att ge en finskspråkig sammanfattning av det senaste årtiondets debatter och utvecklingar inom det historieteoretiska fältet. Det mesta som är att förvänta i ett dylikt verk finns med, inklusive artiklar om historisk narrativism, konstruktivism och materialism, men även några mer överraskande artiklar har infogats i helheten. Som en snabb genomgång av ämnet för studenter, forskare och intresserade lekmän fungerar boken väl, trots antologibidragens varierande stil och kvalitet.

Verket är indelat i två tematiska helheter, av vilka den första bär namnet ”Lingvistinen käänne analyyttisestä perinteestä jälkinarrativismiin” och kretsar kring den språkliga vändningen och den utmaning som 70-talets debatter kring narrativism och makt har ställt historieforskarna inför. Den andra delen, med rubriken ”Kohti uutta realismia? Realistisia tendenssejä uudemmassa historiantutkimuksessa”, är något mer framåtblickande: här ingår artiklar som lägger fokus på aktuella historieteoretiska inriktningar och de möjligheter och förutsättningar som kännetecknar dem. Det är uppenbart att uppdelandet av artiklarna inte har varit en helt enkel syssla för redaktörerna: en tudelning kunde även ha gjorts till exempel enligt en åtskillnad i texternas stil. Vissa artiklar har nämligen närmast karaktären av forskningsöverblickar, medan andra snarare är debatterande eller spekulativa texter. Till de förra hör till exempel Jarmo Pulkkinens artikel ’Analyyttinen traditio ja historianfilosofia’, Jouni-Matti Kuukkanens text ’Narrativistinen ja jälkinarrativistinen historiografian filosofia’ och Kalle Pihlainens bidrag ’Konstruktivistinen historiateoria fiktiivisyys-keskustelun jälkeen’, som alla tre beskriver historiefilosofiska debatter som först under 1900-talet och deras följdverkningar i nuläget. Även Heidi Kurvinens och Niina Timonsaaris ’Feministitutkijat historiatieteen haastajina’ och ’Ympäristohistorian historiankäsityksestä’ av Esa Ruuskanen och Kari Väyrynen är texter vars huvudsakliga syfte är att klargöra sina respektive historiefilosofiska forskningslägen. Kurvinen och Timonsaari förtjänar dock ett specialomnämnande för framlyftandet av reflexivitet och positionering i historikerns arbete och teorivalets avgörande roll för de frågor som forskaren ställer och de resultat som därmed kommer till.

Till skillnad från dessa överblicksmässiga artiklar rymmer antologin även bidrag där författarna gör anspråk på att utveckla nya teoretiska ramverk. Ett exempel på detta är professor emeritus Olavi K. Fälts ’Termodynamiikka, verkostoteoria ja kognitiivinen psykologia historiaa tulkitsemassa’, där Fält presenterar en sorts helhetsteori för historiska modeller och sammanhang utgående från termodynamikens andra lag om ökande entropi kopplat till nätverksteori och till teorier om tankemodeller hämtade från den kognitiva psykologins forskningsfält. Fälts artikel är kanske den mest ambitiösa av antologibidragen, även om det praktiska värdet av det allomfattande system som han lägger fram förblir oklart. En klarare avgränsad analys ges av Jukka Heiskanen, som presenterar en omvärdering av Karl Marx historiesyn i artikeln ’Karl Marxin materialistinen historiankäsitys. Kyllä vain: monilinjaisuutta ja indeterminismiä’. Heiskanens läsning av Marx texter erbjuder ett välkommet alternativ till den sedvanliga förståelsen av marxistisk historiefilosofi genom att betona de förändringar som skedde i Marx historiefilosofiska resonemang under hans livstid.

I antologin ingår även fyra stycken texter som vi presenterar i större detalj i följande blogginlägg, nämligen Inka Moilanens artikel ’Retoriikka ja historian tulkinta’, Sami Syrjämäkis text ’Anakronismit ja intellektuaalihistoria’, Ilkka Lähteenmäkis inlägg med titeln ’Kontrafaktuaalinen historia – mahdollisuus, ilmiö, harhaoppi?’ och slutligen Kuisma Korhonens bidrag ’Kulttuurinen muisti ja kirjallisuus’. Gemensamt för dessa fyra är att de behandlar delområden av historieteoretiskt tänkande och historisk analys som har direkta följder för praktisk historievetenskap. Av denna orsak har vi valt att lyfta fram dem i ett skilt inlägg för att kunna diskutera texternas värde som pedagogiska och analytiska verktyg. I korthet kan här konstateras att Moilanens, Syrjämäkis, Lähteenmäkis och Korhonens artiklar är praktiskt lagda texter där fyra omdebatterade historievetenskapliga ämnesområden – retorikens roll i historisk förklaring, anakronismer som mer än fallgropar, kontrafaktisk historieskrivning som en grundval i all historieskrivning snarare än ett lättsamt nöje och det kulturella minnets och ihågkommandets roll som en viktig parallell till historieskrivningen – presenteras på ett klart och analytiskt sätt.

Som en handbok i historieteori är Historian teoria beklagligt ojämn, men det finns en hel del att hämta för läsare inom fältet. Utan en förförståelse av historieteori och de behandlade begreppen skulle antologin framstå som en förvirrande samling mer eller mindre lösryckta texter: det handlar alltså i allra högsta grad om ett verk för den akademiska marknaden. Symptomatiskt för antologier av detta slag är att författarkåren till en större del består av akademiker från en och samma forskningsomgivning: i detta fall är 9 av 13 skribenter verksamma vid Uleåborgs universitet. För en läsare med ett specialintresse för historieteori och historiefilosofi lär artiklarna ha ett större värde men det finns säkerligen något att hämta där för alla historiker, såväl studenter som längre hunna forskare.

Publicerat i 1700-tal, 1800-tal, 1900-tal, 2000-tal, Finland, Globalhistoria, historiebruk, Historiografi, Nordisk historia | Lämna en kommentar

En samhällskris som blivit en hungerkris och snart en omfattande svältkris – Tchadsjöregionen

I slutet av februari 2017 meddelade Förenta Nationerna att det för första gången sedan 2011 råder akut svält i världen. I och för sig kom nyheten inte som en överraskning. Södra och delar av östra Afrika drabbades av en svår torka 2016 som en följd av 2015/16-års El Niño-anomali. I sju stater (Sydafrika, Madagaskar, Malawi, Moçambique, Swaziland, Zambia och Zimbabwe) utlystes nödsituation efter att skörden misslyckats eller totalt uteblivit och 16 miljoner människor hotas av svält (se vidare http://www1.wfp.org/southern-africa-emergency). Sedermera har även Etiopien utlyst nödtillstånd som en följd av 2016-års torka med ytterligare 5,6 miljoner människor som är i behov av nödhjälp. Det att Förenta Nationerna nu fäster uppmärksamhet till att svältkris råder i en rad länder som i första hand är ett resultat av mänskligt agerande.

Den uppmärksamme läsaren av både Hufvudstadsbladet och Helsingin Sanomat kunde för ett par dagar sedan läsa om nyheten att det råder en alarmerande svältkris i Jemen, Afrikas horn, Sydsudan, Centralafrikanska republiken och i Tchadsjöregionen. Den gemensamma nämnaren för hungerkrisen är att det inte i första hand är uteblivna regn utan politisk instabilitet och militära konflikter som förorsakat en akut livsmedelsbrist. Av de drabbade regionerna kan Jemen, Somalia, Sydsudan och Centralafrikanska republiken betecknas som dysfunktionella om inte sönderfallande stater där makthavarna har begränsade möjligheter, om några alls, att vidta effektiva åtgärder för att förebygga, minimera eller lösa krisen. Den politiska krisen, om inte implosionen som kännetecknar statsmakten i dessa länder har varit långvarig och för Somalias del kan den i det närmaste betecknas som strukturell. I Jemen och Sydsudan pågår ett inbördeskrig som slitit sönder staten medan det råder ett inbördeskrigslikande tillstånd i Centralafrikanska republiken. I alla tre länder har människor lämnat sina hem och boställen och flyr den politisk-militära instabiliteten, ofta först som interna flyktingar inom landet men många har sökt skydd i flyktingläger utanför landets gränser.

Världslivsmedelsprogrammet (World Food Program, WFP) betecknar den nya svältkrisen som mycket allvarlig. I Jemen är ca 18,8 miljoner invånare i behov av humanitärt stöd varav 7 miljoner betecknas som ’food insecure’, d.v.s. är i akut behov av nödhjälp. Av Sydsudans 12 miljoner invånare är 2,3 miljoner på flykt, av dessa har 1,3 miljoner flytt till grannländerna; 4 miljoner människor är i behov av nödhjälp och 100 000 hotas av akut svält. I Somalia och Centralafrikanska republiken är läget inte mycket bättre, i det förra landet är 6,3 miljoner människor i behov av nödhjälp, i det senare 2,5 miljoner.

Nyheten om en spirande kris i Tchadsjöregionen fick mig dock att haja till. Visserligen hör regionen, framför allt de delar som räknas till Sahelsavannen, till ett av världens ekoklimatologiskt mest utsatta områden. Den bofasta befolkningen försörjer sig genom subsistensjordbruk medan de mera mobila boskapsskötarna är beroende av tillgången på betesmarker. För majoriteten av befolkningen finns det en central fråga varje år: när börjar regnperioden, hur länge pågår den samt hur jämnfördelat är nederbörden? Om regnperioden är för kort misslyckas skörden likaså om regnet kommer som ett enda skyfall den ena dagen och nästa regn kommer först en månad senare. Statistiskt ser det ut som om nederbörden varit tillräckligt omfångsrik under regnperioden men dess fördelning har varit för ojämn för att balansera och utjämna avdunstningen vilket leder till uttorkning av marken och i värsta fall en missväxt. Småbrukarna har få möjligheter att reagera på vädrets nycker annat än att ha tillräckligt med frön för att kunna så eller plantera en annan omgång. Fast då ökar risken för att växtperioden blir för kort och grödan hinner inte mogna innan torrperioden börjar. Boskapsskötaren har flera alternativ till handa: att uppsöka nya betesmarker för sin hjord i närheten av lägret, att lämna boplatsen och bege sig på längre vandringar efter betesmarker, ofta söderut i riktning mot Sudansavannen.

Statsmaktens agerande under en instundande livsmedelskris är avgörande – under förutsättning att myndigheterna registrerar krisen. Det att så inträffar förutsätter dock att statsmakten har gett sig själv uppgiften att läsa och tolka ”tidens tecken”, d.v.s. samla in uppgifter om livsmedelspriser på marknaderna, nederbörds- och skördestatistik, och därefter dra slutsatsen att en nödsituation råder och utlysa undantags- eller nödtillstånd. I och för sig förutsätter detta förfarande även att det överhuvudtaget finns myndigheter som samlar in uppgifter om nederbörd och livsmedelsproduktion och en statsmakt som fokuserar på folkets och inte makthavarnas välmående. Huruvida härskaren i riket Borno, hans vasall i Damagaram eller emirerna i Sokoto-kalifatet, 1800-talets dominerande politiska enheter (stater) väster och söder om Tchadsjön, ansåg sig vara ansvariga för sina undersåtars välbefinnande är ovisst. Någon systematisk statskontrollerad förebyggande verksamhet fanns inte, däremot ett välutvecklat lokalt system av spannmålslager som tillhörde varje hushåll. Makthavarnas hushåll var de största och när torkan slog till brukade makthavarna öppna sina spannmålslager och dela ut nödhjälp till svältande. Men lika väl levde den bofasta befolkningen under en ständig stressituation i form av (nästan) årligen återkommande lokala och regionala politisk-militär instabilitet i form av krigståg mot uppstudsiga vasaller eller jakt på slavar.

Regionen väster om Tchadsjön delades 1900 mellan fransmän och britter – i Sahelsavannen den franska Nigerkolonin, i Sudansavannen det brittiska Norra Nigeria. Varken den franska eller den brittiska koloniala staten ansåg sig vara i första hand ansvarig för sina afrikanska undersåtar, den koloniala statens primära uppgift var att garantera samhällsfreden med hjälp av sina koloniala arméenheter. Statlig utvecklingspolitik förekom men var minimal och riktade sig till att möjliggöra produktionen av råvaror och grödor för export till (huvudsakligen) moderländerna. Svår torka med omfattande svältkris registrerades under de första decennierna av den koloniala tiden. Den mest omfattande torkan inträffade 1913 och drabbade hela Sahel- och Sudansavannen från Atlanten till Nilen. Året därpå registrerades ett av 1900-talets svåraste svältkriser i den drabbade regionen. I norra Nigeria förvärrades krisen dock huvudsakligen av en massiv invandring av svältflyktingar från Nigerkolonin, ett fenomen som inte tidigare registrerats i de lokala krönikorna. Kolonialmyndigheterna tog dock lärdom av 1914-års samhällskris och införde en rad förebyggande åtgärder för att förhindra nya katastrofsituationer.

Den centrala punkten i krisplanerna var att olika nödhjälpsprogram kunde genomföras först efter att myndigheterna deklarerat att en kris råder och att en nödsituation har utlysts. Denna grundläggande princip övertogs av de postkoloniala afrikanska staterna vilket har lett till svältkrisernas politisering. Den afrikanska regeringens prestige står på spel ifall man erkänner att det råder en nödsituation. Hunger och svält används av makthavarna som ett politiskt vapen för att hålla oppositionella grupper under kontroll eller straffa upproriska folkgrupper vilket har varit fallit i exempelvis Darfur eller Tchad. Ifall myndigheterna inte utlyser en krissituation kan inte världssamfundet agera – WFP och andra aktörer står maktlösa i och med de inte har befogenheter att ingripa.

Krisen i Tchadsjöregionen började med myndigheternas tigande och förnekande. Redan i juli 2016 varnade Läkare utan gränser för att en svältkatastrof hotar nordöstra Nigeria (SvD, 16 juli 2016). Då klingade varningen ännu för döva öron hos den nigerianska regeringen. Dock var det uppenbart att regionen håller på att drabbas av en akut kris. Det regionala samarbetsorganet Sahel and West Africa Club (SWAC) varnade redan under hösten 2016 att extrem fattigdom, underutveckling och klimatförändring var de underliggande orsakerna till krisen som förvärrats av instabiliteten i följderna av Boko Harams attacker och terror samt den nigerianska arméns kampanjer mot gruppen. Redan i slutet av regnperioden 2016 stod det klart att skörden misslyckats p.g.a. uteblivna regn och politisk instabilitet och omkring 4,4 miljoner människor var akut krisdrabbade, av vilka 65 000 redan led av svår hunger, i delstaterna Yobe, Borno och Adamawa (Sahel and West Africa Club, Maps & Facts No 44, Nov 2016, se www.oecd.org/swac/maps).

Några månader senare publicerade SWAC en ny undersökning om krisläget i norra Nigeria. Förutom de tre akuta krisområden varnades att krisen håller på att sprida sig till övriga delstater i norra Nigeria, såsom Kebbi, Sokoto, Zamfara, Katsina, Kaduna, Jigawa och Plateau. Sammanlagt hotades 8 miljoner människor av ’acute food insecurity’, d.v.s. svält. SWAC prognosticerade även att krisen hotar att sprida sig till 16 delstater, drabba mellan 8 och 10 miljoner människor i norra och mellersta Nigeria och bli som mest akut under de så kallade ’hungermånaderna’, d.v.s. månaderna innan man har fått in den första skörden i augusti-september 2017. (Sahel and West Africa Club, Maps & Facts No 45, Nov 2016.)

Den nigerianska regeringen negligerade krisen fram till februari 2017. Inför en kriskonferens i Oslo erkände Nigerias utrikesminister faktum och bad världssamfundet om nödhjälp. Därefter utlyste såväl WFP som UNICEF nordöstra Nigeria som ett akut. Inte nog med det, på grund av Boko Harams attacker befann sig 2 miljoner människor på flykt och levde antingen under svåra umbäranden i överfyllda flyktingläger i städerna i nordöstra Nigeria eller i grannländerna.

Krisen hade således spridit sig till hela Tchadsjöregionen och över 10,7 miljoner människor bedöms av WFP att vara i akut behov av humanitärt bistånd och nödhjälp i regionen. Svår akut undernäring hotar en miljon barn och 120 000 människor lider av akut svält i de tre mest drabbade delstaterna i nordöstra Nigeria. (http://www1.wfp.org/nigeria-emergency) Vid kriskonferensen utlovade en rad europeiska länder att donera medel för att bekosta krishjälpen. Vi får se hur det går.

Publicerat i 2000-tal, Afrika, Klimat, Samtidshistoria | Lämna en kommentar

Civis Academiae – om oss vid universitetet

Det har funnits en benägenhet att beteckna mig som kund som erhåller service av förvaltningen och de administrativa enheterna. Dessa serviceproducenter tillhandahåller en rad tjänster som de tillhandahåller mig så att jag skall kunna utföra mitt förvärv. Må så vara när jag går till banken eller butiken. Jag går in i affären eller kaféet, väljer och vrakar bland produkterna som erbjuds, förväntar mig betjäning eller så utgår jag ifrån att den för länge sedan rationaliserats bort och självservering gäller. Jag är konsumenten av de tjänster och varor som står tillhands, jag får upplevelser och i bästa fall är jag nöjd, andra tider missnöjd och klagar högljutt.

Kundförhållandet innebär att det existerar en klyfta mellan du som ger och jag som tar emot. Jag betalar för tjänsten, i bästa fall får jag ett leende. Det finns ingen relation mellan oss, jag som kund kommer och går, du som ger finns kvar och tar emot nästa kund. Vem jag är spelar egentligen ingen roll, lika litet vem du är. Du utför din uppgift och därmed basta. Under kärva tider rationaliseras du bort, när du inte mera behövs ersätts du av en annan. I den lyckliga nya världen blir det säkert en robot, en apparat, ett program som jag kommunicerar med.

Analogt bör välan även studenterna vara mina kunder. Hon eller han förväntar sig att jag tillhandahåller en produkt, ett paket som innefattar kurser, handledning och i slutändan en examen, säkerligen i förlängningen även en förhoppning om ett jobb. Fast just det sistnämnda ingår inte i mitt produktsortiment. Endast ett körkort men inte en bil. Studenten kommer och går, jag finns kvar. Är studenten nöjd vet jag sällan, är hon eller han missnöjd alltid. Responsen är anonym, en elektronisk blankett som fylls i, landar på mitt bord. Jag läser den, registrerar och betraktar mig kritisk. Tydligen har jag inte lyckats denna gång med min föreläsning, måste förbättra både input och output. Kunden är kung, alltid. Men kunden är endast en del av min verksamhet så länge det gäller just den produkt, den tjänst som jag erbjuder. Kunden – studenten – är inte en del av mitt liv. Utgående från detta resonemang finns det även ett avstånd mellan mig och mina studenter.

Men är universitetet ett bolag? Ett affärsverk, en tjänsteproducent? Vad är egentligen idén med ett universitet? Varför ökar vantrivseln bland mina kolleger och vänner? Varför känner jag inte igen mig själv i den nya världen? Är jag en övervintrad prekambrisk mumie som inte har kommit längre än Bologna eller Paris eller Oxford eller Prag någon gång under medeltiden – du vet, den där tiden då studenter och lärare bildade samfund? Är civis academiae, den akademiska medborgaren, en förmodern förlegad kuf som gick i graven – ja, när?

Vad om universitetet är en organism, en helhet som består av likvärdiga delar? Universitetssamfundet finns i världen, vi verkar i och för samhället. Vår värld är det lokala, det regionala, det nationella, det kontinentala, det universella och det galaktiska. Sant är att professorerna, lärarna och forskarna ser sig som samfundets kärna – men är vi det? Om vi tar bort studenterna och den administrativa personalen finns inte mera samfundet kvar, inte mera idén om ett universitet. Utan mina studenter är jag den ensamma mystikern som sitter i en tunna eller på en pelare och tänker – kanske – djupa tankar. I bästa fall tar jag fram min papyrusrulle och skriver ned ett ord eller två. Eventuellt för att någon om hundra år läser det jag skrivit. Utan de tekniska och administrativa specialisterna blir jag tvungen att utföra planerings-, ekonomiförvaltnings-, personalförvaltnings-, studiestöds- och undervisningsplaneringsuppdrag själv. Jag skulle städa själv, torka damm, bunta papper, skriva ut betyg, hålla reda på ekonomin, sköta om marknadsföringen, anställa ny personal. Till slut sitter jag i mitt rum – ensamt – och är missnöjd: min tid har gått åt att vara min egen administrativa och tekniska hjälp. Ingen tid för varken studenter eller forskning.

Jag är inte kund i fakultetskansliet eller i centralförvaltningen. Mina kolleger där är lika mycket en civis academiae som jag och studenterna – alla anställda är ju minst magistrar sowieso! Vi strävar efter ett gemensamt mål: att göra det bästa vi kan, att sträva efter nya höjder, att rulla stenen tillsammans upp för berget, att underminera okunskap, fördomar, alternativ fakta och dumheter. Jag behöver mina vänner och kolleger i fakultetskansliet och i centralförvaltningen för att kunna förverkliga och genomföra det uppdrag som jag fått och tagit emot som professor. De är en nödvändighet, är de för få lider både jag och de. Det är en balansgång men det är sist och slutligen i mitt eget intresse att det finns tillräckligt många av mina kolleger så att vi alla kan utföra våra uppgifter och trivas med vår tillvaro som civis academiae. Varken de eller jag är maskiner eller packdjur om kan lastas med hur stora många uppgifter som helst.

Illamåendet och ångesten börjar med att uppgifterna tornar upp sig framför en – La Montagne, Berget. Hur mycket du än söker att minska dess omfång så har det ytterligare vuxit till sig när du står nästa dag framför det. Du vet att det skulle behövas hjälp för att du skulle ha en rimlig chans för att utföra alla de uppgifter som du förväntas utföra. Men i nedskärningens och rationaliseringens tidevarv är detta en from förhoppning. Oron och olusten ökar.

Vad kan jag göra? Universitetets och fakultetens inkomster är delvis låsta – antalet examen vi får ’betalt’ för av undervisningsministeriet är fastslagen. Men inte mina möjligheter att genom min egen forskning få in medel. Jag skriver och publicerar eller är framgångsrik med att erhålla extern projektfinansiering. Så det kommer an på mig själv: vill jag ha mera hjälp, vill jag avlasta mina kolleger i fakultetskansliet bör jag ha tid att forska och publicera mera. Och för att kunna göra det behöver jag ett fakultetskansli och en centralförvaltning som inte mår illa och är överbelastad och tvingas skära bort de uppdrag och den hjälp de kan tillhandahålla. Det är sist och slutligen därför som klyftan mellan mig och dig måste överbyggas, du och jag måste bilda en enhet och ett samfund. Jag vill gärna berätta åt dig om mina visioner och jag vill gärna höra av dig om hur vi tillsammans kan förverkliga dem. Och berätta gärna dina visioner för mig, varför skulle inte dina tankar och idéer räknas?

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Samtidighetens parallellitet och möjliga enhet

Föreställ dig att du går över ett torg. Emot dig kommer en annan människa. Vi finns samtidigt på torget och under det ögonblick som vi möts kanske vi stannar upp och blickar den andre i ögonen. Vi fortsätter åt var sitt håll, mötet kanske varade inte längre än en sekund. Samtidigheten är obruten, vi finns parallellt i samma rum, på samma torg. Vi registrerar kanske vårt möte samtidigt men bryter inte tystnaden som finns, stannar inte upp.

Samtidigt som vi möts på torget står det en tredje person och iakttar oss. Tre personer finns samtidigt på samma plats, två möts men stannar inte upp, den tredje har fixerat blicken på dig när du dök upp. Personen valde att följa med dig, registrerade kanske inte den andre som kom från det andra hållet. Samtidigheten har blivit mera komplex. De tre personerna finns parallellt i samma rum men en har gjort ett val och följer endast den ena personens steg. Existerar ens den andre personen för iakttagaren? Endast när de två personerna möts finns båda samtidigt närvarande för iakttagaren. Men om iakttagaren inte uppmärksammas av de två som har ögonkontakt så finns alla tre visserligen på samma plats men inte nödvändigtvis i samma rum. Kanske ingen av dem finns i samma rum, kanske ögonkontakten inte inträffar utan de två personerna som möts inte sett den andre som kommer emot.

Multiplicera situationen på torget med ett par miljarder människor. Just nu finns vi samtidigt, ett par av oss på samma plats, många fler på andra platser, ännu fler i andra länder. Alla samtidigt, alla parallellt.

Samtidigheten är tredimensionell. Tid och rum existerar samtidigt. Men vad händer när vi möts? Vad händer om vi stannar upp och verkligen ser den andre i ögonen – och tilltalar henne? Samtidigheten blir nu tvådimensionell. Jag ställer en fråga, du ger ett svar. Vi finns fortfarande samtidigt på en och samma plats, du står framför mig, jag framför dig. I det ögonblicket som jag besluter mig för att fråga hur du mår har dock ordens samtidighet upphävts. För du har för din del bestämt dig för att lyssna till vad jag har att säga. Kanske känner vi varandra och har viftat med handen för att fånga varandras uppmärksamhet. Kanske har vi först talat i mun på varandra – formulerat och uttalat våra första ord och meningar samtidigt som den andre. Men vi måste hejda ordflödet för ifall vi skulle fortsätta med det skulle vi tala förbi varandra.

Samtidigheten måste överbyggas för att ett möte skall kunna förverkligas. En dialog, ett samtal går emot samtidigheten. Du talar först, jag sedan, jag lyssnar, du lyssnar. En ordning uppstår, ett tidsflöde. Du först, jag sedan, sedan du igen.

Den fullständiga samtidigheten under ett samtal är således omöjlig. Lika omöjlig är den när vi handlar. Eller nästan. Vi kanske samtidigt sträcker ut handen när vi går mot varandra, samtidigt tar tag i den andre, samtidigt kramar om varandra. Vi två uppnår fullständig samtidighet och enhet i tyst samvaro. Finns till, ger en kram, behöver inte säga något. Ord bryter förtrollningen av samtidighetens enhet. Ord behövs för att uppnå denna enhet men tystnaden gör den möjlig.

Ord kan även användas för att möjliggöra massornas enhet. Föreställ dig att du är en godsherre som ger en order till dina drängar och pigor. Ni skall gräva ett dike, tjänstefolket ställer sig på rad, griper tag i hackan och spaden och börjar gräva. I takt, helst. Föreställ dig att du är en plantageägare och ger order om att sockerrören skall skördas. Slavarna står i rad med skäran i hand. Föreställd dig att du är en officerare som skriker ’attack!’ och soldaterna rycker fram i slutna led, hoppar upp ur skyttegravarna och rusar framåt. Och på andra sidan skriker sergeanten ’ge fyr!’ och så knattrar kulsprutan på och ett inferno bryter ut. Föreställ dig att du är Gröfaz eller Lillefar och uppmanar massorna att utföra stordåd. Och så bygger vi Autobahn och dämmer upp floderna och de som inte är anpassningsbara, formbara eller bara annars är Untermenschen förpassar vi till slutna rum, anstalter, KZ och GULAG.

Samtidigheten har en totalitär och en anarkistisk dimension. I den totalitära dimensionen eftersträvar staten – ’systemet’ – till fullständig kontroll över samtidigheten genom att eftersträva absolut enhet. Den totalitära statens tidsrum är singulär, det finns endast en sanning, endast ett rum, endast en tid, endast en människa (som visserligen finns i miljontals upplagor – alltid lika, tänker samma tankar, beter sig på samma sätt). I den totalitära staten finns det inga behov av möten, av att två människor upplever enhet. Ty denna enhet skulle vara fröet till den totalitära statens undergång.

I den extrema, individualistiska varianten av den anarkistiska dimensionen skulle även möten vara omöjliga. Varför skulle vi mötas, varför skulle jag vilja ge avkall på min frihet för att uppnå enhet med dig? Vem talar först? Den som yttrar det första ordet får ett försprång, sätter agendan. Men om vi inte talar till varandra existerar vi visserligen samtidigt, vi utför våra handlingar samtidigt men utan att beröra, röra, samverka med den andre. Jag undviker dig för att inte förlora min frihet, mitt handlingsutrymme, min egovärld som existerar samtidigt som din egovärld och alla andra samtida egovärldar. Men vi är ensamma. Om jag tycker att samvaro kvittar så fortsätter jag att leva i min egovärld och undviker kontakt. Men vad om jag och du behöver hjälp? Vad om jag och du är olyckliga i vår ensamhet? Vad om jag och du fryser i vår ensamhet? För att överleva måste jag tilltala dig, ge avkall på min egovärld, öppna den för dig, släppa in dig. Uppnå enhet i samtidigheten. Samtidigt som vi lever med alla de andra individerna runt omkring oss som även söker att övervinna samtidighetens parallellitet. Orden behövs för dialogen, dialogen och tankeutbytet för att motverka ensamheten och det totalitära. Tystnaden och stillheten för att vi skall uppnå fullständig enhet i samtidigheten.

Publicerat i Okategoriserade | Lämna en kommentar

Tankar om plats och förändring

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

En vy av en föränderlig plats: Moskva 2016

Över tid har jag utvecklat en hatkärlek till Moskva. För drygt en vecka sedan återvände jag till Moskva tillsammans med mina kollegor (Holger Weiss och Kasper Braskén) för att forska i det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI). Det är ett arkiv som rymmer Sovjetunionens historia och som alla som forskar om Sovjetunionen måste och bör förhålla sig för att kunna bedriva någon form av vettig och kritisk forskning på området. Förutom att vi upplevde en intensiv arbetsvecka med tillhörande äventyr på tåget från Helsingfors till Moskva (vilket visade sig ha genomgått en hälsoreform under de senaste åren, dvs. inget vin, vodka eller cognac serverades längre i tågets restaurangavdelning), ett hotellkomplex som innehöll ett antal obskyra restauranger och barer, eventuell matförgiftning samt djuplodande samtal om dagens fynd i arkivet, så är Moskva alltid Moskva. Eller rättare sagt, Moskva är alltid ett nytt Moskva varje gång som jag har återvänt till staden. När det var dags att fylla i visumansökan inför resan ska det alltid anges hur många gånger man har rest till Ryssland. För min egen del har jag tappat räkningen och jag skrev ner på ren instinkt att det är väl sisådär 14-15 gånger. Hur ska jag förhålla mig till den här platsen som har blivit så central för den forskning som jag har bedrivit nu i över ett decennium (jisses, bara tanken…).

Min första resa till Moskva gjorde jag som studentrepresentant för Södertörns högskola på hösten 2003. Tanken med resan var att universitet i Sverige och Moskva skulle ”bygga broar” och skapa samarbeten i linje med det Erasmusprogram som flertalet universitet i Europa idag använder sig av för studentutbyten. Nåväl, jag tänker inte gå in på resultaten av resan, vilket ni nog kan gissa själv, men det som gjorde intryck på mig var staden och platsen. En mytomspunnen plats som rymde en historia som jag just hade börjat glänta på i samband med min andra magisteruppsats som jag skrev inom ramen för ett engelskspråkigt magisterprogram med fokus på Baltikum. Själva tanken på att få gå på de gator där en del av de historier och berättelser som jag hade valt att skriva om hade utspelat sig, och när det kommer till min magisteruppsats utmynnade det mer eller mindre i ett textanalytiskt experiment där jag försökte analysera ett källmaterial baserat på svenska tidningsrapporter om den första skenrättegången i Moskva 1936. Moskva 2003 var hursomhelst en kaotisk plats. Trafiken var intensiv, avgaserna trängde igenom överallt och var utmattande på alla sätt och vis, men det var flödet av människor som pulserade i stadens kärlsystem, det vill säga, den mytomspunna tunnelbanan, som lämnade det starkaste intrycket. Känslan av att klämmas ner i ett rör som leder cirka 100 meter under jord. I jämförelse med Stockholm blev det ett uppvaknande, eller som jag alltid brukar se på det när jag återvänder från Moskva till min hemstad, den senare är som en liten by i jämförelse. Vidare var Moskva 2003 en stökig plats, en bullrande maskin och omtumlande upplevelse som speglade ett Ryssland som sökte sin plats och identitet. Moskva är dock inte Ryssland och Ryssland är inte Moskva, men mycket utgår ifrån den ryska huvudstaden och hur vi uppfattar Ryssland som en monolitiskt statsmakt. Ta till exempel all offentlig rapportering: den sker alltid utifrån Moskva som ett centrum.

Arkivets interiör

Arkivets interiör

Nästa resa till Moskva gjorde jag på våren 2004. Det var min första resa till RGASPI som doktorand i projektet ”Comintern and African Nationalism, 1921-1935” under Holgers ledning. Inom ramen för projektet skulle jag samla in material till min doktorsavhandling och när jag öppnade den första mappen som jag hade beställt fram så höll jag ett fotografi i min hand, ett fotografi på den tyske kommunisten Willi Münzenberg (1889-1940), en upplevelse som kom att följa mig genom hela min doktorand och resulterade att jag satte bilden i den publicerade versionen av min avhandling (vol.I-II, Queenston: Lewiston Press). För mig blev Münzenberg en person som kom att prägla min forskning om den sympatiserande organisationen League against Imperialism and for National Independence (LAI, 1927-1937) och vilket till slut resulterade i min doktorsavhandling 2013. Mappen med fotografiet tillhörde Münzenbergs personfil och i mappen hittade jag anteckningar som beskrev hans liv som kommunist inom dels den tyska kommunistiska rörelsen, dels inom den Kommunistiska internationalen (Komintern, 1919-1943). På ett dokument kunde jag läsa att han hade bott på Hotel Moskva tillsammans med sin partner Babette Gross 1936. Och här gjorde sig historia som ett skeende påmint när jag väl satt på arkivet denna första gång. Frågan är varför. Jo, RGASPI ligger på Bolshaya Dmitrovka-gatan och längre ner om man rörde sig i riktning mot Röda torget passerade man först Fackföreningarnas hus (där de ökända skenrättegångarna under den stora terrorn utspelades 1936-1938) och sedan stod man mittemot Hotel Moskva, en brun koloss som symboliserade sovjetmaktens omnipotenta roll i det ryska samhället. Märk väl att jag skriver i dåtid här eftersom Hotel Moskva inte längre existerar. Efter 2004 beslöt man att riva hotellkomplexet för hand med slägga (ja, det är sant) och bygga upp en replika av hotellet på exakt samma plats och döpa om det till Four Seasons. Och det är här mina funderingar om platsers föränderlighet och hur det påverkar oss blir centralt, nämligen, vad är det som skapar referensramar och hur ska man förhålla sig till en plats som ständigt förändras? Förändring är positivt men förändring kan också skapa osäkerhet, och i fallet med Moskva skapar det alltid en känsla av att vara på en ny plats varje gång som man återvänder. Vad är det som man återvänder till? Är man återigen enbart en besökare? Under mina forskningsresor till arkivet i Moskva har det alltid känts som att åka till en ny plats varje gång. Jag har bott i ett av ”de sju systrarnas hus” (Hotel Ukraina) på våning 28 och haft utsikt över centrala Moskva, och nu senast i november blev det i Izmailova-komplexet vid Partizanskaya en bit utanför centrala Moskva. Men det är fortfarande en och samma plats.

När jag arbetade som lektor i modern svensk politisk historia vid det Ryska statliga universitetet för humanistiska studier (RGGU) i Moskva ägnade jag oftast den tid som jag hade ledigt att antingen forska i arkivet eller promenera genom staden. I det senare fallet styrde jag stegen från universitetet vid Novoslobodskaya mot Arbat och sedan sick-sackade jag mig ner mot Röda torget. På vägen passerade jag Moskva zoo, den amerikanska ambassaden, TASS kontor och Leninbiblioteket. Väl framme vid biblioteket, åtskild av en intensivt trafikerad motorled mitt i staden, kunde jag stå och betrakta det som tidigare var den Kommunistiska internationalens högkvarter, en byggnad som var ytterst hemlig och omgärdad av mystik under 1920-30-talen. Idag sitter plaketter med Ho Chi Minh, den ungerska kommunisten Bela Kun (som avrättades under den stora terrorn) och den italienska kommunisten Antonio Gramsci (arresterades av Mussolinis fascistiska regim 1926 och avled i fängelse i Rom 1937) på byggnadens vägg för åskådan. Mittemot högkvarteret ligger Kreml och till vänster ligger Manegen och ett antal krigsmonument som högtidlighåller den sovjetiska krigsinsatsen under ”det patriotiska kriget”. Om jag valde att passera det nybyggda Four Seasons (Hotel Moskva) kunde jag stanna till vid Karl Marx-statyn som är vänd mot Bolshoiteatern (jag har alltid undrat vad Marx själv skulle ha haft för åsikt att stå som staty på just denna plats). Efter detta styrdes stegen förbi Hotel Metropol (där Münzenberg och andra personer som jag forskat om satt och säkerligen hade ångest under den senare hälften av 1930-talet) för att vandra uppför sluttningen med riktning mot Lubyanka, en plats där ett stort antal av de personer jag har forskat om ändade sina liv. Väl framme där kunde jag antingen hoppa ner i tunnelbanan eller fortsätta min vandring längs med gatorna i Moskva tills jag helt enkelt tröttnade. Men det är det som är poängen: min hatkärlek till staden och platsen gör alltid att jag kommer att känna ett sug efter att återvända. Kanske är det så enkelt att det har göra med att jag förstår att det fortfarande är mycket att ”gräva efter i arkiven”, kanske har det bara att göra med att staden Moskva ständigt förändras och upplevs som ny när jag återvänder. Att flanera och se hur en plats inte är en och densamma varje gång.

Publicerat i 1900-tal, 2000-tal, Afrika, Europa, Globalhistoria, historiebruk, Okategoriserade, Ryssland, Samtidshistoria, Sverige | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nordic Labour History Conference och olika förståelser av arbete

Projektet Kommunicerande konsumtion: kringvandrande försäljare och kulturmöten i de svenskspråkiga delarna av Finland 1800–1940 presenterades på Nordic Labour History Conference, som arrangerades i Reykjavik 28–30 november. I projektet studerar vi de personer som försörjde sig genom kringvandrande handel och på marknad samt de möten som därigenom uppstod med lokalbefolkningen. Under 1800-talet utgjorde försäljning på marknader, torg eller från gård till gård en kompletterande eller primär försörjningsform för flera ur bondesamhället. Alla försäljare var inte finländare, utan en del var judar som saknade medborgerliga rättigheter eller ryska medborgare från det archangelska guvernementet som bedrev gårdfarihandel på den finländska landsbygden. De ryska böndernas gårdfarihandel var egentligen olaglig och överheten i Finland var förgrymmad över att dessa personer tjänade pengar i landet. Gårdfarihandlare var alltså i många fall inte en laglig yrkeskategori, men trots det en mycket synlig sådan eftersom det snarare var norm att lagen bröts än att den efterföljdes.

Nordic Labour History Conference, som inte har ordnats på över ett decennium, var av det mera lyckade slaget, där de praktiska arrangemangen löpte problemfritt och där den vetenskapliga nivån var hög. Som aboiter kunde vi dessutom vara extra stolta för att Matias Kaihovirta kommer att tilldelas det prestigefyllda Rudolf Meidner-priset för sin avhandling Oroliga inför framtiden, som han disputerade på 2015. Förutom Eija Stark, har vi som representerade projektet Kommunicerande konsumtion, dvs. Ann-Catrin Östman, Johanna Wassholm, och jag, inte tidigare bedrivit arbetarhistorisk forskning och vårt nuvarande forskningsprojekt tillhör inte arbetarhistoriens huvudfåra. Vårt deltagande var därför ett sätt för oss att ”pröva på” om vi platsar in i det arbetarhistoriska fältet.

Vi kände oss inte riktigt inkluderade då jätten på fältet Marcel van der Linden gav sitt keynote-föredrag om hur arbetarhistorien kunde bräddas. Enligt van der Linden ska kunskapen om arbete (labour) i det kapitalistiska systemet i det globala nord kompletteras med kunskap om arbete i det kapitalistiska systemet i det globala syd. I det andra keynote-föredraget av Dorothy Sue Cobble var en av ambitionerna att omvärdera arbetarhistoriens gränser, och som en röd tråd genom konferensprogrammet gick frågan hur begreppen arbete/work/labour kan förstås. Är arbete det sätt varpå människan försörjer sig? Inte nödvändigtvis. Slavarbete och arbete som utförs av fångar eller volontärer har inte som syfte att försörja den individ som utför arbetet. Slavarbete kunde dessutom förekomma i många former, såsom det tjänstetvång som var utbrett i Europa under tidigmodern och modern tid och som tvingade obesuttna att söka tjänst för att inte arresteras för lösdriveri. Och även om en person kunde försörja sig var det inte sagt att det räknades som ett legitimt arbete. I vårt projekt har vi sett exempel på hur personer anhölls för lösdriveri på grund av att kringresande handel inte betraktades som en tillräcklig form av försörjning.

Är arbete ett sätt att stratifiera samhället? Förvisso, men det finns flera former av arbete som existerar utanför den klasstratifikation vi är vana vid. Militärtjänst är en form av arbete, i alla fall om vi betraktar den allmänna värnplikten i Finland, som har stratifierat enligt kön och inte enligt klass. Är arbete en grund för organisering? Flera föredrag på konferensen behandlade en av den klassiska arbetarhistoriens grundpelare, nämligen fackföreningsrörelsen. Men som historikern Fia Sundevall poängterade i konferensens slutpanel finns det andra sätt varpå arbetare idag vill organisera sig och varpå identiteter konstrueras, såsom kring hbtqi-frågor. Behöver en arbetare alltid vara stöpt i mänsklig form? Vissa av de uppgifter som människan utför kan även utföras av djur eller maskiner. Var går då gränserna mellan det mänskliga, animaliska och maskinella? Och borde inte arbetarhistoria lika fullt vara intresserad av arbetshästens som arbetarens historia?

Slutintrycket blev att arbete är ett mångfacetterat begrepp och att det har skett en stor breddning av det arbetarhistoriska fältet. Vårt projekt passade därför mycket väl in i den bredare och omvärderade arbetarhistorien, vilket även uttryckligen poängterades i konferensens slutpanel. För många bondekvinnor var handeln ett givet komplement till försörjningen. Och det var helt klart ett fysiskt slitsamt arbete som t.ex. 1800-talets gårdfarihandlare från Östkarelen utförde, då väskan som bars på ryggen vägde 50–80 kg. Dessutom var gårdfarihandlarna inte så oorganiserade som verksamheten kanske ger sken av. Den 14 april 1907 ordnades ett möte för gårdfarihandlare i Karis med Vasili Iivana Arhippainen som ordförande i syfte att lägga press på den finländska senaten och generalguvernören att legalisera gårdfarihandeln.

Vi som deltar i projektet har gång på gång kunnat konstatera de frapperande paralleller som kan dras mellan 1800-talet och dagens samhälle. Motviljan mot att människor av annan nationalitet och etnicitet kommer till Finland och konkurrerar om arbete är uppenbar då de ryska gårdfarihandlarna debatterades i 1800-talets dagspress. Den handel som bedrevs av såväl marknadsförsäljare som gårdfarihandlare var i de flesta fall ett komplement till jordbruksarbetet, och ett sätt att underlätta en svår ekonomisk situation. I läsningen av källmaterialet är det därför lätt att jämföra med dagens diskussion om invandring samt den osäkerhet som många idag upplever på arbetsmarknaden och som tvingar till omvärdering av och uppfinningsrikedom i den egna yrkeskarriären.

Publicerat i 1800-tal, 1900-tal, Finland, Nordisk historia | Lämna en kommentar

Hybriditet, Guldkusten och euroafrikaner i sekelskiftet 1800–1900

Brittiska Guldkustens euroafrikaner är intressanta studieobjekt då man vill lokalisera det globala i det lokala. Deras historia hör också till en bortglömd historia eftersom den nationella historieskrivningen har fokuserat på Ghanas självständighet och velat glömma den koloniala tiden. Anmärkningsvärt är att euroafrikanerna under kritiska perioder i Guldkustens historia var etablerade politiska aktörer med interkontinentala nätverk och kunskap som de satte i rörelse på hemmafronten.

Läs mer

Publicerat i 1800-tal, 1900-tal, Afrika, Europa, Globalhistoria, Okategoriserade, Samtidshistoria | Lämna en kommentar

Om att leda seminarier och stöda studenter

Vi kan ha olika uppfattningar om vad som är universitetsstudiernas kärna. För en del är det inhämtandet av ny kunskap i form av olika delmoment, för andra att behandla den inhämtade kunskapen så att studenten i slutändan kan skriva en avhandling.

Att skriva en avhandling är en process som bygger på ett intimt samarbete mellan handledaren och skribenten. Skrivandet må ske ensamt i en kammare men tankar och texter ventileras tillsammans med övriga skribenter som deltar i ett seminarium. Seminariet utgör kärnan i skrivprocessen, det är där som textfragment diskuteras och ventileras inför gruppen och under ledning av seminarieledaren som ofta, men inte nödvändigtvis alltid, är skribentens handledare.

I seminariet har seminarieledaren en dubbel roll: hon eller han är såväl sakkunnig som stödperson till skribenten vars text behandlas. Under seminariet är det fråga om en dialog mellan handledaren-seminariedragaren och skribenten lika mycket som det bör vara fråga om en dialog mellan de övriga deltagarna i seminariet och skribenten.

Avhandlingsskrivandet är en lärdomsprocess där handledaren stöder och uppmuntrar skribenten. I bästa fall är den ömsesidig. Skribenten får råd, uppmuntran och anvisningar medan handledarens erfarenhet växer i takt med att hon eller han bygger upp ett konstruktivt förhållande till skribenten.

Utmaningen för handledaren är att alla skribenter är olika. De har olika bakgrund, bär med sig olika erfarenheter, föreslår teman som oftast inte hör till handledarens kärnområde och ställer varierande krav på handledningen. Handledaren sporras att hantera en dylik situation. Trösterikt för både handledaren och skribenten är att båda kommer att vara vinnare i slutändan av processen när den färdiga avhandlingen behandlas vid seminariet – handledaren har lärt sig att hantera en yngre människas sökanden och eventuella irrfärder, misstag eller tillkommakortanden; skribenten har vuxit som människa genom att hon eller han lärt sig att sammanställa en färdig text.

Ledstjärnan för seminarie- och handledaren är att ledsaga och vägleda skribenten. Det är ett uppdrag som kräver tålamod. Skribenter kan vara tystlåtna och inte höra av sig, de kan vara skygga och inte våga ta kontakt eller så kan de vara osäkra och kräva snabba svar på omöjliga frågor. Handledaren bör dock inta ett stoiskt lugn. Allt medan seminariet framskrider märker han eller hon hur både gruppen och de enskilda individerna fungerar och hur de arbetar.

Ofta kännetecknas seminariets initialskede av de enskilda skribenternas höga och ofta svårhanterliga avhandlingsteman. Eller så har de en idé men vet inte hur de skall greppa den eller med vilket material de skall arbeta. Handledarens uppgift blir att i dialog med skribenten få tematiken ned till en hanterbar nivå. Uppgiften skall vara möjlig att lösa inom ramen för den tid som står till förfogande för att skriva en avhandling. Likaväl måste uppgiften anpassas till skribentens förutsättningar att kunna genomföra uppgiften.

Att skriva en avhandling är en process. Från ett första tankeutkast, vid det högre seminariet en forskningsplan, går vägen via en eller två pro memorior eller halvfärdiga utkast till den färdiga avhandlingen som granskas vid ett slutseminarium. Processkrivandet har sina klara fördelar: skribenten lägger fram utkast till kapitel, handledaren och seminariet granskar och diskuterar texten. Svagheter och brister, till och med direkta tillkortakommanden ventileras. Seminarieledaren pekar på problemen och ger ändringsförslag; handledaren kan och bör ytterligare gå in och diskutera texten ifall den har problem av innehållsmässig eller teknisk art. Målsättningen med denna process är att skribenten lär sig att citera sina källor rätt, att bli medveten om problem med plagiering. Uppdagas dylika problem under processen är det handledarens uppgift att uppmärksamma och varna skribenten om att den färdiga, slutgiltiga versionen av avhandlingen kommer att ha allvarliga brister och riskerar att bli underkänd.

Det är dock en uppenbar skillnad mellan att identifiera problem och defekter under skrivprocessen och i slutprodukten. Under skrivprocessens gång är det sist och slutligen handledaren som bär ansvar på att skribenten blir medveten om problemen och bör ledsaga skribenten till att dylika problem löses innan den slutgiltiga versionen läggs fram för granskning. Ty det är först slutprodukten, den färdiga avhandlingen, som skribenten ensamt bär ansvar för.

Publicerat i 2000-tal, Finland, Okategoriserade, Övrigt, Student Åbo Akademi | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Globala rum under mellankrigstiden: Interklubbarna

Den finska statspolisen (VALPO; fram till år 1936 Detektiva centralpolisen) mottog i september 1937 en utredning om Die Internationale der Seefahrer und Hafenarbeiter som sammanställts av de tyska säkerhetsmyndigheterna. Organisationen var inte någon okänd aktör. Både i Finland och i Sverige hade organisationen väckt säkerhetsmyndigheternas intresse redan under tidigt 1930-tal, inte minst i Finland efter att riksdagen genomdrivit de s.k. kommunistlagarna 1930 varigenom kommunisternas offentliga verksamhet förklarades illegal. Die Internationale der Seefahrer und Hafenarbeiter (ISH) eller Sjöfararnas och hamnarbetarnas international som den hette på svenska hade grundats 1930 och lanserades som transportarbetarnas kampinternational med ambitionen att etablera sig som en global radikal fackföreningstakorganisation. (Den var underställd Röda fackföreningsinternationalen eller RFI med säte i Moskva och upplöstes redan 1937, men det är en annan historia…)

Den centrala enheten i ISH:s verksamhet bland sjömännen var de så kallade Internationella Sjömansklubbarna eller Interklubbarna. Ett par av dessa hade redan grundats på 1920-talet som Transportarbetarnas Internationella Propaganda- och Aktionskommittés (TIPAK) hamnbyråer. Efter grundandet av ISH i oktober 1930 genomfördes en omfattande reorganisering av Interklubbarna. De flesta Interklubbarna existerade endast under korta perioder, endast ett fåtal av dem längre än tio år. Under ISH:s aktiva fas var omkring 47 Interklubbar samtidigt operativa och bildade ett globalt nätverk. Endast i Sovjetunionen och i Tyskland fanns det Interklubbar i alla betydelsefulla hamnstäder. Interklubben i Leningrad var den äldsta, den hade grundats redan 1922 och dess verksamhetsformer kom att bli förebilden för de övriga Interklubbarna. De sovjetiska Interklubbarna hade dock en klar nackdel: handeln till Sovjetunionen var inte omfattande, de sovjetiska hamnarna anlöptes endast i begränsad omfattning av icke-sovjetiska fartyg och kaptenerna som anlöpte sovjetiska hamnar gjorde sitt yttersta med att förhindra att manskapet skulle få besöka bolsjevikiska propagandacentraler. I och med grundandet av Interklubbar utanför Sovjetunionen ändrades dock situationen. Medan kommunisternas verksamhet var begränsad i de större sjötransportnationerna, såsom Storbritannien och USA, kom det tyska kommunistiska partiet att bli ett massparti och kommunisterna fick även ett starkt fotfäste bland de tyska sjötransportarbetarna. Till skillnad från Storbritannien eller Frankrike kunde kommunisterna verka legalt i Tyskland vilket är en förklaring till att Interklubben i Hamburg kom att bli den centrala noden i både TIPAK:s och ISH:s globala nätverk.

De Internationella Sjömansklubbarna var mångfacetterade och komplexa enheter. De utgjorde lokala, öppna och synliga noder i ett globalt och transnationellt offentligt nätverk. Listorna på Interklubbarna och deras adresser publicerades i de olika tidskrifterna och publikationerna som gavs ut av ISH:s nationella sektioner och var därmed tillgängliga för såväl sjömännen som myndigheterna. Utsmyckningen av klubbhusens exteriörer vittnade om att det var fråga om radikala, röda rum, såsom var fallet i Hamburg eller Esbjerg. Även interiörerna vittnade om samma inriktning: planscher och affischer med radikala och politiska slagord och budskap, upprop undertecknade av kommunistiska oppositionsenheter, samt porträtt av Lenin. Framme på borden låg radikala fackföreningstidskrifter på olika språk, i bok- och tidskriftshyllorna fanns ISH:s och RFI:s olika publikationer. Budskapet var klart politiskt och uppenbar för såväl användare som övervakare.

Interklubbarna skulle vara öppna rum och vara lätt tillgängliga för sjömän. Såväl hamnbyråerna som sjömansklubbarna skulle utgöra ’agitations- och propagandacentraler’ vars syfte var att sprida det kommunistiska budskapet bland sjömännen, organisera kommunistiska eller vänsterradikala sjömän i sjömansceller ombord på fartygen, motverka de kristliga sjömanshemmens, sjömansmissionernas och de reformistiska (socialdemokratiska) sjötransportarbetarfackledarna falska budskap och bistå sjömännen i deras strävan att förbättra sina arbets- och löneförhållanden. Målsättningen deklarerades öppet och klubbarnas radikala inriktning var känd för såväl målgruppen som myndigheterna: ”Sømand! Naar I kommer til en Havn, saa gaa til Sømandsklubbens Lokaler! Klassebevidste Sømand gar ikke til Havne-‘missionerne’, men træffer kammerater i de internationale klubber. […] Vil du have Læsestof med til søs, kom da op u klubben og faa en Pakke med, naar du skal ombord.” (Laternen 2:6, 1927.) I Australien sågs klubbarna med oblida ögon av myndigheterna och sjöfartsunionen som – med rätta – varnade att de inte var något annat än den RFI:s förtäckta agitationsnästen Därför kunde de endast inrättas på orter där kommunisterna kunde verka (relativt) fritt och legalt. Spänningen mellan kommunisternas aktivitet och myndigheterna inställning till denna satte dock gränser för klubbarnas verkningsmöjligheter. Vid tidpunkter av politisk och facklig kamp, framför allt under strejkaktioner, utsattes klubbarna för polisraider, såsom var fallet i Hamburg under den tyska sjöfartsstrejken i oktober 1931 eller i Göteborg under den svenska sjöfartsstrejken våren 1933.

Interklubbarnas verksamhet riktade sig till såväl utländska som inhemska sjömän. Därför skulle de vara strategiskt placerade, helst nära hamnen eller i hamn- och sjöarbetarnas kvarter så att sjömännen hade möjlighet att besöka klubbarna under sin fritid eller permission. Endast i ett fåtal fall hade den lokala gruppen råd med att köpa en lokal eller till och med ett hus, såsom var fallet i Hamburg. Vanligare var dock att klubben organiserades i hyreslokaler vilket var fallet i de skandinaviska länderna. Detta innebar att klubbens läge även dikterades av hyresläget i och med att de flesta Interklubbarna inte hade råd med att betala höga hyror för sina lokaler.

Interklubben var sjömännens eget rum, organiserat av dem själva, inte av partiet, sjömansprästerna eller redarna. Därmed skulle de utgöra gränsöverskridande rum som riktade sig till såväl radikala som oorganiserade och arbetslösa sjömän. Klubbarna var även samlingsorter för stödverksamheten under strejkaktioner. Under den svenska sjöfartsstrejken i mars 1933 var Interklubben på Hornsgatan strejkledningens huvudkvarter i Stockholm; här sammankom även Internationella Arbetarhjälpens Solidaritetsutskott för att grunda kommittéer som skulle samla in kläder och understöd för de strejkande. Myndigheterna och borgerliga kretsar däremot utmålade klubbarna i främsta hand som subversiva agitationsrum dit sjömän lockades med ett till synes apolitiskt kulturellt och socialt program.

Efter nazisternas maktövertagande och förbudet mot kommunistisk verksamhet i Tyskland i februari/mars 1933 blev de skandinaviska Interklubbarna, framför allt de i Köpenhamn och Stockholm, transnationella motrum där politiska flyktingar från Tyskland sökte att uppvigla och engagera tyska och andra sjömän i kampen mot nazisterna och fascisterna. Oftast förde de en ‘semi-legal’ tillvaro under fingerade identiteter och förfalskade pass. Ur myndigheternas ögon sysslade de med illegal agitation, framför allt om det framstod att de hade kopplingar till Komintern och Moskva.

Två parallella berättelser utkristalliseras av Interklubbarnas verksamhet genom en rumslig läsning. Den ena är myndigheternas negativa och relativt passiva, den andra de radikala sjömännens och ISH:s positivt-aktiva. Myndigheterna sökte att övervaka dessa rum genom att sända tjallare och informanter till sammanträden eller låta polispatruller hålla ett vakande öga över vem som frekventerade klubbarna. ISH:s och de lokala radikala sjömännen ambitioner var å andra sidan att Interklubbarna skulle vara tillgängliga och öppna mötesplatser. Sjömännen uppmanades att besöka klubbarna, de skulle vara samlings- och vistelserum för såväl sjömän på genomresa som arbetslösa eller strandsatta dito. I tidskriften Majakas (3:4, 1932) kritiserades apolitiska och apatiska sjömän som slösar bort sin fritid – varför skulle kaptenen vara orolig med ett sådant manskap? Budskapet var tydligt: sjöman, följ med till Interklubben!

En bärande tongång i såväl i den radikala högerns och den moderata borgerlighetens som i socialdemokraternas och socialisternas framställningar i Sverige var att Interklubbarna var syndiga frizoner som lockade med spritorgier och övriga förlustelser. ”Pundflaskan gick ronden och kvinnorna dansa nakna,” basunerade  nazisternas tidning Svenska rikstidningen i mars 1934 i sin kampanj för att svartmåla Interklubben i Stockholm. Politiska diskussioner och dans stod på klubbens officiella program medan efterfesterna påstod man att urartade till ”orgier av skörlevnad och superier”. Mången godtrogen sjöman sades ha fallit för frestelsen att besöka klubben och fallit för den kommunistiska läran. Dessutom varnade man för att klubben blivit tillhåll för allehanda inhemska och – än värre – utländska subversiva element, speciellt ryska kommunister.

Polisens övergrepp, framför allt deras raider mot Interklubbarna framställdes i den kommunistiska pressen som myndigheternas och kapitalisternas strävan att motverka klasskampen. Raiden mot Interklubben i Stockholm den 2 februari 1934 sammankopplades med den undantagslagstiftning som den svenska riksdagen höll på att utarbeta: ”Meningen är att ge poliskosackerna fria händer att överfalla arbetarorganisationerna och deras lokaler, d.v.s. i de fall där dessa organisationer riktar sig mot kapitalismen och dess profithunger,” varnade Hamn- och Sjöproletären (2/1934) och konstaterade att de 70 ”poliskosackerna och ochranamän” som stormade klubben inte hittade något annat än ”medlemsmatrikeln som är tillgänglig för vem som helst, några flygblad och broschyrer, samt en pärm med besvarad post!” Av de berömda sprit- och vapengömmorna som den borgerliga pressen varit övertygade om att skulle upptäckas fanns det däremot intet spår.

Publicerat i 1900-tal, Europa, Globalhistoria | Lämna en kommentar