Av: Anna-Stina Hägglund, doktorand i Nordisk historia

År 1509 står det antecknat i Vadstenadiariet (Vadstena klosters kopiebok) att det omkring dagen för Marie bebådelse (25 mars) kom ett brev från Nådendals kloster som innehöll den fruktansvärda nyheten att 35 systrar och bröder i klostret under föregående höst hade dött i en pestepidemi som hade härjat i klostret.

Vadstenadiariet f. 193v.

Det här innebar ett hårt slag för Nådendal. Vi vet inte exakt hur många som bodde i klostret vid den här tidpunkten, men att så många som 35 bröder och systrar omkom innebar förmodligen över hälften av dess invånare. Diarienotisen visar dock trots sin korthet hur förödande en sjukdom som pesten kunde bli då den nådde ett kloster där invånarna bodde nära inpå varandra. Man får också observera att notisen endast vittnar om hur många nunnor och munkar som dog innanför klausuren, utanför denna bodde det ännu fler personer såsom leksystrar och -bröder (d.v.s. sådana som inte hade avgett klosterlöften) samt en del tjänstefolk. Därmed kan man misstänka att det verkliga antalet omkomna var högre än de 35 systrar och bröder som anges i diariet.

Nådendals systrakonvents sigill. Historiska musset, Stockholm. Foto: Anna-Stina Hägglund

I Vadstena hörsammade man dotterklostrets bön om hjälp och följande sommar skickades sex systrar och två bröder dit. En av bröderna var generalkonfessorn själv, Sven Tordsson, som till och med kom att permanent stanna kvar i Nådendal. Då systrarna och bröderna från Vadstena hade vistats i Nådendal i drygt ett år, skrev han ett brev hem i början av oktober 1510 och berättade att allt nu stod bättre till i klostret och att abbedissan  med alla bröderna och systrarna var mycket tacksamma för hjälpen som de hade fått från moderklostret. Vidare beskrev han hur Nådendal hade undgått plundring av den danska flottan under Otto Ruds ledning genom att betala dem 25 mark. Trupperna hade dessförrinnan bränt ner Åbo och plundrat staden på dess rikedomar, vilket var en av förvecklingarna i de pågående unionskrigen.

Det är endast genom kortfattade rapporter som vi får kunskap om de hårda tiderna i Åbotrakten. De ger inte heller desto mer info om hur man förhöll sig till epidemin, den kalla vintern och det pågående kriget som gjorde situationen ännu svårare. Det är dock främst genom korrespendensen som gällde krigsförvecklingarna som vi får vetskap om de pågående epidemierna. Pesten var under senmedeltiden en farsot som återkom regelbundet, i Norden särskilt under höstarna, och ibland finns vittnesberättelser som denna där vi får kännedom om dess härjningar, men man får anta att det antagligen också finns många epidemivågor som inte har lämnat några direkta spår i källorna. 1508 var inte heller första gången som Nådendal drabbades av pesten. År 1496 skrev  klostrets generalkonfessor, Arvid Niklisson, ”i hast” till Vadstena och berättade att 50 personer under det föregående året hade omkommit i klostret:

”Ifjol var här den svåraste pestilens så att det i vår borgargård dog 50 människor och det var inte fler vid liv än en piga och två gamla kvinnor och några drängar fanns kvar. Vi fick inte ved och ej heller något i matväg eftersom ingen vågade komma till oss och vi inte kunde gå ut.”

På grund av att ryska trupper samma år hade plundrat flera finländska landskap hade Nådendal också svårt att samla in Vårfrupenningen, en form av skatt som alla invånare i riket skulle betala till birgittinerna, och Arvid Niklisson skriver i brevet till Vadstena att de  nu inte visste hur de skulle klara sig. Dessutom hade det varit en mycket hård vinter och flera systrar och bröder hade dött i sviterna av den. Han vittnade också om att de som var kvar i klostret var mycket rädda och de visste inte hur de skulle leva om de var kvar i klostret eftersom de inte heller kunde uppbära några inkomster av sina landbor. Problemet var alltså att Nådendal inte kunde samla in proviant och inkomster från sina underliggande gårdar och man önskade därmed biståd från Vadstena i form av  spannmål som man lovade återbetala så fort man kunde. Ytterligare skriver generalkonfessorn att om de var tvungna att fly från sitt kloster så önskade man få härbärge i det hus som Vadstena ägde i Stockholm.  Dessutom hade riksföreståndaren Sten Sture och biskopen i Åbo inrått honom att bege sig till Stockholm för att samla in proviant till de båda konventen i Nådendal, men han uppgav sig vara kroppsligen för svag för att företa ett sådant projekt och därmed var man i akut behov av hjälp från Vadstena.

Denna gång verkar det som om pesten alltså främst drabbade de som bodde i borgargården utanför klausuren. Det som är slående är att det är så många som 50 personer som uppgavs ha omkommit. Många av dessa var förmodligen åldringar som fick mat och husrum av klostret som ju också fungerade som en vårdinrättning för personer som var ålderstigna eller annars oförmögna att klara sig på egen hand. Det här är den enda gången som det onämns en konkret siffra på hur många som Nådendal inhyste i borgargården.

Birgittaaltaret i Vadstena klosterkyrka. Foto: Anna-Stina Hägglund

Det var givetvis inte enbart klostret som plågades av återkommande epidemier under sekelskiftet 1400 och 1500. I korrespondensen till riksföreståndaren Svante Nilsson finns uppgifter om att pesten härjade både i Stockholm och i Åbo i augusti år 1504 och i ett brev från slottsfogden i Åbo, Didrik Hansson, till riksföreståndaren finns vittnesmål om att befolkningen i Åbo stad då hade flytt ut på landsbygden till följd av epidemin. Därmed skrev Didrik Hansson att man inte hade lyckats köpa det öl som riksföreståndaren hade bett om.

Vad fanns det då för kunskap om hur man skulle bota insjuknade och hantera epidemier? Åtminstone verkar det som att någon form av karantän och social distansering tillämpades genom att befolkningen uppges ha lämnat Åbo och i Nådendal vittnade man ju om att ingen besökte eller lämnade klostret under epidemin. Vad gäller den faktiska behandlingen av sjuka finns det recept på mediciner i den så kallade ”örtaboken” från Nådendals kloster, vilken ingår i Nådendals closterbok (f. 170 r. -177 v.). Här nämns ingredienser såsom enbär, senap, malört, nässlor, rökelse, pors, honung, oxgalla m.m. vilka antingen skulle torkas, mortlas, blandas med vin, smör eller ättika till salvor, förband och dekokter. I örtaboken nämns botemedel mot alla möjliga åkommor, men det finns inga botemedel som explicit uppges skulle bota pest. Det traditionella botemedlet, enligt andra läkeböcker, var emellertid att åderlåta och öppna bölderna samt att rensa luften med rök från lager- och enbär (eftersom man trodde att pesten orsakades av dålig luft), liksom den danske läkaren Henrik Harpestreng ansvisade redan på 1200-talet. Behandlingarna gick därmed ganska långt ut på att lindra symptom.  Hur som helst hade man inget de facto  verksamt  botemedel, eftersom det är först under 1800-talet som man lyckades isolera bakterien yersinia pestis som orsakar sjukdomen och det är först i och med att man uppfann antibiotika och vaccin som sjukdomen effektivt kunde bekämpas. Pesten fortsatte att vara ett återkommade gissel långt in på 1700-talet i Europa.

Nådendals klosterbok, f. 170r., ms. A 49, Kungliga biblioteket, Stockholm.

Överlag är uppgifterna om de medeltida utbrotten mycket kortfattade och säger inte mycket om vilka åtgärder som togs för att bekämpa dem. Att pesten härjade samtidigt i Stockholm och Åbo  berodde på de täta förbindelserna städerna emellan som inte endast bidrog till ett utbyte av personer och varor, utan också orsakade spridning av epidemier. I mån av möjlighet verkar det som om man försökte undvika de platser som hade drabbats, vilket också fick ekonomiska svårigheter som följd. Då Nådendal drabbades kunde man inte samla in de årliga inkomsterna från klostrets gårdar och de skaror av pilgrimer som man får anta att annars besökte klostret hölls borta, liksom Arvid Niklisson antydde  i sitt brev.

Mer att läsa om krishantering under medeltiden och tidigmodern tid:

Maija Ojala-Fulwood, Tautiepidemiat ja liikkuvuusrajoitukset uuden ajan alun Ruotsissa, Lastuja Suomen historiasta, 19.3.2020.

Reima Välimäki, Koronavirus, musta surma ja reaktioita tuntemattomaan sairauteen, 5.3.2020.

Litteratur:

Mikko Kauko & Marko Lamberg, Naantalin luostarin kirja (Helsinki 2017).

Gustav Edvard Klemming, Läke- och örteböcker från Sveriges medeltid (Stockholm 1883–1886), s. 8–9.

Janken Myrdal, Digerdöden, pestvågor och ödeläggelse. Ett perspektiv på senmedeltidens Sverige (Stockholm 2003).

Claes Gejrot, Vadstenadiariet – Latinsk text med översättning och kommentar (Stockholm 1996).

Birgit Klockars, I Nådens dal. Klosterfolk och andra c. 1440 – 1590 (Stockholm 1979).