av Sune Jungar

För några dagar sedan beslöt Putin att en elitenhet inom den ryska polisen åter skall uppkallas efter Dzerzjinskij, han som efter revolutionen grundade och var chef för bolsjevikernas hemliga polis Tjekan, föregångare till KGB. Han var ansvarig för den hänsynslösa terror som under åren efter revolutionen kostade hundatusentals människor livet och som senare under Stalin skördade miljontals offer.

Feliks Dzerzjinskij var i Sovjetunionen en hyllad ledare. År 1958 restes en stor staty på Lubjankatorget framför KGB:s högkvarter. I augusti 1991 efter den misslyckade kuppen mot Gorbatjov rev en uppretad folkmassa ner statyn. De protesterande människorna var försedda med ordentliga lyftkranar för hela monumentet vägde 15 ton. Dzerzjinskij sågs som en symbol för det sovjetiska maktmissbruket och terrorn.

”Järn Feliks”, som han kallats har sedan Sovjetunionens sammanbrott varit en omstridd person i Ryssland. Fram till i år har det åtminstone sex gånger från olika håll föreslagits att statyn skulle föras tillbaks till sin förra plats men varje gång har folkliga protester satt stopp för planerna. Alexander Jakovlev, rådgivare till Gorbatjov, och den som ledde en kommission för rehabilitering av terrorns offer, framhöll att Dzerzjinskij personligen gav order om massaavrättningar och tortyr. ”Han är en skam för Ryssland”, konstaterade Jakovlev. I februari i år , efter ett åter framfört förslag, konstaterade en kommitté inom Moskvas stadsduma att ett återförande av monumentet i dagens läge är omöjlig. Det är en politisk fråga ”som kunde splittra landet”.

Men en delseger för dem som vill betona Dzerzjinskijs insats för att bygga en stark sovjetstat var det när det år 2005 i all tysthet restes en Järn Feliks-byst utanför det ryska inrikesministeriets huvudkvarter.

När jag i början av 1960-talet studerade i Moskva passerade jag ofta den imposanta Dzerzjinskij-statyn och KGB:s massiva, herostratiskt ryktbara högkvarter med Lubjankafängelset. Det var respektingivande för jag och mina vänner var väl medvetna om att den sovjetiska säkerhetstjänsten intresserade sig också för oss. Och makabert kändes det då det på andra sidan Lubjanka-torget fanns en affär speciellt för barn, Detskij Mir (Barnens Värld).

Huru skall vi då tolka Putins beslut ? Många ser det som ytterligare ett led i en återgång till sovjetisk praxis. Tillsammans med andra beslut på sistone är det illavarslande. Putin gjorde ju en karriär inom KGB innan han blev president. Många av hans förtrogna inom ledargarnityret har en bakgrund inom KGB, den organisation som Dzerzjinskij grundade. Det skulle inte förvåna om nya förslag snart framlades om att statyn skall föras tillbaks till sin ”rätta” plats. Putin har ju nu s.a.s. gett grönt ljus.

Sune Jungar

P.s. Ett tips för dem som eventuellt vill skaffa en kopia (i mindre format) av den berömda statyn: på nätet erbjuds en kopia i brons, 21.5 cm hög, pris 230 dollar

Vi har i årtionden vid historieämnet haft en kurs om utomeuropeiska världsdelars historia. Kurslitteraturen består av en lista med böcker, en om Amerika: en om Afrika, en om Sydostasien osv. Böckerna är av generell karaktär och genom att läsa dem kan man få en mycket ytlig uppfattning om de olika världsdelarnas historia. Under årens lopp har utbudet på icke-europeiska områdens historia utökats, vi har inte bara Globalhistoria utan man kan också ta 10 poängs kurser i bl.a. Afrikas, Latinamerikas och den islamiska världens historia. Det betyder att studenterna i ämnet Allmän historia har en möjlighet skaffa sig en mera fördjupad kunskap om olika områden och till och med specialisera sig på något annat än europeisk historia.

Ändå märker jag att kunskapen om den vida världen ofta är ganska begränsad, inte minst hos mig själv. Många av oss känner någotsånär till händelseförlopp som resulterat av koloniala möten eller upphävandet av sådana. Dramatiska skeenden som handlar om våld, förtryck, uppror och krig. Stora översikter och berättelser som berättas i alla framställningar tillsammans med vissa namn på personer som man måste känna till, den typiska situationen i traditionell historieforskning. I den förbiflimrande kavalkaden av händelser och förhållanden gäller det dock att hitta en hållhake, en krok att hänga i för att få grepp om den oöverskådliga mängden av fakta. Liksom med all historia hjälper det att ha något slags relation till området man vill lära sig något om: släktskap, ett kärleks- eller vänskapsförhållande med en person från området, en arbets- eller semesterresa som väckt ett intresse, musik och materiell kultur som man blivit förtjust i.

I brist på andra hållhakar har skönlitteratur varit ett nyttigt pedagogiskt redskap för mig. Just nu handlar det om Aminatta Fornas bok The Memory of Love (2010) som utspelar sig i Freetown i Sierra Leone kring 2002, strax efter att det blodiga inbördeskriget avslutats. Klart jag kände till inbördeskriget, att en stor del av befolkningen blivit djupt traumatiserad av kriget och att diamantområdet spelat en roll. Men genom romanens fiktiva personer känns det angeläget att lära sig mera om bakgrunden och händelserna såsom de påverkat de vanliga människorna. Och jag förfäras av tanken på hur detta hårt utsatta land skall tackla den nuvarande katastrofala situationen med Ebola. Vet redan via släktingar något om problemen som epidemin och resförbudet lett till och kommer att resultera i. Men framför allt vill jag lära mig mera om landets historia och börjar titta på först Wikipedia (jo, som första åtgärd), sedan böcker och vetenskapliga artiklar. Det är nämligen så, att det jag tidigare kände till om Sierra Leones historia nästan helt begränsar sig till den koloniala perioden och framför allt till det sena 1700-talets koloniseringsprojekt då européer och frigivna slavar bosatte sig i Freetown. En alltigenom eurocentrisk syn, inser jag.

För en tid sedan läste jag Half a Yellow Sun (2006) av Chimamnanda Ngozi Adichie, en bok som handlar om Biafrakriget i Nigeria 1967-1970. Ett krig som jag hade en ganska vag uppfattning om, ett krig som jag minns från min barndom då vi kände ångest vid åsynen av tidningsbilder av de svältande barnen i Biafra. Krånglade vi med maten sade föräldrarna att vi skall äta vår mat eftersom barnen i Biafra fick gå hungriga. Jag och andra barn undrade hur våra matbord och de hungriga i Biafra var sammankopplade (det lär man sig först då man börjar studera globalhistoria). Vi grubblade över hur det skulle vara möjligt att skicka våra matportioner till Biafra. Sedan glömde jag Biafrakriget och när jag senare lärde mig något om Nigerias historia var det, igen, mest om tiden före självständigheten. Då jag nu läste boken kunde jag både relatera till de vaga bilderna av hungerskrisen jag mindes från barndomen och till det jag känner till om etniska och religiösa motsättningar i Nigeria. Den tragiska berättelsen om den tillfälliga igborepubliken Biafra var kortvarig men många av de motsättningar som ledde till kriget finns kvar. Genom att ha läst Adichies bok Americana (2013) har jag också lärt mig om livet i dagens Nigeria och livsstilen som följt med de senaste årens ekonomiska boom.

Naxaliterna och naxalbariupproret i västra Bengalen hade jag likaledes ganska diffusa kunskaper om tills jag läste Jhumpa Lahiris Lowland (2013), en fin bok som berättar om hur det kunde gå till då en ung man radikaliserades och blev naxalit. Om hoppet som en maoistisk ideologi kunde erbjuda dem som var utan land och om ungdomar från medelklassen som drogs till radikala rörelser av solidaritet. Det måste dock sägas att det förblir något av ett mysterium varför en av huvudpersonerna ansluter sig till naxaliterna eftersom författaren så klart tar avstånd från rörelsen. Men det gör att jag blir mer intresserad av den politiska situationen och försöker förstå huvudpersonens agerande i sin historiska kontext som jag får bekanta mig med samtidigt med gripande livsöden.

Böcker som de här är inte historiska romaner i den bemärkelsen att de skulle handla om en för länge sedan svunnen tid. De handlar om 1900-talets andra hälft och sådant de flesta av oss känner till från tidningar och TV. De fungerar som ett slags fiktiv samtidshistoria på mikronivå som gör det möjligt att leva sig in i en tid och en plats och bli engagerad på ett sätt som de allmänna framställningarna som läses på kursen om icke-europeiska världsdelar inte gör. Kanske vi också skulle erbjuda Area Studies typ av kurser som kombinerar historia och nutid, vetenskaplig litteratur och skönlitterära verk?

av Sune Jungar

”Det första steget att likvidera ett folk är att utradera dess minne, förstöra dess böcker, kultur och historia…och sedan skapa en ny kultur, hitta på en ny historia”.

Under de senaste månaderna har jag ofta tänkt på den tjeckiske historikern Milan Hubls klassiska formulering från tiden då hans eget land utsattes för sovjetiskt militärt ingripande. Det är iögonenfallande huru viktig historien och historiska argument har varit och är för dem som ifrågasätter Ukrainas berättigande som självständig stat och dess territoriella integritet.

Utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk i sydöstra Ukraina gick i maj samman i något de kallade Novorossija (Federativnoje Gosudarstvo Novorossija). I samma veva som den nya staten proklamerades utlyste statsledningen en tävlan: vem skriver den bästa läroboken i Novorossijas historia ? ”Först uppfinner de ett land nu skall de också hitta på en historia”, som en känd Rysslands-forskare uttryckte saken.

Några månader senare meddelas att också det ryska vetenskapsakademin i samarbete med Ryska historiesällskapet (Rossijskoje istoritjeskoje obsjtjestvo) år 2015 skall ge ut ett stort seriöst arbete ”Novorossijas historia”, alltså inte en egentlig lärobok utan en akademisk bok. Det är värt att notera att ordförande i Ryska historiesällskapet är Sergej Narysjkin, talman i den ryska duman.

Historiskt omfattar Novorossija de områden som Ryssland under slutet av 1700-talet erövrade av det sönderfallande osmanska riket, alltså ett stort område norr om Svarta havet innefattande också t.ex. Cherson och Odessa, ungefär en tredjedel av Ukrainas nuvarande territorium. De självproklamerade s.k. folkrepublikerna i Donetsk och Luhansk utgör alltså endast en liten del av det historiska Novorossija. Men åtminstone en del av ledarna för utbrytarrepublikerna räknar med att också övriga delar av Novorossija skall ges möjlighet att ansluta sig.

I den vapenvila som undertecknades för en vecka sedan sägs att regionerna Donetsk och Luhansk skall få någon form av självstyre men det återstår att se vilken form av autonomi det blir fråga om och vilket område den kommer att omfatta. Och skall folkrepublikerna förbli en del av Ukraina ? Ukrainas president har nyligen offentligt försäkrat att Ukraina kommer att förbli helt och odelat trots att områdena i sydost ges en speciell status. Det här är stridsfrågor som vi kommer att konfronteras med under de närmaste veckorna.

Putin har alltid varit intresserad av historien och dess funktion. Han har ofta använt sig av historiska argument för att legitimera sin politik. I februari 2013 tog han initiativ till utarbetande av en ny serie läroböcker i historia, allt med målsättningen att skapa en enhetlig patriotiskt integrerande historiesyn. Och när han lade beslag på Krim-halvön motiverade han erövringen med historiska argument – det var ett misstag att halvön under 1950-talet överfördes till unionsrepubliken Ukraina. I sitt fyra timmars frågeprogram i TV:n i april i år uttryckte han sin förvåning över att bolsjevikregeringen år 1922 lät Novorossija bli en del av Ukraina då det ju egentligen är en del av Ryssland. Efter erövringen av Krim kompletterades läroböckerna i historia på Putins order med ett avsnitt som legitimerar annekteringen.

”Den som behärskar nuet behärskar också det förflutna…. Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar också framtiden” (George Orwell)

Sune Jungar

Härom veckan läste jag i en kort notis bland utrikesnyheterna (bl.a. Hbl 31.8.2014) att andelen människor som lever i fattigdom i Ghana hade halverats mellan 1992 och 2013. Då 2014 inte har kunnat stoltsera med några särdeles positiva nyheter hittills lyckades underrättelsen från Ghana ingjuta hopp om att det vid sidan om misären i världens symmetriska och asymmetriska låg- och högkrigszoner finns ljusglimtar om en bättre framtid.

FN ställde upp år 2000 åtta mätbara mål för att förbättra livet för världens fattiga (se vidare bl.a. http://www.millenniemalen.nu):

1)    att halvera jordens fattigdom och hunger

2)    att se till att alla barn får gå i grundskola

3)    att öka jämställdheten mellan kvinnor och män

4)    att minska barnadödligheten

5)    att förbättra mödrahälsan

6)    att stoppa spridningen av hiv och aids

7)    att säkra en hållbar utveckling

8)    att öka samarbetet kring bistånd och handel

Syftet med målen var att rikta världens uppmärksamhet mot de utsatta och understryka det gemensamma ansvaret för en positiv utveckling i världen. Milenniemålen skall vara uppnådda 2015 och med mindre än 500 dagar ser det ut som de flesta delmålen kommer att uppnås.

För Ghanas del har vägen gått från att vara Afrikas hopp och kontinentens stjärna till att upplevas av dess invånare att vara en korrupt ’almost failed states’ som genomgick världsbankens stålbad och numera uppvisar ekonomiska årliga tillväxtsiffror på 7 procent. Ledd av Kwame Nkrumah blev Ghana den första kolonin söder om Sahara som fick sin självständighet (1957; ett par år tidigare hade Libyen och Sudan blivit självständiga). Under Nkrumahs slogan ’positive action’ skulle landet ta steget ut från ett kolonialt förkapitalistiskt och traditionellt småbrukarsamhälle till en postkolonial modern agrar- och industristat som skulle bereda vägen för ett afrikanskt postkapitalistiskt välfärdssamhälle. Storslagna statliga utvecklingsplaner initierades, det mest betydelsefulla av dem var byggandet av Akombosobo- eller Voltadammen samt djuphamnen och industrizonen i Tema. Men Nkrumahs visioner om en ekonomisk positiv framtid gick inte i uppfyllelse; i stället kom Nkrumahs storslagna projekt att leda till en ekonomisk och politisk kris. Nkrumahs försök att lösa krisen genom införa ett enpartivälde och planekonomi resulterade i en militärkupp 1966.

Nkrumah var panafrikanismens apostel och förkämpe; hans varningsord om neoimperialismens och neokolonialismens spöke ekade under de följande decennierna, såväl bland radikala afrikanska samtidsanalytiker som västerländska forskare och studenter. Två påståenden skulle sammanfatta de följande decenniernas uttolkning av Afrikas postkoloniala närhistoria. Det första var att den postkoloniala kräftgången och misären i Afrika berodde på den strukturella under- eller ickeutvecklingen under den koloniala perioden. Eller som Walter Rodney träffande sammanfattade: den afrikanska bonden gick in och kom ut ur den koloniala perioden bärande hackan på axeln.

I såväl samhällsvetarnas som historikernas läsning av Afrikas när- och samhistoria kopplas den nästan alltid ihop med kontinentens koloniala rötter. Dock fanns det ett annat påstående som under senare årtionden kom att lyftas fram som en senmodern kritik av det neokoloniala/neoimperialistiska och postkoloniala paradigmet. Inför självständigheten hade såväl Ghana som Nigeria en lika högt bruttonationalprodukt som de asiatiska brittiska kolonierna Malaysia och Singapore; trettio-fyrtio år senare hade Ghanas och Nigerias BNP stagnerat om inte rasat under 1956/1960-års nivå medan Malaysia och Singapore räknades till de asiatiska tigrarna. För Ghanas del följdes 1960-talets ekonomiska och politiska nedgång av 1970-talets misär och samhällskris som utmynnade i 1983års hungersnöd. Därefter följde två årtionden under Jerry John Rawlings, först som militärdiktator (1981-1993) och sedan som den Fjärde Republikens folkvalda president (1993-1997, 1997-2001). Fram till mitten av 1990-talet överskuggades Rawlings period av införandet av strukturanpassningsprogram (SAP), oppositionens förtryck och ett relativt bortglömt inbördeskrig i norra Ghana (p.g.a. det hamnade i skuggan av folkmordet i Rwanda). Under hans andra presidentperiod stabiliserades dock ekonomin och oppositionen vädrade morgonluft och gick till val under devisen ’positive change’. Under presidenterna John Agyem Kufuor (2001-2005, 2005-2009), John Atta Mills (2009-2012) och John Mahama (2012-) har Ghana kännetecknats av politisk stabilitet och ekonomisk tillväxt – och en fungerande parlamentarisk demokrati där den regerande presidenten avlösts av oppositionens kandidat ifall denna vunnit valet.

År 2007 firade Ghana 50årsdagen för sin självständighet; år 2010 firades 50årsdagen för det stora ”självständighetsåret” då flertalet av de franska och ett antal brittiska kolonier fick sin självständighet. År 2017 har Ghana varit 60 år självständig vilket motsvarar tre generationer. Lika många generationer levde under den koloniala staten – men lika många har då levt under den postkoloniala staten som kanske inte mera är så postkolonial som senmodern, kanske redan postmodern…

Holger Weiss