Utomeuropeiska områdens historia och skönlitteratur som pedagogisk krok

Vi har i årtionden vid historieämnet haft en kurs om utomeuropeiska världsdelars historia. Kurslitteraturen består av en lista med böcker, en om Amerika: en om Afrika, en om Sydostasien osv. Böckerna är av generell karaktär och genom att läsa dem kan man få en mycket ytlig uppfattning om de olika världsdelarnas historia. Under årens lopp har utbudet på icke-europeiska områdens historia utökats, vi har inte bara Globalhistoria utan man kan också ta 10 poängs kurser i bl.a. Afrikas, Latinamerikas och den islamiska världens historia. Det betyder att studenterna i ämnet Allmän historia har en möjlighet skaffa sig en mera fördjupad kunskap om olika områden och till och med specialisera sig på något annat än europeisk historia.

Ändå märker jag att kunskapen om den vida världen ofta är ganska begränsad, inte minst hos mig själv. Många av oss känner någotsånär till händelseförlopp som resulterat av koloniala möten eller upphävandet av sådana. Dramatiska skeenden som handlar om våld, förtryck, uppror och krig. Stora översikter och berättelser som berättas i alla framställningar tillsammans med vissa namn på personer som man måste känna till, den typiska situationen i traditionell historieforskning. I den förbiflimrande kavalkaden av händelser och förhållanden gäller det dock att hitta en hållhake, en krok att hänga i för att få grepp om den oöverskådliga mängden av fakta. Liksom med all historia hjälper det att ha något slags relation till området man vill lära sig något om: släktskap, ett kärleks- eller vänskapsförhållande med en person från området, en arbets- eller semesterresa som väckt ett intresse, musik och materiell kultur som man blivit förtjust i.

I brist på andra hållhakar har skönlitteratur varit ett nyttigt pedagogiskt redskap för mig. Just nu handlar det om Aminatta Fornas bok The Memory of Love (2010) som utspelar sig i Freetown i Sierra Leone kring 2002, strax efter att det blodiga inbördeskriget avslutats. Klart jag kände till inbördeskriget, att en stor del av befolkningen blivit djupt traumatiserad av kriget och att diamantområdet spelat en roll. Men genom romanens fiktiva personer känns det angeläget att lära sig mera om bakgrunden och händelserna såsom de påverkat de vanliga människorna. Och jag förfäras av tanken på hur detta hårt utsatta land skall tackla den nuvarande katastrofala situationen med Ebola. Vet redan via släktingar något om problemen som epidemin och resförbudet lett till och kommer att resultera i. Men framför allt vill jag lära mig mera om landets historia och börjar titta på först Wikipedia (jo, som första åtgärd), sedan böcker och vetenskapliga artiklar. Det är nämligen så, att det jag tidigare kände till om Sierra Leones historia nästan helt begränsar sig till den koloniala perioden och framför allt till det sena 1700-talets koloniseringsprojekt då européer och frigivna slavar bosatte sig i Freetown. En alltigenom eurocentrisk syn, inser jag.

För en tid sedan läste jag Half a Yellow Sun (2006) av Chimamnanda Ngozi Adichie, en bok som handlar om Biafrakriget i Nigeria 1967-1970. Ett krig som jag hade en ganska vag uppfattning om, ett krig som jag minns från min barndom då vi kände ångest vid åsynen av tidningsbilder av de svältande barnen i Biafra. Krånglade vi med maten sade föräldrarna att vi skall äta vår mat eftersom barnen i Biafra fick gå hungriga. Jag och andra barn undrade hur våra matbord och de hungriga i Biafra var sammankopplade (det lär man sig först då man börjar studera globalhistoria). Vi grubblade över hur det skulle vara möjligt att skicka våra matportioner till Biafra. Sedan glömde jag Biafrakriget och när jag senare lärde mig något om Nigerias historia var det, igen, mest om tiden före självständigheten. Då jag nu läste boken kunde jag både relatera till de vaga bilderna av hungerskrisen jag mindes från barndomen och till det jag känner till om etniska och religiösa motsättningar i Nigeria. Den tragiska berättelsen om den tillfälliga igborepubliken Biafra var kortvarig men många av de motsättningar som ledde till kriget finns kvar. Genom att ha läst Adichies bok Americana (2013) har jag också lärt mig om livet i dagens Nigeria och livsstilen som följt med de senaste årens ekonomiska boom.

Naxaliterna och naxalbariupproret i västra Bengalen hade jag likaledes ganska diffusa kunskaper om tills jag läste Jhumpa Lahiris Lowland (2013), en fin bok som berättar om hur det kunde gå till då en ung man radikaliserades och blev naxalit. Om hoppet som en maoistisk ideologi kunde erbjuda dem som var utan land och om ungdomar från medelklassen som drogs till radikala rörelser av solidaritet. Det måste dock sägas att det förblir något av ett mysterium varför en av huvudpersonerna ansluter sig till naxaliterna eftersom författaren så klart tar avstånd från rörelsen. Men det gör att jag blir mer intresserad av den politiska situationen och försöker förstå huvudpersonens agerande i sin historiska kontext som jag får bekanta mig med samtidigt med gripande livsöden.

Böcker som de här är inte historiska romaner i den bemärkelsen att de skulle handla om en för länge sedan svunnen tid. De handlar om 1900-talets andra hälft och sådant de flesta av oss känner till från tidningar och TV. De fungerar som ett slags fiktiv samtidshistoria på mikronivå som gör det möjligt att leva sig in i en tid och en plats och bli engagerad på ett sätt som de allmänna framställningarna som läses på kursen om icke-europeiska världsdelar inte gör. Kanske vi också skulle erbjuda Area Studies typ av kurser som kombinerar historia och nutid, vetenskaplig litteratur och skönlitterära verk?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.