”Jaså, du är alltså kommunist…”

Brussels Congress 1927

Definierar valet av forskningsfråga vem du är? När jag precis hade påbörjat mina doktorandstudier/forskning vid historieämnet på Åbo Akademi 2005 ställdes jag inför påståendet ”[J]aså, du är alltså kommunist” under en festlig tillställning i Stockholm (vilken fest det var kommer jag dock inte ihåg). Jag hade precis genomfört mina första forskningsresor till det Ryska statliga arkivet för social och politisk historia (RGASPI) i Moskva för att analysera dokument med anknytning till avhandlingen, ett arkiv som innehåller bland annat den Kommunistiska internationalens papper, dokument med anslutning till Lenin och Stalin (åtminstone en del) samt andra relevanta dokumentsamlingar kopplade till Sovjetunionens historia. Min omedelbara reaktion på personens påstående om min så kallade politiska läggning var först skratt, vilket följdes av omedelbar förnekelse för att slutligen landa i en längre diskussion om kommunism som ideologi och praktik. I efterhand tolkade jag det hela som om jag måste ha varit otydlig i hur jag förklarade mitt doktorandprojekt om anti-imperialistiska rörelser och internationell kommunism under mellankrigstiden. Frågan väckte dock något i mig som har hängt med alltsedan dess. För det första, jag brukar undvika att prata om min politiska ståndpunkt men i detta fall kunde jag utan motstånd deklarera att jag inte är kommunist. För det andra så misstänker jag att detta berör något djupare, dvs. hur gränserna mellan objektivitet och subjektivitet inom humaniora alltför lätt kan suddas ut. Och slutligen: vad säger din forskning om dig själv?

Forskning inom historia handlar om att urskilja mönster, rörelser eller händelser om människor och samhällen. Vare sig du väljer att anamma ett mikro- eller makrohistoriskt perspektiv – regionalt, nationellt eller internationellt – eller utgår ifrån ett på förhand givet teoretiskt ramverk – det rumsliga, genus, diskursivt osv. – så är människan i någon form av samhällelig kontext den centrala komponenten. Anledningen till varför jag konfronterades med påståendet (märk väl att jag inte skriver ”beskyllning” eller ”misstanken”) om att jag är kommunist kan förklaras med okunskap. Det vill säga, antingen hade jag inte tillräckligt med insikt eller förmåga för att förmedla tydligt nog vad jag forskar om i början av min akademiska resa som doktorand, men, rent konkret tror jag det hela handlar om stigmatisering kring historiska kontexter och samband.

Kommunismens historia under 1900-talet är ett tydligt exempel på detta. Forskning om den ”sovjetiska perioden” i Rysslands långa historia är ett dynamiskt ämne utsatt för ständiga förändringar i form av nya tolkningar, revisioner av tidigare politiska och sociala perspektiv eller den akademiska bataljen mellan paradigm som det totalitära kontra det socialhistoriska. Det verkar nästan som om det vi skyr, det klarar vi inte heller av att förstå. Det är här historikern finner sin plats och roll. Två exempel belyser dilemmat vidare. För det första, kommunismens historia i Sverige har fått ett näst intill nostalgiskt skimmer. Detta kan till stor del förklaras med att det svenska kommunistpartiet (Skp, men som nu går under namnet Vänsterpartiet, tidigare Vänsterpartiet kommunisterna, VPK) endast har tagit försiktiga steg i förlikandet med sin historiska relation till Sovjetunionen. Det andra exemplet är det årliga utdelandet av Lenin-priset i Varberg under Jan Myrdals beskydd, en aningen obskyr tillställning som lämnar en dålig smak i munnen. Vi kan ju lätt föreställa oss reaktionerna om vi skulle vrida på den politiska skalan diametralt sett, en fråga jag lämnar vidare till läsarens fantasi att klura ut. Kommunismens historia har varit och kommer att fortsätta vara kontroversiell, men det går inte att förneka att kommunismen utgör en central del i formandet och förståelsen av 1900-talets historia. Journalisten och historikern Anne Applebaum lyfte frågan i boken Gulag. De sovjetiska lägrens historia (2003) där hon i rent profetiska termer kom fram till slutsatsen att ”tragiskt nog har Rysslands bristande intresse för sitt förflutna berövat ryssarna såväl hjältar som offer”. Nåväl, i dagens Ryssland har en sanktionerad process från ovan inletts i syfte att inkorporera Stalin som aktör och Gulag-arkipelagen som struktur i landets ”nationella historia” med tveksamma resultat, bland annat har den icke-statliga ryska organisationen Memorial utsatts för påtryckningar. Om detta kan man läsa vidare om i bland annat den uttalat opartiska nyhetsförmedlaren Meduzas arbete.

Men det är inte kommunismens historia i Ryssland som är det centrala här, utan frågan om forskning och individ bör ses som ett och det samma. Den brittiske historikern Norman Davies skrev i God’s Playground. A History of Poland (vol.I-II, 1979-81) att han en gång hade fått frågan om hur han kunde forska och förstå en nations historia såsom Polen. Andemeningen var den att Davies inte kunde göra det eftersom han inte hade några släktband till Polen. Som svar på detta hävdade Davies att en historiker som fokuserar på Polen eller något annat objekt för den delen, bör uppmärksamma ”människors övertygelser och strävanden” för att förstå idéer och mönster. Rent konkret handlar Davies anmärkning om att se på sitt forskningsobjekt utan att vara färgad av tidigare föreställningar, en objektiv utgångspunkt som inkluderar nyfikenhet samt ett genuint intresse för att förstå människans roll i samhällen, ideologier eller system.

Om något har tagit mig för kommunist så kan jag lugnt informera att mitt intresse kan härledas till studiet av makt och kontroll samt subversiva uttryck i form av organiserade politiska och sociala rörelser/organisationer under 1900-talets historia. Med detta som utgångspunkt så passar det globala fenomenet internationell kommunism under 1900-talet väl in på vad jag är ute efter. Nu har forskningen om kommunismens effekter och uttryck kommit så långt att myter och legender existerar sida vid sida med empiriskt belagda studier, baserade främst på forskning i tidigare stängda arkiv i Ryssland och Tyskland. Förhoppningsvis har förståelsen skiftat från att ”jaså, du är alltså kommunist” till att ”jaså, du är en historiker som forskar om kommunism och subversiva rörelser under 1900-talet”. Nåväl, det senare är också en utmaning att föra fram tydligt och konkret i sociala sammanhang.

Om Fredrik Petersson

FD i allmän historia ÅA; docent i kolonial och postkolonial globalhistoria ÅA; tf universitetslärare i allmän historia ÅA 2014-18; lektor i historia vid Luleå tekniska universitet (LTU) 2018-. Bor i Stockholm, rör mig globalt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Fyll i rätt siffra (detta för att förhindra skräppost):\" * Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.